Min kära kusin är och hälsar på denna dag. Detta firas i evig anda med en uteritt, som i sin anda alltid innehåller mer eller mindre fart och fläng.

Den som inte har fått erfarna att galoppera på en spansk häst, bör definitivt sätta upp detta på sin ”100 saker att göra innan jag dör”. Känslan är helt obetalbar, all denna kraft och rörelse. Efter snart tre år blir jag fortfarande förundrad varje gång vi fattar galopp i skogen.

Trotts att det inte var riktigt varmt vår väder, så var hästarna två riktigt på hugget. Speciellt den otröttliga Camaron som skulle kunna bära en till världens ände utan att bli andfådd. Trixan däremot spar på sina krafter i skritt och trav, men seglar lätt förbi C på kapplöpnings sträckan. Riktigt härligt är det med vinden i ansiktet och upptäcktsfärderna i skogen.

Dagens bild, får min vackra herre stå för.