Hej
Ja håller så smått på att arbeta mig upp på Mistys rygg igen, med full säkerhetsmundering. :P När jag bad henne ställa upp vid pallen tidigare i veckan gick hon snällt och ställde upp, men när jag la handen på hennes rygg skakade hon, av spänning antar jag. Efter det har jag ialf varigt uppe ett par gånger igen hon är något mer spänd en tidigare men det är sådant man får räkna med och jag är helt säker på att det går över igen.

Livet med väst är vist inte så jobbigt som jag trodde ändå, även om jag tänker att det endast är "för ett par år" varje gång jag sätter på den. Vi får väl se med den saken, jag kanske vänjer mig och blir klockare med tiden.

På tal om tiden, så jag har så har jag sålt min kapson, med skräckblandad förtjusning.. I mer än sex år har vi hängt i hop jag och kapsonen med en relation byggd på hatkärlek och många minnen. Allt för stor för Trixi men i bra kvalité i övrigt. Egentligen har jag sparat på den i syfte för att den skulle passa bättre på framtida hästar, som Misty. Men hon gillar den inte alls, kedjan är för o konsekvens och signalerna blir röriga över att den inte ligger still. Så fort jag kommit över separationsångesten, över detta materiella ting som inneburit en stor vändpunkt i mitt och Trixis liv, ska jag beställa hem en av modell som jag tror kommer passa Misty mycket bättre. Märkligt att man kan lägga så mycket känslor i ett föremål som man svurit förbannelser över så många gånger...