Robin och jag var inom stallet. Själv skulle jag träna Trixan medan han däremot inte hade värst stallvänliga kläder, så jag försökte förbjuda honom att vara i närheten av hästarna, speciellt en vit sådan, vars päls har en förmåga att sprida sig redan vid flera meters avstånd. Men tja, det gick väl inte så bra med det där förbudet. Pojkarna kunde helt enkelt inte låta bli att umgås en liten stund... tydligen :P Där stod jag och städade lite i sadelkamaren när jag plötsligt hör hovar tassa in i stallet. Mycket underligt då det bara jag vi två där. Förbryllad öppnar jag dörren ut och blir nådigt paff när Camaron står helt lös bredvid Robin i stallgången! Jag kan ju tala om att jag aldrig lyckats med bedriften att lyckas få Camaron att följa med in i stallet lös. Framförallt inte genom grinden då herr C brukar vägra gå in framför en. Men Robin hade inte bara hämtat honom utan även lotsat sig förbi de andra hästarna, öppnat grinden, släppt in Camie, stängt grinden och ställt upp honom snyggt i gången. Där stod de, nöjda och glada medan jag stod med hakan i golvet.

Mina fina pojkar! Deras relation tycks definitivt växa för varje tillfälle och det är verkligen underbart att se dem tillsammans.

 

Jahapp!

Då har plugget varit i gång i en vecka, vilket klart går att se på min uppdatering.
120% studierna börjar visserligen inte förens den 10 september då distanskurserna startar men jag har fullt upp med det andra som det är. Matten vart väldigt ringrostig upptäckte jag väldigt snabbt, trotts mina futtiga försök att hålla det igång.

Men det var väldigt härligt att vara tillbaka. Jag har aldrig haft så mycket studie glädje som jag har på Munka! Roligare blir det dessutom då jag är med i dels ett fadderprogram för de nya eleverna, samt delaktig i elevrådet och ska starta upp en Miljöledning tillsammans med vår naturlärare vilket gör mig överlag väldigt delaktig i skolan överlag speciellt när några av de nya eleverna kom fram och pratade med mig helt bombsäkra på att jag var en i lärarkåren. xD Men ja, jag lever ganska nära mitt esse på Munka, lite mer hästkurser och djurskydd så skulle jag aldrig lämna stället. Men som det är nu, är Munka bara en station på vägen för mig.

Under onsdagens lektion var Camaron helt i sitt esse! 

Medan Trixan och jag var flitiga gick Camaron och min stallägares sto Ebony i hagen längre bort. Mitt i den gassande solen borde man tro att de vore ganska slöa, men inte då. Man kunde inte låta bli att slå en blick på dem då och då. De for omkring som torpeder i hagen, skuttandes och hoppandes. För att i andre sekunden slänga sig ner på marken och rulla som om de hade blivit anfallna av en arme loppor som kliade. Sedan slängde de sig upp, rusade omkring som tokar igen. Tredje sekunden däremot så fick jag ett rejält skratt anfall. Från att vara totalt galen låg nu Camaron helt plötsligt stört sovande på sidan.

Snacka om personlighetsförändring! Jag skämtade lite med Robin om att gamlingen nu troligtvis fått en hjärtattack av allt tokeri. Men det hade han som tur var inte ;) Sov djupt gjorde han ialf, Robin kunde gå en bra bit fram till honom innan herrn la märke till att han blev smygfotad, från kanske inte hans mest smickrande sida. Fast söt är han ändå!

 

 

Brunt läder? I min ägo?

- Det är väl inget konstigt tänker kanske ni, men känner man mig väl så gör man precis som min bästa vän Yvee, höjer på ögonbrynen och frågar om jag är sjuk. Jag har nämligen alltid innan hatat färgen brun, speciellt brunt läder, som har fått alla möjliga olika öknamn genom tiderna. Men det har sakta, sakta smugit sig närmare. Först till kläder, speciellt stallkläder och nu i somras köpte jag min första väska med bruna detaljer, i övrigt blommig.

Hatkärleken har nu börjat vända till färgen brun och det är väl tur att man kan ändra sig genom tiden. Några större bruna lädertillbehör till hästarna lär det ändå inte bli på ett tag. Men jag kan ju tala om att den bruna väskan, faktiskt är min nya godis/tränings väska, då min gamla (fula) midjeväska gick sönder i veckan. Så varför inte köpa något snyggare variant ;) fick den dessutom för 25 kronor då där är en liten skönhetsfläck på framsidan, men det tror jag inte hästarna klagar på så länge väskan är full av morötter!

 

 

Det blev en utritt med min lilla donna! Något som sker alldeles för sällan. Men härligt var det, en ljum eftermiddag med sol och en lagom temperatur. Ridbyxorna blev dissade, istället valde jag outfiten bestående av knälånga bomullsleggings och ett linne. Super snyggt ;P men åtminstone väldigt bekvämt. Trixans var allt snyggare i sadel och hackamore. 

Dagens tur blev route 66, jo den kallas faktiskt så av den enkla anledningen att man rider förbi en skylt med just den texten. Gårdsägaren som denna slinga tillhör är nämligen en riktig Amerika fantast. Han äger bisonoxar, ett gäng Amerikanska bilar, har alltid U.S.A flaggan upphissad samt har inrett en hel länga som pub i äkta western stil.

Vi red denna runda mycket förr, men då jag inte ridit där på flera år var jag osäker på om man fortfarande fick, men när jag red in längs gården stod ägaren him self och sopa, så det var bara till att fråga. Och vilket härligt svar jag fick. Han stod och förklarade en bra stund vilka vägar som gick vart, att jag gärna fick rida vid ån samt överallt där det var kort gräs, ”- ha en trevlig tur” avslutade han med dessutom och var så trevlig! Verkligen en kontrast till människorna man kan möta i skogen här om kring som kan vara allt annat än vänliga.

Så turen fortsatte i lugn nostalgisk anda, förutom med ett avbrott med hjärtat i halsgropen. Vi galopperade nämligen för fullt när jag plötsligt ser en katt sätta sig upp i gräset, precis framför Trixans fötter. Min kära snabbtänkta ponny tog som tur var ett stort skutt i sista sekunden och gjorde sedan en tvärstopp och vi båda vände oss om oroliga för kissen. Den yrvakna stackarn tittade mest förvånat på oss och verkade inte riktigt förstå hur illa det kunnat gå, för han gäspade och lade sig tryggt tillrätta igen medan våra hjärtan dunkade i 199! Phuuu

Jag har ialf underskattat min kära Trixis hoppförmåga, hoppa över levande hinder är allt skickligt!

Ja det finns ju faktiskt sina anledningar till att hon är namngett just, Trixi.

Den senaste veckan har travar pojkarna, Pinglan och Bellis fått gå i hagen med mest gräs. Medans Trixan, Camaron/ Sir Ballong och Ebony/ Miss Tunna då får gå kvar i en aningen mer nerbetad med stor hage. Framförallt fuskigt tycker fröken Röd, som tydligen inte bryr sig om sina extra kilon. 

Så i två veckors tid har hon studerat ut och testat en rad olika knep för att ta sig ut till gräset. Lättast är när matte tycker att det är tränings tid. Då träningen oftast sker i fållan som är en inhägnad ansluten till just gräshagen, vars dörr matte dessutom är slarvig på att stänga.

Knep 1: Att stå sovandes och lydigt i gången, för att så fort matte tittar bort galoppera ut till gräset.

Knep 2: Att låsas följa med löst hack i häl på matte, för att sedan finta av och råka galoppera ut i ”fel” hage,

Knep 3: Att vänta på rätt tillfälle, vid avtagning av eksem täcket, som nämligen måste träs över huvudet. Så även om jag skulle sätta fast henne i en stolpe eller dyl, så måste täcket av. Snäll ponny låter sig hjälpa till genom att sänka huvudet så att det lättare går att ta av täcket. På den millisekund det sedan tar för mig trä av det, slänger hon upp huvudet – täcket flyger över min syn och när jag får tillbaka synen är ponny nöjd ute på gräset.. 

Suck, xD Men det är bara till att gå ut och hämta henne, då följer hon gärna med lös dessutom, nöjd med sitt spratt belönat med några tuggor gräs!

 

  Ett annat Trixi spratt som är mer vanligt på vinterhalvåret, vår och höst. Är att stå längst ner, längst bort i hagen. Man ropar på henne och hon rör inte en min ”jag hörde inget” så man trasar neråt. Ungefär tre meter i från höjer hon huvudet och tittar på en med spetsiga öron, fortfarande tuggandes. För att sedan när man är en meter ifrån, klippa med öronen göra ifrån sig ett ”pip” och sätta av upp till stalldörren i fullfart... Där står hon sedan, med huvudet högt, tittandes på en när man går själv genom hagen med en min som -” Kommer du snart eller? Vi skulle väl göra något”!

 

Till sist rymde jag i från husmåleriet då det nyinköpta hackamoret i princip låg och viskade testa mig, testa mig. Det här med hackamore, har jag väl egentligen velat prova på fröken röd så länge jag kan minas.

 Men någon stans på vägen har jag liksom fastnat på bett, då främst stångbett. Det är väl så, att när man hör till en viss inriktning så blir man väldigt influerad och påverkad av inriktningens normer. Jag tänker framförallt på att jag har mina rötter i den Akademiska ridkonsten, där det är ”fint” att rida på stång då det även visar att man kommit en bit i sin och hästens utveckling. Speciellt blir man inspirerad när man ser alla fantastiska ekipage som mjukt gör galopp slutor på enhands fattning med stångbett. Det är klart att man önskar samma sak, de frestar en lite också, dessa vackra kurviga stångbett. Jag mins också tydligt en diskussion vid ett kurs tillfälle, som handlade om att de Akademiska riddarna ville ha mer forskning och iakttagelser av de ryttare som red bettlöst, då riddarnas personliga erfarenheter var knappa. Bland annat så pratades det om att hästens tunga förmedlar och kommunicera via bettet till resten av kroppen, på så viss kan man använda stångbettet vid de tre olika bärighets halvhalterna för att reglera vippbrädan/bärighet och mycket annat i kroppen. Följd frågorna på detta var; kunde man göra allt detta utan bett? Och hur fungerar det när handen inte har kommunikation direkt med tungan?

Denna diskussion fastnade speciellt i mitt sinne, som både en av orsakerna till att vilja prova rida mer bettlöst, men det blev också en anledning till att jag höll mig till stångbettet vid dressyrridning då det verkade som det enklaste och mest utprövade varianten med bäst resultat. - Resornerade jag.

 

Döm då av min förvåning när jag satt upp på min väldigt just nu oridna häst med detta hackamore. Trixan har en svårunderhålld kropp precis som jag, dålig grund balans, samt inte de bästa exteriöra förutsättningarna för avancerad ridning. Ett kort uppehåll i från dressyr kan göra förödelse för hennes form. Så med det uppehåll vi haft sedan i höstas, kan rid nivån räknas som noll.

 - Jo, men hon gick ju som en klocka!
När jag tänker på det så är det egentligen logiskt, redan första året för åtta år sedan lärde jag mig att se när min annars väldigt ”tysta” och o-uttrycksamma ponny blev spänd, orolig och nervös. Innan hon flög i luften fick hon nämligen rynkor kring läppar och närborrar då hon spände mulen och käkpartiet. Det lilla tecknet syns fortfarande när hon är orolig i dag.

Så på något vis, utan bettet i munnen så fick min lilla fröken en helt annan ro i kroppen. Denna ro ledde även till en helt annan förståelse kring underträdelse och form. En förståelse hon aldrig riktigt fått av bettet, då hon inte förstått sambandet. Plötsligt kände jag i hela henne hur denna insikt träffade henne. Hon var mjuk och fin på ett sätt jag aldrig upplevt innan, framförallt kändes hon väldigt nöjd.

Så, vad har vi då lärt oss av detta? Jo ytterligare en lektion om att inte fastna i speciella tankebannor , utan att just försöka se vidare och testa sig fram.
- Men det är klart, det är inte så lätt att tänka på allt häller och bättre sent än aldrig, det inte är lönt att grolla över saker ”man kunnat gjort tidigare” då är det bättre att njuta över att man är en kunskap rikare.

Nu har jag troligtvist ringt i klockan för tidigt dessutom, - jag menar, jag har ju bara testat Hacket en gång, så vi får väl se hur det går nästa gång. :)

 

Som ni ser var jag tvungen att premiär prova westernbröstan också. Det var en jäkla tur att jag tog den i full storlek! Från bringan och ner till sadelgjorden var det inga problem, men det var knappt den gick att sätta fast i sadeln, fick göra extra hål och ha på yttersta. Hon är vist ganska bred över bogen en dån, donnan. Den fick sitta löst, då den endå inte är tänkt att användas till sadeln ;)

 

 

Fröken Travare har jag hunnit rida och träna ett par gånger. Korta pass är A och O, med denna dam just nu. Det har gått väldigt varierande, främst ridningen. Från marken är hon fantastisk, men i ridningen är hon inte lika på topp. Vi får väll se vart det bär. Yvee ska förhoppnings vis hjälpa mig i veckan så att vi kan kombinera markarbete med uppsuttet arbete.

Damen är inte häller riktigt bekväm med bettet, så jag var iväg för att leta upp ett Hackamore till na. Passar mig bra dessutom då jag velat testa att rida Trixan på Hack i så där en evighet. Jag tänkte dock ändra om det något, då jag tycker det är lite väl med kedja runt underkäken, det får bli en läderrem där istället. Sedan får den av damerna som tycker om det bäst får behålla det helt enkelt, även om jag blir sugen på att köpa ett riktigt fint hack i fall Trixi samtycker. 

 

Ja ni har väl knappast missat att anti rollkurs rörelsen är i skriket igen, då det blivit en hel del skrivelser angående ämnet nu under OS. 

Jag tycker det är tragiskt att det är en Svensk representant som står för ”OS skandalen”, men är samtidigt inte förvånad. Mer än så kan jag knappast uttrycka mig då jag inte sätt händelsen med egna ögon, eller är särskilt insatt i ryttarens teknik eller ens särskilt insatt i tävlings dressyr över lag och kan därför inte komentera ryttaren i sig.

Däremot är jag inte särskilt imponerad av tävlingsdressyren över lag, då det börjar gå för långt (åt fel håll). Dessutom jag är definitivt emot rollkur och liknande genvägar, då jag tycker att ryttare som utger sig för att ha en viss nivå och kunskap om hästar bör kunna tänka ett steg längre samt framförallt ha kunskapen till att utbilda hästar utan skadliga genvägar.

Det finns hur som helst en namn insamlings lista uppe. För den som är intresserad av att hjälpa till för att förbättra djurskyddet i världen.

 

      http://no-rollkur.com/

Hej på er. 

Det har hänt en hel del på senaste, dels har jag fyllt 22, och då mitt hus blivit ganska underprioriterat de senaste månaderna var där en rejäl oordning som skulle skuras bort, Kaos är väl rätt ord att beskriva det med. Mitt i all städ yra blev ju vår Missan dålig, så vårt städtempo försämrades markant och maten till släckt kalaset blev lagat med sorg istället för med kärlek. Sedan har det varigt stallfixar dagar och städ jobb.. Gud vad jag har städat.

CSN har jag även fått svar ifrån, ett negativt sådant, så hur höstens ekonomi ska lösas.. är minst sagt ett mysterium.

Nu har jag ialf riktig semester fram tills den 20 augusti, då skolan är beräknad att starta. Så hästarnas sommarlov är här med över! Dessutom ska jag träna en del med Pinglan då hon är lite ringrostig och tappat motivationen till träning något. Vi hade ett pass i går och jag får helt enkelt se hur långt vi kommer. Hon såg ganska nöjd ut efter aktiveringen i går.

 

Så, vi kämpar vidare med tillvaron!