Hästar är minsann ingen dans på rosor stundtals och Misty är inget undantagsfall även om det för det mesta, går som i en dans. Misty är som ni vet en häst som länge reagerat kraftigt på små stimulus, (händelser i omgivning som orsakar en reaktion) hon har kallats för "nervig" samt har lätt för att stressa upp sig. Under ytan är hon dock en tuff häst med en rejäl skopa självsäkerhet och tillfällena hon får "stressattacker" sker mer sällan. 

Men nu har Misty i ett par veckor varigt riktigt tittig och "spökig". Hon som vanligtvis inte brukar reagera på obejekt, ser just nu spöken överallt. Det är inte bara spöken i konstiga mänskliga föremål (ex soptunnor, postlådor, lastpallar mm) utan även obetydliga och naturliga saker som hon annars inte brukar bry sig om. Hon reagerar just nu på allt i från vattenproppar som faller till marken, färgskiftningar i gruset, till kala buskar och träd.

Vi är väl alla dock överens om att ovan nämnda beteende inte är onormalt för en häst, de är "programmerade" för att reagera med flykt av väldigt små stimulus och det är så de överlevt genom evolutionen. Däremot kan det vara lite ansträngde för piloten att manövrera situationerna, speciellt när man visualiserat sig en lugn uteritt i solen...

Så oavsett om min hästs tillstånd beror på hormonella förändringar eller en dipp i självförtroendet, bestämde jag mig för att hjälpa henne utveckla sitt självförtroende lite. Kring inlärning och förstärkning av beteende finns det en hel del forskning och utan att bli för "poetisk" kan jag alltså förklara min träning i tisdags med att jag just förstärker det önskade beteendet. Jag kan även sväva i väg i "okända områden" med att tänka, att hästar i detta avseende är ganska lika oss. Jag relaterar där med till mig själv och hur jag skulle önskar mig, ta mig ur en självförtroende skava. Detta vill jag göra genom att utföra något bra, jag vill utföra något som ligger på en nivå som ger mig en utmaning men som inte är så svår att jag riskerar att misslyckas. Jag skulle dessutom vilja ha en bra support igenom processen och det viktigaste av allt. När jag genomfört uppgiften vill jag få beröm för min insats för att riktigt känna att jag gjort något bra, och skapat en positiv erfarenhet på mitt plus konto.

Precis så här la jag upp Mistys träning i tisdags då jag utgick från hennes starka sidor och vad hon är bra på. En speciell egenskap som växt fram i Misty, är att hon är nyfiken och gärna undersöker och interagerar med föremål och utefter detta valde jag att använda mig av en pilatesboll. Bollen ett föremål hon stött på tidigare, men som vi inte jobbat särskilt mycket med. Jag valde även att placera bollen ute på ängen, istället för på ridbanan, för att lite mer efterlikna en situation som kan uppstå utanför "tryggheten".

Mitt primära syfte med övningen var att Misty själv skulle våga närma sig bollen för att inse att den typen av reaktion och beteende skulle ge en lönsam förstärkning. För att supporta henne genom övningen använde jag mig därför av just positiv förstärkning (godis) vid varje steg i rätt riktning men stod för övrigt stilla och passiv bredvid. Denna typ av träningsmetod, när man väntar ut och belönar ett beteende kallas shaping, vilket är en fördelaktig metod just när man vill att hästen (eller andra djur) ska tänka själva och lösa uppgiften. Positiv förstärkning i djurträning har dessutom visat sig vara den mest framgångsrika träningsmetoden inte minst bland hästar och har visat sig vara effektivast vid inlärning, öka motivationen och skapa ett längre "minne" av övningen hos hästen. Dessutom har hästar som tränats med positiv förstärkning bevisligen även fått bättre positiva erfarenheter av människor.

Åter till träningen, allt eftersom blev Misty modigare och började prova sig fram med att sätta mulen mot bollen och jag kunde således börja fokusera på mitt sekundära syfte. Hon hade här redan förstått att mod, nyfikenhet och utforskandet lönade sig och börjat interagera med bollen. Med andra ord var hon nu i en sinnesstämning som tillät just de nämnda egenskaperna att träda fram och ta plats i stället för misstänksamhet, rädsla och andra adrenalin utsöndrande "redo för flykt" känslor. Det sekundära syftet var helt enkelt att förstärka interaktionerna med bollen, att dutta med näsan, sparka på den och sätta den i rörelse belönades. En boll i rörelse är självklart läskigare än en stilla, men genom att Misty själv orsakade rörelsen, fick hon således kontroll över situationen vilket gjorde att hon snabbt blev trygg i situationen och fortsatte att interagera med bollen.


Så vad har jag åstadkommit med detta? Nej, jag har antagligen inte löst hela världens alla bekymmer, eller ens Mistys tillfälliga "spökperiod". Men jag har för en stund hjälpt min häst att bryta sitt mönster och ändra sin sinnesstämning. Hon gick från i starten i inledningen av övningen försöka fly från föremålet till att i slutet bestämt sätta bollen i rörelse och följa efter den. Det enda jag gjorde var att närvara, uppmuntra och berömda samtidigt som jag såg min häst gå från en osäker sinnesstämning, till en positiv individ med beslutsamhet i blinken. Denna träning är inte unik på något vis, och typen av pedagogik kring övningar används av tränare i alla principer i hästsporten. Att låta hästen genomföra övningar den redan kan,eller liknande, om det så är en bomövning, dressyrrörelse eller seriehoppning så stärker detta och ger hästen positiva erfarenheter. Så om vi åter igen relaterar till oss själva, så vet vi att positiva erfarenheter har en stor betydelse både i hur vi beter oss och hur vi är som person, och detta vill jag uppmuntra hos min häst.

Det bästa men bloggen är självklart att jag själv kan blicka bakåt och se utvecklingen. Hur resonerade jag och vad gjorde vi? Nedan har vi ett urdarg från ett inlägg i Februari 2015. 

---

"Travar vidare" 

"Snön ligger förhoppningsvis kvar ett tag till utan att smälta bort, för i så fall ska jag försöka ge mig ut på en skrittrunda PÅ min lilla häst i veckan. Åter igen för att passa på när man fortfarande kan landa mjukt ;). I övrigt har vi börjat komma i gång med ridningen lite igen och tränat på fler travstarter. I går var dock min lilla häst så där spänd, stressad och okontaktbar som bara hon kan och blev till följd av detta, superrädd och flydde för en sabeltandad talgoxe (?) som satt i en gran. Jag satt som tur var inte på vid denna flyckt och det fina i fågelsången var att jag åtminstone kunde jobba henne ur denna spända sinnesstämning från marken innan jag satt upp. Vi provade så klart också lite fler travstarter, inte många steg men fortfarande trav :)." 

 

Galoppbilder från samma dag januari som tidigare inlägg, något suddigare men det får duga. Man ser att Misty tar i både uppåt och framåt och bådadera samtidigt emellanåt, han är ialf med och försöker så gott hon kan. Jag är nöjd så länge hon gör just det och framåt Mars är tanken att vi ska gymnastisera och träna på att reglera galoppen borta på den lite större ridbanan, där vi har gått om plats.

Efter att jag tittade igenom dessa bilder slog det mig att jag håller väldigt krampaktigt i de där tyglarna. Det blir en del skutt i bland och jag antar att jag var lite nervös över att släppa efter. Nu har jag ialf provat ett par gånger och insett att jag sitter kvar med rumpan i den där morris & nolan sadeln utan att använda tyglarna som säkerhetsbälte, varpå Misty kunnat slappna av lite i galoppen och fått utrymme till att "känna efter själv".

Som ni säkert ser, så är min sits ingen höjdare, dels har jag en hel del "olater" i kroppen men jag misstänker även en låsning i höften då det märks även i annan träning. I övrigt försöker jag variera även hur jag sitter i galoppen sitta, stå, avlastningssits, ja ni förstår.

 

När Robin var här över nyår var han så klart snäll och ställde upp med att fotografera lite, eller en massa faktiskt. Han är kanske inte värst intresserad av kameror, så det blir lite ur fokus, snett och tokigt stundtals, men tar man då en hel del bilder så är ju så klart sannolikheten större att han träffar rätt. Min kamera håller dessutom på att ge upp helt, auto fokusen står bara och tickar stundtals och ljusinsläppet har blivit påtagligt sämre, vi får väl se hur länge den hänger med. 

Bilderna är tagna ett par dagar innan vi åkte in till kliniken, främst för att jag ville se hur hon kändes samt för att se hur gallorna skulle "reagera". Misty var som vanligt att rida förutom lite ojämn i de olika varven och spänd men i övrigt pigg och obesvärad, så vi red på.  

 

Sådär, pang på rödbetan är Misty utrustad med skor, snösula och brodd. Kanske inte det mest idealistiska att gå från barfota, till att slå på alla beslag möjliga på en gång, men passande och nödvändigt då vi åter igen har snö i Uppsala. Skoningen av trött häst gick ialf bra och på kvällen när jag de gick in fick jag ett skrattfyllt sms om att Misty vist blivit rädd för ljudet av sina egna steg när hon först klev in på stallgolvet, typiskt Misty. :p

Vi har dessutom hunnit prova våra nya "fötter" under en tur, vilket var en blandad upplevelse av väldigt långa welsh cob- travsteg (fullblodet hängde inte med) och stundtals lite ojämn takt i traven, speciellt första gången på frusen grusväg. Så hon behöver antagligen lite tid på sig att vänja sig med sina nya skor.

En sadel av den kalibern vi har nu, kräver ju sina "rätta" tillbehör, så här har vi några samlade ting i den bruna färgskalan som består av både tradera/rea fynd, julklappar, pannband under process (brunt läder). Samt tröstshopping (då jag trodde mitt exjobb gick åt pipan) i form av BR-schabraket som jag sneglat länge på och liksom, inte tänker skicka tillbaka trots att "tröst-shoppingen" var högst obefogad, hehe.

Mer logiska tillbehör vore klart ett brunt träns och sadelgjord, men lugn mina vänner. Självklart har jag hittat "rätt" även här, bland alla kandidater. Däremot är deras prisklass något högre och just nu finns det andra hästrelaterade utgifter som är högre motiverande och prioriterade. Till exempel fyra järnskor, en friskförklarings räkning av häst samt att det kanske finns en anledning till att jag fortfarande rider utan bett? Än så länge är jag student, och kan skylla mitt syndande med rida omkring med olika färg på sadel och träns på att vi tar en inkomstmånad i taget. 

-Peace out mode lejon.

 

Det gått väldigt upp och ner här sedan jag skrev sist och min hjärna har kunnat liknas med "scramble eggs" eller har åtminstone känts som en enda röra. Tillståndet har helt med studier att göra och Misty är helt oskyldig, men har dessvärre blivit ganska försummad under tiden. Jag gick nämligen från att ha full koll på hur våren och det kommande exjobbet till att planen ändrades helt på grund av yttre omständigheter. Choken har nu lagt sig och jag har börjat förstå allas uppmaningar om att detta snarare öppnar upp för nya möjligheter, istället för att vara den befruktade apokalypsen. Men helt släppte inte ångesten förens i går kväll, då bästa hyresvärden spände ögonen i mig -"Men Emma du är ju aldrig rädd för saker annars" och tryckte på lite ömma punkter tills jag själv kom fram till vad prestationsångesten och rädslan berodde på.

-Så, nu har polletten trillat ner och jag ska självfallet fokusera på själva resan och inte målet (det här har vi aldrig hört förut va?) och därmed kunde jag äntligen sätta mig ner och diktera mina tankar. Bollen är nu i rullning och jag har förhoppningsvis lämnat mitt sjunkande skepp till vattufolket.

På tal om vatten..
I dag har vi haft det roligt i pölen till ridbanan, skrattat, flugit och flummat. Misty var full av bus och hade ett sju jädra uppåt tänk i dagens galopp. Hon fick visserligen inte riktigt till samarbetet mellan fram och bakdel stundtals, så piloten var ovetande om vilken del som skulle fara och åt vilket håll, men det är försöka som duger.

P.s 
På fredag får vi äntligen skor, hovis blev sjuk sist men efter fredag är vi alltså -unstoppable!

 

Isregn stoppar inte en optimistisk häst och ryttare med ridabstinens och gummistövlar!