Han är fri
Det har gått över en månad nu... till och med mer.
Camaron är i himlen, han tog sina sista andetag den 27 september..
Jag har förberett en text, berättelsen om mina sista timmar med honom. Hela förloppet så som jag mins in i minsta detalj. Men den har varigt mycket svår att skriva. Jag har fått berätta hela historien fler gånger än vad jag velat. Men att skriva den i ord.. Har varigt mycket svårare. Kanske för att det är just då jag får det ur mig på riktigt. Det krävs så otroligt mycket energi till att sätta sig in i det igen, speciellt vårt sista farväl. Jag hade tänkt posta det här, texten. Främst för att alla då kunde få tillgång till vad som hänt, så jag skulle slippa berätta det mer. Men tiden har gått och jag har börjat gå vidare, till sist kändes det dumt att skriva om det så sent, för att inte tala om jobbigt.
Så länge kan jag väl säga att jag satt med hans huvud i mitt knä in i det sista. Han var lugn och hade trotts sin skada inte ont. Jag var lugn och koncentrerad på att bara vara ett stöd för honom, även Trixi fans vid vår sida hela kvällen. Och det var hennes man jag grävde ner ansiktet i när skottet gick av och han drog en suck av lättnad.
I billycktornas ljus såg jag honom, alldeles gnistrande vit, som en fallen ängel. Nu var han äntligen fri.. Fri från alla tyngder och plågsamma minnen. Bara Kärleken till honom och kärleken och lyckan han givit oss fans kvar. I ljuset såg jag honom sakta resa sig upp, o ärrad och vacker. Han ruskade på huvudet så att den vita manen flög genom ljuset. Sedan såg han rakt in i mina ögon och igenom mitt hjärtan, han brummade lågt, nickade och gick sakta förbi oss med spetsade öron ut i mörkret.
På något sätt är han inte död, han kan aldrig dö. Han förblir alltid i våra hjärtan. Han återvände bara till den plats där han hör hemma. Hans ögon speglas i varje stjärna, hans kärlek lysser på oss från månens sken och varje hav av vita moln är en beskrivning om hans kraft och styrka.
Jag har sagt farväl så många gånger. Och jag tänker inte göra det igen. Då jag nu insett att han sänder oss en hälsning varje dag, om att han äntligen är fri.
Camaron är i himlen, han tog sina sista andetag den 27 september..
Jag har förberett en text, berättelsen om mina sista timmar med honom. Hela förloppet så som jag mins in i minsta detalj. Men den har varigt mycket svår att skriva. Jag har fått berätta hela historien fler gånger än vad jag velat. Men att skriva den i ord.. Har varigt mycket svårare. Kanske för att det är just då jag får det ur mig på riktigt. Det krävs så otroligt mycket energi till att sätta sig in i det igen, speciellt vårt sista farväl. Jag hade tänkt posta det här, texten. Främst för att alla då kunde få tillgång till vad som hänt, så jag skulle slippa berätta det mer. Men tiden har gått och jag har börjat gå vidare, till sist kändes det dumt att skriva om det så sent, för att inte tala om jobbigt.
Så länge kan jag väl säga att jag satt med hans huvud i mitt knä in i det sista. Han var lugn och hade trotts sin skada inte ont. Jag var lugn och koncentrerad på att bara vara ett stöd för honom, även Trixi fans vid vår sida hela kvällen. Och det var hennes man jag grävde ner ansiktet i när skottet gick av och han drog en suck av lättnad.
I billycktornas ljus såg jag honom, alldeles gnistrande vit, som en fallen ängel. Nu var han äntligen fri.. Fri från alla tyngder och plågsamma minnen. Bara Kärleken till honom och kärleken och lyckan han givit oss fans kvar. I ljuset såg jag honom sakta resa sig upp, o ärrad och vacker. Han ruskade på huvudet så att den vita manen flög genom ljuset. Sedan såg han rakt in i mina ögon och igenom mitt hjärtan, han brummade lågt, nickade och gick sakta förbi oss med spetsade öron ut i mörkret.
På något sätt är han inte död, han kan aldrig dö. Han förblir alltid i våra hjärtan. Han återvände bara till den plats där han hör hemma. Hans ögon speglas i varje stjärna, hans kärlek lysser på oss från månens sken och varje hav av vita moln är en beskrivning om hans kraft och styrka.
Jag har sagt farväl så många gånger. Och jag tänker inte göra det igen. Då jag nu insett att han sänder oss en hälsning varje dag, om att han äntligen är fri.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jätte tråkigt att höra, det är verkligen aldrig lätt att säga hej då & vi ses, till en älskad och trogen vän..
Men trots det tråkiga slutet som vi alla vet kommer nångång så är det alla dom andra dagarna och åren vi ska minnas, allt det fina som man fått vara med om tillsammans, för utan det tråkiga slutet så får man aldrig dom andra fina och underbara åren och dagarna tillsammans.
Varma hälsningar Madeleine & Fanny
