Filmis
Jag tänkte bjuda på en liten film, inte värst intressant kanske. Men jag är otroligt glad över den ändå! Fina Trixan har gjort en helomvändning och inser nu det härliga med att ligga ner. Då träningen består av slapp och mängder av morötter, ;) - Och det är ju aldrig fel!Hon ligger ner ”normalt” den första stunden men vill vinkla fram benen efter några minuter, men det kan hon allt få göra :)
Robin filmar ungefär en tredjedel av stunden innan han själv kom och klappade på henne. Och inte nog att hon ligger kvar länge, utan hon har även kopplat bort rullandet från när jag ber henne att lägga sig ner. Antingen rullar hon sig vid ett annat tillfälle eller inte alls under träningstiden, men lägger sig gärna ner när jag ber om det. Till och med i går, när jag hade träning och det fanns tre andra hästar i ridhuset såg hon det som en självklarhet att lägga sig. Så där satt jag, matandes henne med några morötter samtidigt som jag gormade instruktioner till mina kära ”elever”.
Visserligen är detta ju fortfarande inte ”korrekt” sätt att utföra ligga i från. Då hon inte är lärd från kompliment utan snarare av en händelse som jag berömt. Men jag hoppas att kompliment kan påbörjas snart, då hon börjar få mer och mer balans, även i vänster buga, därefter är det dags att påbörja nästa steg.
Hur som helst är jag överlycklig som det är nu!
Efter regn kommer solsken!
Så, vad händer just nu?
Jo, det börjar bli lite lättare att andas, och det känns som att solen skiner igen.
Den här kära bloggen är väl mer eller mindre döds förklarad, det finns helt enkelt inte tid, då jag prioriterar sådant som är viktigare. Men vi får se vad som händer, det har ialf börjat gå åt det positiva hållet igen.
Trixi och jag har kommit igång igen efter det självklara avbrottet då Camaron lämnade oss. Varken hon eller jag har varigt på humör. Men som sagt vi har funnit tillbaka våran ambition. Min första distanskurs är dessutom klar, och med den fick jag bra med kött på benen för att klara av de resterade två detta läsår.
Det har dessutom blivit tillökning i familjen ;) Fina Shira har bott hos oss sedan i slutet av oktober då jag var och besökte Helena. Jag skulle bara "titta" på en kisse, men det blev allt lite mer än så :). Shira är hur som helst en riktig glädjespridare som verkligen satte fart på händelserna hemma.
Även i stallet har det blivit förändring! Det här är William/Willi som huvudsakligen har min kära stallägare som matte. Men då jag känner honom sen innan, så står det även som min och Robins plikt att skämma bort honom med kärlek!
För er som läst historien om C, så kan jag tala om att även Willi kommer ifrån min och Amis tränare Hanna Engström från Gotland. Där han arbetat med att lära ut den Akademiska ridkonsten till elever. Jag är säker på att alla som arbetet med honom håller med om att det är ett privilegium. Han är helt enkelt underbar, otroligt välutbildad och full av liv! Hos oss är det nu tänkt att han ska få stanna, som pensionär och lekfabror, gotta sig i hagen och få mängder med kärlek! Det känns på så vis underbart endån.. Camarons tomma box, var inge kul att se.. Men att den får fyllas med en annan "pensionär" som jag dessutom tycker om väldigt mycket, - känns otroligt härligt! Hela händelsen känns mer meningsful när kära Willi nu har flyttat hit och sakta fyller ut de tomma skrymslena.
Jo, det börjar bli lite lättare att andas, och det känns som att solen skiner igen.
Den här kära bloggen är väl mer eller mindre döds förklarad, det finns helt enkelt inte tid, då jag prioriterar sådant som är viktigare. Men vi får se vad som händer, det har ialf börjat gå åt det positiva hållet igen.
Trixi och jag har kommit igång igen efter det självklara avbrottet då Camaron lämnade oss. Varken hon eller jag har varigt på humör. Men som sagt vi har funnit tillbaka våran ambition. Min första distanskurs är dessutom klar, och med den fick jag bra med kött på benen för att klara av de resterade två detta läsår.
Det har dessutom blivit tillökning i familjen ;) Fina Shira har bott hos oss sedan i slutet av oktober då jag var och besökte Helena. Jag skulle bara "titta" på en kisse, men det blev allt lite mer än så :). Shira är hur som helst en riktig glädjespridare som verkligen satte fart på händelserna hemma.
Även i stallet har det blivit förändring! Det här är William/Willi som huvudsakligen har min kära stallägare som matte. Men då jag känner honom sen innan, så står det även som min och Robins plikt att skämma bort honom med kärlek!
För er som läst historien om C, så kan jag tala om att även Willi kommer ifrån min och Amis tränare Hanna Engström från Gotland. Där han arbetat med att lära ut den Akademiska ridkonsten till elever. Jag är säker på att alla som arbetet med honom håller med om att det är ett privilegium. Han är helt enkelt underbar, otroligt välutbildad och full av liv! Hos oss är det nu tänkt att han ska få stanna, som pensionär och lekfabror, gotta sig i hagen och få mängder med kärlek! Det känns på så vis underbart endån.. Camarons tomma box, var inge kul att se.. Men att den får fyllas med en annan "pensionär" som jag dessutom tycker om väldigt mycket, - känns otroligt härligt! Hela händelsen känns mer meningsful när kära Willi nu har flyttat hit och sakta fyller ut de tomma skrymslena.
Han är fri
Det har gått över en månad nu... till och med mer.
Camaron är i himlen, han tog sina sista andetag den 27 september..
Jag har förberett en text, berättelsen om mina sista timmar med honom. Hela förloppet så som jag mins in i minsta detalj. Men den har varigt mycket svår att skriva. Jag har fått berätta hela historien fler gånger än vad jag velat. Men att skriva den i ord.. Har varigt mycket svårare. Kanske för att det är just då jag får det ur mig på riktigt. Det krävs så otroligt mycket energi till att sätta sig in i det igen, speciellt vårt sista farväl. Jag hade tänkt posta det här, texten. Främst för att alla då kunde få tillgång till vad som hänt, så jag skulle slippa berätta det mer. Men tiden har gått och jag har börjat gå vidare, till sist kändes det dumt att skriva om det så sent, för att inte tala om jobbigt.
Så länge kan jag väl säga att jag satt med hans huvud i mitt knä in i det sista. Han var lugn och hade trotts sin skada inte ont. Jag var lugn och koncentrerad på att bara vara ett stöd för honom, även Trixi fans vid vår sida hela kvällen. Och det var hennes man jag grävde ner ansiktet i när skottet gick av och han drog en suck av lättnad.
I billycktornas ljus såg jag honom, alldeles gnistrande vit, som en fallen ängel. Nu var han äntligen fri.. Fri från alla tyngder och plågsamma minnen. Bara Kärleken till honom och kärleken och lyckan han givit oss fans kvar. I ljuset såg jag honom sakta resa sig upp, o ärrad och vacker. Han ruskade på huvudet så att den vita manen flög genom ljuset. Sedan såg han rakt in i mina ögon och igenom mitt hjärtan, han brummade lågt, nickade och gick sakta förbi oss med spetsade öron ut i mörkret.
På något sätt är han inte död, han kan aldrig dö. Han förblir alltid i våra hjärtan. Han återvände bara till den plats där han hör hemma. Hans ögon speglas i varje stjärna, hans kärlek lysser på oss från månens sken och varje hav av vita moln är en beskrivning om hans kraft och styrka.
Jag har sagt farväl så många gånger. Och jag tänker inte göra det igen. Då jag nu insett att han sänder oss en hälsning varje dag, om att han äntligen är fri.
Camaron är i himlen, han tog sina sista andetag den 27 september..
Jag har förberett en text, berättelsen om mina sista timmar med honom. Hela förloppet så som jag mins in i minsta detalj. Men den har varigt mycket svår att skriva. Jag har fått berätta hela historien fler gånger än vad jag velat. Men att skriva den i ord.. Har varigt mycket svårare. Kanske för att det är just då jag får det ur mig på riktigt. Det krävs så otroligt mycket energi till att sätta sig in i det igen, speciellt vårt sista farväl. Jag hade tänkt posta det här, texten. Främst för att alla då kunde få tillgång till vad som hänt, så jag skulle slippa berätta det mer. Men tiden har gått och jag har börjat gå vidare, till sist kändes det dumt att skriva om det så sent, för att inte tala om jobbigt.
Så länge kan jag väl säga att jag satt med hans huvud i mitt knä in i det sista. Han var lugn och hade trotts sin skada inte ont. Jag var lugn och koncentrerad på att bara vara ett stöd för honom, även Trixi fans vid vår sida hela kvällen. Och det var hennes man jag grävde ner ansiktet i när skottet gick av och han drog en suck av lättnad.
I billycktornas ljus såg jag honom, alldeles gnistrande vit, som en fallen ängel. Nu var han äntligen fri.. Fri från alla tyngder och plågsamma minnen. Bara Kärleken till honom och kärleken och lyckan han givit oss fans kvar. I ljuset såg jag honom sakta resa sig upp, o ärrad och vacker. Han ruskade på huvudet så att den vita manen flög genom ljuset. Sedan såg han rakt in i mina ögon och igenom mitt hjärtan, han brummade lågt, nickade och gick sakta förbi oss med spetsade öron ut i mörkret.
På något sätt är han inte död, han kan aldrig dö. Han förblir alltid i våra hjärtan. Han återvände bara till den plats där han hör hemma. Hans ögon speglas i varje stjärna, hans kärlek lysser på oss från månens sken och varje hav av vita moln är en beskrivning om hans kraft och styrka.
Jag har sagt farväl så många gånger. Och jag tänker inte göra det igen. Då jag nu insett att han sänder oss en hälsning varje dag, om att han äntligen är fri.
