Älskad, för evigt...
Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat detta inlägg i mitt huvud.. men det är många. Att skriva dagbok är något som funnits med mig sedan barnsben och det är mitt sätt att processera svåra saker. Därmed har jag faktiskt inga problem att bara dagar efter, sätta mig ner och diktera detta. Jag har häller inga problem med att dela detta med er, sorg är något som alla får uppleva och att prata om de saknade är ännu en del av min process. Så är det något ni undrar eller vill fråga om vad som hänt, så är det bara till att göra detta.
Tio år, tio år, sex månader och tre dagar fick vi tillsammans. Det är halva min livstid och en stor del av hennes. Men det är även alldeles för kort tid, om du frågar mig. När jag fick Trixi avgav jag ett löfte, ett löfte om att hon skulle få vara under min vård i resten av hennes liv, jag skulle vara med till slutet och hon skulle aldrig få bli utsatt för mänsklighetens grymheter igen.
Jag har länge vetat att hon har problem med sin kropp, den extrema överkännsligheten för insektsbett, eksemen, den något sämre hovkvaliten och troligtvis fången är bara symptom för detta. Jag har vetet att hon kunde bli sämre med åldern, men hade inte räknat på att detta skulle ske så tidigt, för mig är 16 år ingen ålder för sin älskling. Men så är kanske inte alltid fallet. Om hon hade tagit sig igenom detta, är jag nästan säker på att det skulle följts av svåra konsekvenser och mer sjukdom. På så vis, var det kanske lika bra att det nu blev oundvikligt. Men tanken på att få vara med henne, bara ett par år till. Behöver jag ens formulera över hur tacksam jag skulle varigt. Med kriterium att hon skulle få vara frisk.
Under måndagen kom veterinär ut med röntgen, i hopp att hältan berodde på en hovböld. Dessvärre gjorde den inte det.. Jag behövde inte ens en förklaring till bilden jag såg. Prognosen var väldigt dålig, men enligt vet fanns en liten chans som vi kunde testa. Självklart ville jag ta chansen, det var min första reaktion, än något självisk, men något annat vore kanske omänskligt i denna situation. Trixi var fortfarande sitt bestämda och pigga jag, med glimten i ögat och den röda räven bakom örat. Om än i smärtor... Vi fick alltså först fem dagar på oss för att se om det kunde ske en förbättring med hoven. Fem dagar smärtstillande och krav på att en veterinär bunden Hovslagare skulle komma ut och lägga ordentligt sjukbeslag. Sagt och gjort, jag satte mig ner och grät en stund, för att sedan åter ta tag i situationen.
Tisdagen kom, och så gjorde även veterinär och hovslagare. Hovslagaren var för mig bekant sedan tidigare och inte av den utåt sätt, känsliga typen, men när till och med han började oja sig över hennes hälta bet jag mig hårt i läppen. . Hon hade ont, rejält ont, men jag som lovat mig själv och henne så mycket kunde inte ans förmå mig att känna detta, att inse hennes verkliga smärta, jag skäms något så otroligt över detta och kommer ha svårt för att sluta anklaga mig själv. Speciellt när jag fortfarande känner att valet jag gjort, genom att låta min bästa vän få sluta sitt liv, känns så fel…
När vi började med sjukbeslag er tog det ingen lång stund innan vi avbröt det hela. Hovbenet låg nästan direkt än på sulan och prognosen gick från "en liten chans, till omöjlig under samma stund. Det fanns inget att göra, hon hade ont trotts smärtstillande, det handlade inte längre om dagar, utan om nu, eller inom några timmar... Jag fick därmed avgöra om det skulle ske med veterinäreen på plats eller av hästkrematoriet senare under dagen. Efter att ha låtit det sjunka in någon minut, ringt fodervärden och Robin med meddelandet –”Hej jag tar bort henne nu, vill du vara med?” och nickade menande till veterinären ringde jag sedan Hästkrematoriet om förfrågan om de hade möjlighet att hämta henne, så snart som möjligt.
En stund senare haltade ut på gräs platsen mellan ridhuset och hagarna, platsen vi så ofta stått och borstat på, men utsikt över hagarna och hennes Häst vänner. Hon fick beta sitt sista långa gröna gräs, fick mängder av pussar och kramar. Jag viskade i hennes öra, ”Förlåt.. jag älskar dig”. Jag kunde inte hålla grimskaftet, även om jag sa många gånger lovat mig själv att jas g skulle göra detta. Stakars hovslagaren fick göra detta istället, medans jag stod några meter ifrån, vid hennes sida skulle jag åtminstone vara och så var även Robin, vars hals jag grävde in mitt ansikte och mina tårar när skottet gick av.
Hon var hemma, på den plats hon älskade och kände sig trygg. Hennes plats på jorden som varigt hennes i mär än tio år. Jag höll mitt löfte om att hon skulle få vara med mig hela livet ut, till slutet. Jag trodde dock aldrig att löftet skulle fullföljas kvar på Oppegård, utan på någon annan plats om ett par år. Samtidigt känns det rätt, att avsluta vårt gemensamma liv, där det började, hemma, trygg, älskad… Men allt för tidigt…
Tio år, tio år, sex månader och tre dagar fick vi tillsammans. Det är halva min livstid och en stor del av hennes. Men det är även alldeles för kort tid, om du frågar mig. När jag fick Trixi avgav jag ett löfte, ett löfte om att hon skulle få vara under min vård i resten av hennes liv, jag skulle vara med till slutet och hon skulle aldrig få bli utsatt för mänsklighetens grymheter igen.
Jag har länge vetat att hon har problem med sin kropp, den extrema överkännsligheten för insektsbett, eksemen, den något sämre hovkvaliten och troligtvis fången är bara symptom för detta. Jag har vetet att hon kunde bli sämre med åldern, men hade inte räknat på att detta skulle ske så tidigt, för mig är 16 år ingen ålder för sin älskling. Men så är kanske inte alltid fallet. Om hon hade tagit sig igenom detta, är jag nästan säker på att det skulle följts av svåra konsekvenser och mer sjukdom. På så vis, var det kanske lika bra att det nu blev oundvikligt. Men tanken på att få vara med henne, bara ett par år till. Behöver jag ens formulera över hur tacksam jag skulle varigt. Med kriterium att hon skulle få vara frisk.
Under måndagen kom veterinär ut med röntgen, i hopp att hältan berodde på en hovböld. Dessvärre gjorde den inte det.. Jag behövde inte ens en förklaring till bilden jag såg. Prognosen var väldigt dålig, men enligt vet fanns en liten chans som vi kunde testa. Självklart ville jag ta chansen, det var min första reaktion, än något självisk, men något annat vore kanske omänskligt i denna situation. Trixi var fortfarande sitt bestämda och pigga jag, med glimten i ögat och den röda räven bakom örat. Om än i smärtor... Vi fick alltså först fem dagar på oss för att se om det kunde ske en förbättring med hoven. Fem dagar smärtstillande och krav på att en veterinär bunden Hovslagare skulle komma ut och lägga ordentligt sjukbeslag. Sagt och gjort, jag satte mig ner och grät en stund, för att sedan åter ta tag i situationen.
Tisdagen kom, och så gjorde även veterinär och hovslagare. Hovslagaren var för mig bekant sedan tidigare och inte av den utåt sätt, känsliga typen, men när till och med han började oja sig över hennes hälta bet jag mig hårt i läppen. . Hon hade ont, rejält ont, men jag som lovat mig själv och henne så mycket kunde inte ans förmå mig att känna detta, att inse hennes verkliga smärta, jag skäms något så otroligt över detta och kommer ha svårt för att sluta anklaga mig själv. Speciellt när jag fortfarande känner att valet jag gjort, genom att låta min bästa vän få sluta sitt liv, känns så fel…
När vi började med sjukbeslag er tog det ingen lång stund innan vi avbröt det hela. Hovbenet låg nästan direkt än på sulan och prognosen gick från "en liten chans, till omöjlig under samma stund. Det fanns inget att göra, hon hade ont trotts smärtstillande, det handlade inte längre om dagar, utan om nu, eller inom några timmar... Jag fick därmed avgöra om det skulle ske med veterinäreen på plats eller av hästkrematoriet senare under dagen. Efter att ha låtit det sjunka in någon minut, ringt fodervärden och Robin med meddelandet –”Hej jag tar bort henne nu, vill du vara med?” och nickade menande till veterinären ringde jag sedan Hästkrematoriet om förfrågan om de hade möjlighet att hämta henne, så snart som möjligt.
En stund senare haltade ut på gräs platsen mellan ridhuset och hagarna, platsen vi så ofta stått och borstat på, men utsikt över hagarna och hennes Häst vänner. Hon fick beta sitt sista långa gröna gräs, fick mängder av pussar och kramar. Jag viskade i hennes öra, ”Förlåt.. jag älskar dig”. Jag kunde inte hålla grimskaftet, även om jag sa många gånger lovat mig själv att jas g skulle göra detta. Stakars hovslagaren fick göra detta istället, medans jag stod några meter ifrån, vid hennes sida skulle jag åtminstone vara och så var även Robin, vars hals jag grävde in mitt ansikte och mina tårar när skottet gick av.
Hon var hemma, på den plats hon älskade och kände sig trygg. Hennes plats på jorden som varigt hennes i mär än tio år. Jag höll mitt löfte om att hon skulle få vara med mig hela livet ut, till slutet. Jag trodde dock aldrig att löftet skulle fullföljas kvar på Oppegård, utan på någon annan plats om ett par år. Samtidigt känns det rätt, att avsluta vårt gemensamma liv, där det började, hemma, trygg, älskad… Men allt för tidigt…
Kommentarer
Postat av: Ninnie Hansson
Fin blogg!
Svar:
Emma Kulla
