Nu har även jag och Shira landat i Skåne.
Jag var och hälsade på Misty i går, när jag börjat piggna till efter den nattliga flytt-turen och hon verkade trivas bra, om än något uttråkad.

Denna veckan är det ett miniläger, det vill säga ett kortare läger så jag passade på att rida ut med en del av lägerdeltagarna och Misty var verkligen en stjärna! I en helt ny miljö knatar hon på först, pigg och alert även om hon misstänksamt fnorka lite åt nya föremål. Vid ett tillfälle fick jag ta tag i tyglarna till en härligt envis b-ponny som vägrade sluta äta, och kunde då smidigt på en hand styra tillräckligt nära för att nå ner och leda i väg honom, jag plockade också upp en pinne från sadeln, som fick agera spö till samma b-ponny. Misty har aldrig ridits med spö och definitivt inte lett en ponny tidigare så detta var "stora" grejer för henne med tanke på att hon för ett år sedan slängd sig i panik av ett annorlunda ljud från sadeln eller mig.

Hon var även i sjön och bada fötterna, åtminstone efter att en kompis gått i först och då var det inga som helst problem att plumsa i. :)

Några bilder fick jag dessvärre inte tid att ta, men jag ska bättra mig på den fronten. Men jag knyckte en bild på bästa Jenny med Amber och Carro med Rebell från Lindebolarnas Instagram.  

I flytt kaoset har jag lyckats pyssla lite också, vilket resulterade i ett brunt hackamore. 

Nedan har vi ungefärliga utgångsläget, den största förändringen har skett med pannbandet där jag skurit ut en skåra för pärlorna, samt att det blivit uppblött och omformat.  

Nu är det endast tre dagar tills Misty åker neråt, därefter ska jag få ordning på mitt flytt lass till den 18e och efter midsommar blir det ridläger för hela slanten.

Det ska bli väldigt kul och framförallt kommer det ge Misty en hel del erfarenheter på sitt konto. Dels då hon kommer agera ledar häst på uteritter och alltså få gå först i ledet. Det positiva här är att Lindebolshästarna är otroligt trygga och kan sina rundor vilket gör att och jag kan fokusera främst på vår uppgift och ta oss fram först i nya miljöer, toppen verkligen!

Däremot vet jag inte hur frekvent ridningen kommer bli, då jag inte alltid kan rida med ut om vi har flera nybörjare med i ledet samt att orken är lite si sådär efter en heldagsläger. Att rida på kvällar och raster kan vara lite tufft men jag ska försöka hålla igånge henne så gott jag kan ungefär varannan dag. Jag kan ju alltid kommendera upp mina "allt i allor" (yngre ledare) på turerna så får min lilla häst träna på att ha andra piloter med. ;)

Vi kommer även ha möjlighet att bada fötterna i sjön, vilket jag tror hon kommer älska då hon redan nu styr mot damen vi har här, som tyvärr inte är lämpad att bada i. Sedan har vi två terrängbananor att leka med, vilket blir något helt annat än mina egenbyggda hinder här uppe. Samtliga hinder finns dessutom i olika svårighetsgrader och höjder så över lär vi komma även om vi inte hoppat så mycket och framförallt så är det ju en fantastisk miljöträning att se alla hinder. Näst sista lägerveckan är dessutom en hoppspecial med extern tränare så har vi inte fått hoppa tidigare så är det läge för att hänga på ett par lektioner under den veckan. :D

Okey, ser man ut om jag som drar storlek 40/42 i stuss och en midja på 36/38 är det inte helt lätt att hitta bra ridbyxor. Av den anledningen är alla mina ridbyxor av varianten "så billiga som möjligt" av bomull och främst knäskodda då jag inte brukar "få plats" i mockakodda som saknar elasticitet i rumpan. Det finns liksom ingen vits med att lägga stora pengar på byxor som riskerar att antingen inte gå över lår och rumpa, eller ve och fasa glappar i midjan!

Men så satt jag i exjobbs stress hetsen och tja, stressade varpå jag såg att Eponia hade halva priset på sina bambu ridbyxor... och min stressade hjärna tänkte att jag vist behövde tröstshoppa... och innan jag tänkt tanken så hade jag råkat trycka på *köp*..

Ridbyxorna kom och dom *trumvirvel* satt helt perfekt! Inte bara det, de var till och med skönare än mina träningstights (vilket säger en hel del) och grymt snygga. Jag var verkligen helt såld, då de verkligen sitter riktigt tight utan att bli obekväma eller hindrar en på något vis.

Efter några dagar då jag levt i byxorna kunde jag inte göra något annat än att klicka hem även det sista grå/bruna paret i st 40, Mohaha!
- Ja ni ser ju bara hur bra de sitter!

 

 
I går kunde jag inte bestämma mig för vart vi skulle rida, så jag lät Misty välja varpå hon styrde stegen längs en grusväg vi endast gått på en gång tidigare, då en slutar vid ett hus och man får vända hemåt. Misty skrittade på i sitt vanliga tempo men när vi kom till vändplatsen strax innan huset fick hon i stället syn på en stig, som hon bestämt styrde in på i samma friska tempo och det stundade äventyret var ett faktum. 

Hon är ju lett galen den där hästen, stigen var mer lämpad för bergsgetter än en häst med skor. Vid flera tillfällen funderade jag på om vi inte skulle vända, men innan jag tänkt tanken hade Misty tagit sig fram. Över klippblock, stenrös, rötter, små bäckar, upp för sluttningar och ner för branta backar. Behöver jag nämna att jag var livrädd mer än en gång? Vid ett tillfälle hoppade jag av, då det gick brant nedför och klippblocken liknade ungefär en trappa, jag han dock knappt komma ner själv innan Misty med säkra steg var på väg, totalt orädd. Efter en timme på stigen hittade vi ut på en bekant väg och kunde börja ta oss hemåt med plan mark under hovarna.

Men så imponerad jag är över henne. Hon vill alltid upptäcka nya stigar och tvekar sällan för något utan tar sig verkligen fram överallt. Jag är stensäker på att hon kan gå i trappor och att hon inte ens skulle fundera över att gå på en vippbräda. Dessutom är hon oftast framåt och pigg när vi rider i väg, däremot går det vääldigt långsamt när vi går hemåt, så vida men inte gör en avstickare då kommer bjudningen åter och öronen åker fram.

Att ta mig tid till att andas, leva i nuet och samtidigt ta tillvara på ögonblicken, är något jag verkligen behöver bli bättre på och att Misty kommer kunna lära mig massor om livet är det inga tvivel om.


Trött tjej innan tur. 

Sedan 2006 har mitt största livsmål varit att komma in på Etologi & Djurskyddsprogrammet via SLU för att ta del av" läran om djurs beteende och orsakerna till dem" och därmed få lov att titulera mig som Biolog/ Etolog.

- I fredags tog vi examen!

Däremot har jag inte hunnit förstå eller ställa om efter dessa tio års strävan. Vad gör man nu liksom? efter att ha haft ett så tydligt mål i tio år. Jag tänker i alla fall stanna upp och njuta av livet en stund, för det tycker jag man är värd när man lyckats uppfylla sina drömmar!

Självklart har jag planer på hur jag vill förvalta min utbildning och använda mig av den i framtiden. Men mina planer behöver lite tid på sig att gro och slå rot vilket jag tror är en viktig del av procesen.