Walk through the memory lane, del II


År 2010 arrangerades en hel del fotograferingar men det togs också bilder från vardagen i stallet. Dessvärre råkade jag hälla kaffe över min laptop under 2011 och vart tvungen att lämna i från mig den för att få ut en ny på försäkringen. Så många bilder från denna tid är helt borta, guldkornen har jag dock lyckats bevara delvis då de fanns uppladdade på facebook och bilddagboken. Detta år stod dressyren högt prioriterat, vilket avspeglar sig i bilderna samt utrustningen som medverkade under fotograferingen. 

Vackra färger i Maj med Camaron 

Trixi betandes från sin favorit plats, där utsikten är som bäst från Oppegård.

En juli kväll på stranden 
 



Vi gjorde vår första fana som gick att rida med. 


När ryttaren var fullt upptagen med flaggan, kunde ponnyn äntligen jobba utan att bli störd. ;) 




Vi kunde även passa på att motionera kompisarna, Trixi kom dom endå aldrig ikapp.

Under sensommaren i September knäpptes mina absoluta favoritbilder, speciellt denna med Trixi. 









I oktober togs tre favoriter till, trots fula elledningar och ridhus i bakgrunden. 
 


 
I november försökte vi göra en "morotsbild", särskilt bra blev den kanske inte och mamma frös om fingrarna men Trixi vart väldigt söt.  

Avslutningsvis blev det en fotografering i december snön, med snöfall och mantel. 
 

Walk through the memory lane, del I


Den 8e April år 2004 var jag en väldigt lycklig fjortonåring då det var dagen min första egna ponny skulle anlända till gården. Dagen har därefter firats i nu hela tolv år varav tio av åren tillsammans med min fina ponny. I år är inget undantag och vi kör med ett gäng bilder så här kommer ett gäng bilder med minnen från 12 år tillbaka.  

Så gott det nu går med tanke på att det inte finns så mycket foton från de första fyra åren då fotograferingsintresset var vagt i familjen och de foton som finns från denna tid ligger i framkallat format i Skåne. #stenåldern 


April 2004


Trixi 2005
 
2006 knäpptes den första bilden på mig och Trixi.
 
Sensommar 2006
 
2007
 
Runt 2008 hade det börjat hända saker med vår relation, som inte var allt för bra de första åren. Däremot ser man ju inte klok ut och det där med att jag ständigt skulle rida utan hjälm kan definitivt ifrågasättas.

 
2008
 
2009 var vi tre månader på Gotland 
 

Och fick med oss fina Camaron hem

Miljöträning var Trixis parad grej och något vi alltid jobbade med även de tidigare åren.
 

 
Och jag började fotografera mer och mer med hästarna, även om kompositionen kanske inte var särskiljt lyckad alltid. ;) 
 

Speaks for itself..



"People will call you crazy as soon as you go of the BHS rule book. The crazier people think you are the better job your doing with your horses" - Ben Atkinson
http://actionhorses.co.uk/



 

Gårdagen och dagen


Hej på er!
Som ett gäng säkert redan sätt så var jag och Misty på premiär utritt i går. Anna och Fullblodet var med som moraliskt stöd, även om fullblodet i fråga var fjompigare än unghästen han skulle vara stöd till..
Hur som helst så gick det väldigt bra, vi har en bit skogsvägg som börjar borta vid grannen och sommarhagen, som är perfekt nu i börja då vi inte stöter på några "konstigheter". Det är även min och Mistys vanligaste promenad väg så hon känner till den väl och vill vi sedan utöka ridturerna går det två olika rundor i skogen där vi slipper bilar och annan trafik. Jag hoppade upp på ridbanan som vanligt, skrittade något varv och sedan traskade vi i väg. Läskigaste stället på hela gården är mellan stallet och min bil, där hon går varje dag, flera gånger. :P I övrigt fick jag stoppa henne från att smita i väg på egna stigar, gå före fullblodet och äta diverse växtligheten på vägen, haha. Frustade gjorde hon också en del, varpå jag höll på att få en hjärtattack första gången.. Men det var skönt att äntligen få komma ut och torsdagarna lär fortsätta enligt denna plan.

Dagen: Sadlar..alltså man blir ju gråhårig, tror jag får byta utbildning eller vina på lotto. Det fanns verkligen mer än en anledning till mina många sadellösa år, så mycket lättare livet är helt utan sadlar!


Har Misty bild brist, så bjuder på några 2013 bilder på en väldigt snygg Trixi(!) och en 10kg tyngre jag.... 
 


 

Tack Facbook...


I dag skulle vi firat 11 år tillsammans...
Något som jag självklart hade koll på innan Facebook slängde följande i mitt ansikte... tack FB, fin tajming...


Once in a lifetime


Här har vi henne, min "once in a lifetime" ponny... Klippet innehåller egentligen en rad misslyckade försök att träffa med pilbågen från galopp, men samtidigt så mycket mer. Stadigheten, tilliten, tryggheten, enkelheten, kommunikationen. Ja. jag kan säkert hitta fler likvärdiga ord men det klippet gör för mig är att återge hela känslan från den kvällen. Från alla galoppturer, hennes rörelser, doft och öronspel. Det är det sista tillfället jag fick på hennes rygg. Jag saknar att bara få vara, i enkelheten, hon och jag i varandras sällskap...  


Klippet ville inte fungera tidigare, så skriv gärna om problemet fortsatt. 

Shades of a chestnut


2009-12-17
 


 

 


 

My Queen


Hej kära vänner!
Här sitter jag en regnig måndag omgiven av värmeljus i fina lyktor och lyssnar på Omi's - Cheerleader på repeat. Mysigt faktiskt men främst för att hålla liv i höstens och vinterns positiva anda. Jag som vanligtvis blir uppslukad av en enorm höst/vinter depression varje år, har i år trots förlusten av min bästa vän, varigt ovanligt pigg och framåt denna höst. Kanske för att jag flyttat till jordens bästa plats och har en chans att få röra mig fritt över oändliga ytor. Samt att jag har en häst och katt som lockar på min uppmärksamhet och tvingar mig att gå ut varje dag. Tänk att frisk luft, i vilket rusk som helst kan gör en så glad tillsammans med sina två vänner! Eller tre.. Jag ser Trixi bakom varje träd, i varje skogsbryn, glänta och på varje äng just nu. Så på sätt och vis är hon med mig hela tiden nu mer, men i en, inte lika fysisk form. Jag saknar henne nått så fruktansvärt men även om jag just nu går runt med en suddig ridå framför ögonen vägrar jag deppa i hop, utan försöker se på det hela som en händelse med en större betydelse och ett syfte som jag kanske inte ännu kan se.

Det kommer dyka upp ett helt minnes inlägg från Trixis och min tid, så fort jag får min gamla hårddisk att samarbeta. Har nämligen en väldans massa gamla bilder på den, som jag inte sätt på evigheter så de ska bli kul att titta igenom dessa.

(Helena; det roliga är att jag skrev detta innan vi pratade i går, det var skönt att få höra det från dig med :)
 


When I need motivation 
My one solution is my queen 
cause she stay strong yeah yeah 
she is always in my corner
right there when I want her

she is always right there when I need her



Älskad, för evigt...

Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat detta inlägg i mitt huvud.. men det är många. Att skriva dagbok är något som funnits med mig sedan barnsben och det är mitt sätt att processera svåra saker. Därmed har jag faktiskt inga problem att bara dagar efter, sätta mig ner och diktera detta. Jag har häller inga problem med att dela detta med er, sorg är något som alla får uppleva och att prata om de saknade är ännu en del av min process. Så är det något ni undrar eller vill fråga om vad som hänt, så är det bara till att göra detta.

Tio år, tio år, sex månader och tre dagar fick vi tillsammans. Det är halva min livstid och en stor del av hennes. Men det är även alldeles för kort tid, om du frågar mig. När jag fick Trixi avgav jag ett löfte, ett löfte om att hon skulle få vara under min vård i resten av hennes liv, jag skulle vara med till slutet och hon skulle aldrig få bli utsatt för mänsklighetens grymheter igen.

Jag har länge vetat att hon har problem med sin kropp, den extrema överkännsligheten för insektsbett, eksemen, den något sämre hovkvaliten och troligtvis fången är bara symptom för detta. Jag har vetet att hon kunde bli sämre med åldern, men hade inte räknat på att detta skulle ske så tidigt, för mig är 16 år ingen ålder för sin älskling. Men så är kanske inte alltid fallet. Om hon hade tagit sig igenom detta, är jag nästan säker på att det skulle följts av svåra konsekvenser och mer sjukdom. På så vis, var det kanske lika bra att det nu blev oundvikligt. Men tanken på att få vara med henne, bara ett par år till. Behöver jag ens formulera över hur tacksam jag skulle varigt. Med kriterium att hon skulle få vara frisk.

Under måndagen kom veterinär ut med röntgen, i hopp att hältan berodde på en hovböld. Dessvärre gjorde den inte det.. Jag behövde inte ens en förklaring till bilden jag såg. Prognosen var väldigt dålig, men enligt vet fanns en liten chans som vi kunde testa. Självklart ville jag ta chansen, det var min första reaktion, än något självisk, men något annat vore kanske omänskligt i denna situation. Trixi var fortfarande sitt bestämda och pigga jag, med glimten i ögat och den röda räven bakom örat. Om än i smärtor... Vi fick alltså först fem dagar på oss för att se om det kunde ske en förbättring med hoven. Fem dagar smärtstillande och krav på att en veterinär bunden Hovslagare skulle komma ut och lägga ordentligt sjukbeslag. Sagt och gjort, jag satte mig ner och grät en stund, för att sedan åter ta tag i situationen.

Tisdagen kom, och så gjorde även veterinär och hovslagare. Hovslagaren var för mig bekant sedan tidigare och inte av den utåt sätt, känsliga typen, men när till och med han började oja sig över hennes hälta bet jag mig hårt i läppen. . Hon hade ont, rejält ont, men jag som lovat mig själv och henne så mycket kunde inte ans förmå mig att känna detta, att inse hennes verkliga smärta, jag skäms något så otroligt över detta och kommer ha svårt för att sluta anklaga mig själv. Speciellt när jag fortfarande känner att valet jag gjort, genom att låta min bästa vän få sluta sitt liv, känns så fel…

När vi började med sjukbeslag er tog det ingen lång stund innan vi avbröt det hela. Hovbenet låg nästan direkt än på sulan och prognosen gick från "en liten chans, till omöjlig under samma stund. Det fanns inget att göra, hon hade ont trotts smärtstillande, det handlade inte längre om dagar, utan om nu, eller inom några timmar... Jag fick därmed avgöra om det skulle ske med veterinäreen på plats eller av hästkrematoriet senare under dagen. Efter att ha låtit det sjunka in någon minut, ringt fodervärden och Robin med meddelandet –”Hej jag tar bort henne nu, vill du vara med?” och nickade menande till veterinären ringde jag sedan Hästkrematoriet om förfrågan om de hade möjlighet att hämta henne, så snart som möjligt.

En stund senare haltade ut på gräs platsen mellan ridhuset och hagarna, platsen vi så ofta stått och borstat på, men utsikt över hagarna och hennes Häst vänner. Hon fick beta sitt sista långa gröna gräs, fick mängder av pussar och kramar. Jag viskade i hennes öra, ”Förlåt.. jag älskar dig”. Jag kunde inte hålla grimskaftet, även om jag sa många gånger lovat mig själv att jas g skulle göra detta. Stakars hovslagaren fick göra detta istället, medans jag stod några meter ifrån, vid hennes sida skulle jag åtminstone vara och så var även Robin, vars hals jag grävde in mitt ansikte och mina tårar när skottet gick av.

Hon var hemma, på den plats hon älskade och kände sig trygg. Hennes plats på jorden som varigt hennes i mär än tio år. Jag höll mitt löfte om att hon skulle få vara med mig hela livet ut, till slutet. Jag trodde dock aldrig att löftet skulle fullföljas kvar på Oppegård, utan på någon annan plats om ett par år. Samtidigt känns det rätt, att avsluta vårt gemensamma liv, där det började, hemma, trygg, älskad… Men allt för tidigt…

 




Skåne visit

 
 

Hej på er.
Är just nu på snabb visit över helgen och måndag i Skåne. Har fått träffa Trixan i dag som dessvärre är blockhalt vänster fram, vi har ingen aning om det är fången som spökar, eller en hovböld.. Vi hoppas dock på en hovböld ,då den är lättare att hantera.. I övrigt var hon en pigg och glad tjej på tillfällig boxvila, som trots ont i foten gärna ville visa upp hur hon mådde för matte och skuttade glatt ut i stallgången på tre ben. Hon blev väldigt glad över att se mig faktiskt, blev riktigt rörd då hon knuffade undan Robin för att nå fram till mig, och jag fick Krama henne! Det händer typ aldrig annars. :')
Veterinären är tänkt att komma på måndag, så får vi ser hur diagnosen lyder.
 

 
 
 
 
 
 

Oturs ponnyn….


Trixi har fått fångkänning i år igen…
Det är inte värre en känningarna förra året men de är där. Det är ju så svårt i dessa tider, hösten närmar sig men ännu har det inte blivit frost i Skåne. Troligen så är hon Insulinkänslig och på grund av temperatur skillnaderna mellan natt och dag. Men hon har ju verkligen otur, stackarn. Varken eksem eller fång är sjukdomar som är lätta att hitta lösningar till och forskningen når inte hela vägen fram.

Men oerhört klok är min kära ponny! Där står hon och det börjar ömma i hovarna och vad gör hon? –Jo lägger sig ner, slutar äta och inväntar hjälp… Matte hjärtat svämmar över av stolthet! När sedan extra matte hade kommit ut hade hon rest sig upp och följt med in i stallet redan bättre till mods av att få lite medlidande. Fina, fina häst! Redan dagen efter var hon lite piggare och det har fortsatt gå framåt, långsamt men framåt. <3


 

Som det kan gå!


Kom och tänka på följande fb inlägg tidigare i dag och log stort inombords då det nämligen var just Mistys annons jag syftade på den gången. Annonsen hade legat ute några månader och jag hade klickat in på den otaliga gånger, varje gång med en olycklig drömmande suck..
 
Tänk som det kan gå! 
Nu står hon här ute, min lilla drömhäst och i Skåne bor minna drömmars ponny. Kanske inte på samma plats geografiskt men definitivt i mitt hjärta. <3
 


 

Klump & Skump



Blev så himla hoppsugen i måndags och det händer Inte ofta... Ett hinder räckte inte heller, jag skulle min själ dra fram en "hel" banna. Haha, men jag är inte så kaxig längre när det gäller hoppning, speciellt inte om jag sitter på Trixi, min balans när hon blir taggad är som bortblåst. Det sköna är dock att hon sedan vi började träna hoppning i från marken, stannar hon i princip aldrig längre och speciellt inte på såna här plutt hinder. :P Men jag skojar inte när jag säger att jag var ganska skräckslagen ändå, trots då låga höjderna.

Trixi var ialf super lycklig och det ser man verkligen på henne och efter några skutt vågade jag tom hoppa en oxer av tunnorna, mallig som jag blev var jag ju dessutom tvungen att klippa ihop en video av spektaklet, men äkta "windows movie maker skills"..not haha. :)

Klumpigt och skumpigt är det ju verkligen och långa läder har jag, trots att de kändes som jokey läder när jag satt upp, (vilket troligen har att göra med att jag är så van vid att rida utan). Men faktum är att jag fick lite blodad tand! Det var riktigt roligt så lite mer hoppning i små mängder då och då kan vi ju knappast ta skada av. :)



Det är ingen vanlig dag i dag!


Utan i dag är det 10(!) år sedan det taniga lilla stoet med en dassig fuxfärg staplade ut ur transporten som hästhandlarna kom med.

Efter att i flertal år ha frågat pappa om att få en egen häst. "-Du kommer att tröttna med tiden" eller som övriga släktingar sa "-Om några år är det bara killar som gäller då är hästen bortglömd" (Gud vad den meningen fortfarande kan göra mig arg) Men jag önskade och jag lovade. Jag lovade att jag aldrig skulle tröttna och att jag och hästen skulle vara tillsammans under hela livet.

Men det var när jag plötsligt fick en ny klasskamrat, som bodde på gård och vars mamma hade hästar som alla bitar föll på plats för mina föräldrar. Slutligen kom vi fram till vilka regler som gällde. Skolan skulle alltid komma i förstahand, jag skulle cykla till stallet själv så ofta som möjligt och jag skulle betala hälften utav hästens inköpspris. Total lycka!

Trixi var den tredje ponnyn jag tittade på. Hon låg ner i sin box när vi kom och hon hade inte särskilt bråttom med att resa sig. Först då tog jag det som ett tecken på att hon var lugn. Men i efterhand minns jag hur matta hennes ögon var och hur obrydd hon var till allt, instängd i sig själv och okontaktbar. I ärlighetens namn "kände" jag inte något speciellt första gången jag träffade henne. Men hennes tomma blick, den består och redan där hade jag nog redan bestämt mig. Jag kände mig nöjd på hennes rygg under provridningen och jag mins Shania Twain's låt "Man, I feel like a woman" i bakgrunden under den första galoppen. Jag kunde inte ge ett besked med än gång, utan vi bestämde oss för att komma tillbaka även nästa helg. Även den helgen var hon instängd i sig själv, hon gjorde det man bad om men inte mycket mer. Det var dags för mig att bestämma mig, vilket var svårt, men vi var erbjudna att ha henne på prov i två veckor. Så även om jag inte var säker, då vi hade inte "klickat" som flickor och ponnysar ska göra enligt alla hästböcker. Men känslan av att jag inte kunde lämna kvar henne var mycket starkare.

Så för att göra en lång historia något kortare. Här är vi i dag! Jag har aldrig tröttnat och hon kommer att få vara med mig tills hennes sista andetag. Vägen har varigt krokig, ojämn och verkligen inte som i en Pollux roman. Men det har också varigt 10 underbara år och jag har fått se min lilla häst blomma ut till den Trixi hon är i dag. Självsäker och med en blick av både buss och kärlek.

                           Trixi i April år 2004

 
 
 

Fredags tur.


Jag hann ialf med två ute ritter medans jag var i Skåne. En på fredagen själv med Trixan och sedan med Robin som sällskap under lördagen. Fredagens ritt blev dock något av ett projekt då Trixi inte alls ansåg att vi skulle rida ut själva. Hon var inte särskilt stressad eller ängslig, snarare tvärt om. Hon verkade positiv till att se sig om och sög in vårens alla dofter med glädje. Men själv ville hon inte gå. Jag ville ju knappast förstöra varken hennes eller mitt goda humör. Så tänkte att även om vi kanske inte tog oss ut på en tur helt problem fritt, så skulle det ialf inte sluta med osämja och sura minner. Så även om vi kanske fick stå där på grusvägen en halv minut eller tio innan hon bestämde sig för att det var okej att gå så var vi faktiskt ute, i härligt väder, med varandras sällskap och vi hade inte bråttom någonstans! Ville hon inte gå framåt och i stället stannade så väntade jag helt enkelt ut henne. Efter ett par stopp på vägen så tog vi oss ialf runt byn, fick tom en liten galopp, hälsade på våra vänner Bison gänget och njöt av våren.
 

 
 

Det där med att få sin häst att svänga?


Att lyckas få med klickern upp i ridningen är en väldigt klurig. Inte nog med att det i början blir en hel del avbrott, det blir även en grej extra att hålla koll på. Men under helgens ridning så fick jag upp ögonen för ialf ett användningsområde där jag kunde få det att fungera, vilket jag ser som en framgång för mig.

Hade det varigt så att jag kunnat rida kontinuerligt så hade jag och T främst jobbat med formgivningen lös, antingen med klickerns hjälp eller på annat vis. Men pga distansen mellan oss så blir detta omöjligt. Våra medisar är underbara som rider och motionerar henne så ofta de kan. Men det blir inte på den nivån att hon håller sig i form för mina övningar. När jag kommer hem blir det därmed att jag får börja om lite varje gång, vilket klart är försåtligt. Det första man märker på Trixi när hon gått lite lugnare ett tag är att hon hellre väljer högervarvet istället för vänstervarvet.

Så när jag kommer hem efter några veckor och vi ska träna lösridning. Gissa vem som inte kan svänga sin häst åt vänstervarv? ;) Är hon däremot i full trimm så går det utmärkt att svänga.

Jag klurade lite i helgen och det var då klickern föreföll som naturlig. Även om det troligen är en fysiskt svårighet som gör att T väljer det ena varvet i stället för det andra, så blir det så klart inte bättre av att inte använda den sidan. Hon är även väldigt duktig på att förstora upp sina problem själv och svarar ofta -"Nej jag kan inte, vill inte" när man frågar henne att prova i fall det är så svårt som hon tror. För när jag väl lyckas uppmundra henne till att prova, så brukar det gå galant!

Jag fyllde därmed fickorna med godis samt klicker och satt upp. Hon fick trava lite lätt i högervarvet medans vi gjorde volter, krumelurer och snettigenom. Vid lämpliga tillfällen erbjöd jag henne att byta varv. Avböjde hon erbjudandet fick hon trava vidare men gjorde hon som jag önskade, fick hon genast ett *klick* en godis och en kort stunds vila. Efter en stund kunde jag börja fråga om varvbyte med mindre och mindre signaler och några gånger satt jag passiv för att se vilken väg hon tog. Sakta lyckades jag därmed uppmuntra henne till att välja vänstervarvet. - Suksess! Så sålt man kan bli över att ens fina vän gör så lite. :)

 

Markträning

 
Söndagens träning däremot, var något av det häftigaste jag upplevt på länge. Jag kände att det nog var dags att gå vidare med den kreativa stunden vi nu mer inleder varje pass med. Det utgår främst med att jag låter T hitta på saker medans jag står passiv och berömmer de beteenden jag tycker om.

Då hon haft lite svårt med att förstå konceptet nu i början så har jag även berömt när hon tigger, puffar på mig, rotar i fickor eller överhuvudtaget interagerar med mig. Detta för att hon dels skulle koppla att det var mig hon skulle ha fokus på och dels för att de var de enda beteendena jag fått fram som hon bjudit på. Nu är hon visserligen en försiktig häst, men beteendena jag berömt går verkligen emot alla goda råd om inlärning, så innan hon förvandlas till ett människoslukande monster är det dags att jobba vidare. Därmed fick hon ingen belöning för några av dessa beteenden denna dag, hon blev ganska snabbt frustrerad och jag fick utstå en lätt misshandel av min ponny. Innan hon slutligen blev passiv *klick* också fick hon en godis. Den karamellen stod hon och sög på länge. Slutligen försökte hon med något annat *klick* och därefter rullade det på med saker hon inte tidigare försökt. Jackpott!

Hon var riktigt rolig att titta på denna eftermiddag och jag fick en hel del goda skratt. Vid ett tillfälle så gav jag henne en PS godis med banan smak av misstag. Banan har hon aldrig tyckt om och även om godisen faktiskt slank ner efter en stund så var det efter ett gäng stora grimaser. För att testa, klickade jag en gång när hon gapade stort i försöket att äta banangodisen och fick därmed även en bit morot. Haha, gissa vad hon testade direkt efter att hon svalt? ;)

Våra pussar mer mer eller mindre övergått till någon typ av kyssar!? Istället för att slänga upp huvudet snabbt, nästan knocka en och ha en fruktansvärt dålig prickkänsla som hon gjorde tidigare. Lyfter hon nu huvudet med precision och trycker hela mulen mjukt i ansiktet på en, för en längre ponny kyss. Slemmigt värre haha! ;)
 
 
 

Solsken


Så där en vecka senare kommer det upp inlägg i från förra helgen ;) Men så blir det när man njuter av långhelgen och sedan har annat att göra. Det var riktigt skönt att få komma hem till Ausås, på tisdagen ville jag inte alls tillbaka till Skara och så känner jag väl fortfarande. Det är så frustrerande att se ut på det fina vädret utan att ha ett stall att åka till eller ens en trädgård att gå ut och pyssla med. En hel del promenader blir det dock, men jag behöver få vara i stallet och träna för att få en mental tillfredsställelse och det vill jag göra i det fina vädret!

Här är lite bilder i från Lördagen, som rent träningsmässigt gick katastrofalt dåligt. T var ganska trött och seg vilket säkerligen har att göra med att fällningsperioden är i full gång. Jag däremot var full av energi, idéer och tusen saker skulle vi helst avverka denna dag. Så nej, vi var inte alls på samma nivå. Så innan jag blev allt för frustrerad och besviken la vi ner träningen, gick ut, knäppte några bilder och omvandlade våra känslor till något mer positivt.

nya schabraket och ett försök att matcha det med brunt..
 
 
Klickern i högsta hugg!
Tja, han la ialf sig väldigt villigt där ute, men att ligga still var det inte på tal om :p
Trassel ponny <3 
 
 

Allahjärtansdag långhelg


Redan på torsdagen var jag nere i Skåne igen och självklart var jag i stallet redan samma kväll. När jag kom dit fick jag en riktig chock då det stod kanske 7 bilar parkerade på stallplanen och jag undrade en stund om stallägarna möjligvis byggt ut stallet med fler boxar medan jag varit i Skara? I vanliga fall brukar där nämligen inte vara en kotte i stallet när man är där. Men det var väldigt roligt med det fullt stall för ovanlighetens skull. : )

Förutom att prata med stallkamraterna och finbesöket blev det även lite träning. Trixan fick ett träningspass från marken med syfte att det skulle vara kul att vara med mig. Jag gav henne ett stort utrymme för egna idéer och påhitt och stundtals var det helt hon som bestämde när hon skulle få godis. Faktum är att hon redan har blivit väldigt frispråkig med att bjuda på våra trick. Vilket jag ser som en enorm framgång då hon åter igen verkar trycka att vårt arbete är väldigt kul. Vi är just nu i ett stadie då jag berömmer allt jag ser som bra och inte inverkar nämnvärt på vad det är vi ska göra. Som ni såg i något av de föregående inläggen har vi jobbat mycket med target, främst som en start för att få henne att prova saker mer själv. Tidigare har hon ju i princip varigt lärd att ignorera alla typer av föremål som ett resultat av mycket miljöträning. Något hon varigt väldigt bra på, för bra på. Det var inte allt för lätt att börja med target på en ponny som kommer in i ett ridhus fullt med konstiga saker som hon helt ignorerar. : P Snacka om ett bakslag i minna tankar om att min tidigare träning varigt ”felfri”.

Så, vad håller jag egentligen på med just nu? Och vad vill jag i min träning?
Allt och inget kan man väl säga. Det är inte allt för lätt att bo 31mil ifrån sin kära häst och då endast träffas ett par gånger i månaden. Förutom att Trixi faktiskt är glad att se mig när jag kommer ner kan hon även vara en smula purken över att jag varigt just borta. Hon kräver definitivt mer av mig i våra träningspass för att hon ska prestera. Träningarna just nu är därför väldigt basic. Vi gör saker som vi kan och gjort många gånger och jag försöker mest kompensera min frånvaro med en rolig stund tillsammans, kärlek och morötter. ;)
 
 
Så här såg fröken ut under söndagen. Jag fick en pik av Helena sist om hurvida jag använde mitt fina dyra träns eller inte. ;) Så nu kan jag ialf säga att jag använt det två! gånger. ;) Något bett blev det dock inte, hade jag tagit med stången hade hon haft sin fulla AR outfitt på sig. Men det fungerade utmärkt att rida med tyglarna endast fastknäppta i sidostyckena. Eller tja, jag hade ju lika bra kunnat strunta i tyglarna helt, då dom inte används.. Men hur som helst så försökte jag få klickertänket med upp på hästryggen och det hade säkert gått bra om jag inte vore världens klant som hinner skada mig redan innan jag tar mig upp på ponnyn. Träpallen tippade nämligen när jag klev upp och jag föll handlöst rakt ner på den(?) och lyckas bli totalt blåslagen (!?) Jösses.. vart stel som en planka i två dagar efteråt. 

(Ursäkta för allmänt rörigt inlägg, håller på med för många saker samtidigt just nu tror jag :P) 

Hästhelgen 24-26/ 1


Det blev en Skånetripp för mig denna helgen och huvudmålet var faktiskt att träffa min vän Helena som just nu kamperar i byn med både häst och hund ett par veckor. Så det var väldigt kul att träffa henne och hennes kära häst som nu mer var hög som ett hus och växt upp till häst sedan jag såg honom sist. För ovanlighetens skull blev det mycket ridning på schemat. Men jag tror det bara gjorde Trixan gott att få arbetas igenom lite. På fredagen blev det endast repgrimma och padd som utrustning. Hon hade en väldigt fin dagsform trotts att kylan även nått Skåne och hon arbetade på bra med en trevlig attityd. På lördagen följde även Robin med vilket resulterade i tre ryttare i vårt lilla ridhus då han fick låna snälla Capria igen. Dessutom satt faktiskt jag på tre olika hästar den kvällen. (När det hände sist liksom?) Det är faktiskt väldigt härligt att få sitta på några "riktiga hästar" lite då och då. Trixi är ju världens sötaste som alltid jobbar på så gott hon kan. Men någon direkt ordentlig ridning vet jag inte om jag vill kalla det. Sedan var hon väldigt fin i lördags och väldigt positiv. Satte på hacket till padden för att kunna bestämma formen lite mer direkt och hon gick som en smäck. Helena satte dessutom fingret på vad jag gör för tokigheter med min hållning i galoppen! Har liksom försökt motarbeta Trixis balanssvårigheter på ett allmänt vigt sätt!? Haha, det ska helt klart jobbas på.

Söndagen bestod faktiskt av löshoppning. Då hela stallet var fult och alla var eller blev på löshoppningshumör när frågan kom fram. Trixi har blivit blixtförälskad i Helenas häst så klart. Så dessa två fick komma ut i ridhuset först. De skuttade några skutt var för sig men de flesta fick de faktiskt hoppa tillsammans. De är ju inte direkt av den karaktären att de flyger i väg och blir okontakt bara, då de båda är mycket löstränade. Så för dig som just eventuellt satte hjärtat i halsgropen vill jag tala om att det gick väldigt lugnt till och det var inga direkta säkerhetsrisker ;) Dessutom var det väldigt länge sedan jag såg Trixi ha så kul och verkligen busa omkring obehindrat så jag tror allt det gjorde henne gott att löshoppas denna kalla vinterdag.
 

I brist på annat så får ni en allmänt hemsk bild sedan i sommras. Efter att detta fotograferades insåg jag hur mycket jag tog i hacket i galoppen. Vilket är helt vansinigt då hon faktsikt går väldigt fint i galoppen löst redan. Tur att kameror och vänner finns så att man kan upptäcka sina misstag och göra om. Hoppas helt klart på att kunna ta en "efter" bild till denna så småningom. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0