Walk through the memory lane, del II


År 2010 arrangerades en hel del fotograferingar men det togs också bilder från vardagen i stallet. Dessvärre råkade jag hälla kaffe över min laptop under 2011 och vart tvungen att lämna i från mig den för att få ut en ny på försäkringen. Så många bilder från denna tid är helt borta, guldkornen har jag dock lyckats bevara delvis då de fanns uppladdade på facebook och bilddagboken. Detta år stod dressyren högt prioriterat, vilket avspeglar sig i bilderna samt utrustningen som medverkade under fotograferingen. 

Vackra färger i Maj med Camaron 

Trixi betandes från sin favorit plats, där utsikten är som bäst från Oppegård.

En juli kväll på stranden 
 



Vi gjorde vår första fana som gick att rida med. 


När ryttaren var fullt upptagen med flaggan, kunde ponnyn äntligen jobba utan att bli störd. ;) 




Vi kunde även passa på att motionera kompisarna, Trixi kom dom endå aldrig ikapp.

Under sensommaren i September knäpptes mina absoluta favoritbilder, speciellt denna med Trixi. 









I oktober togs tre favoriter till, trots fula elledningar och ridhus i bakgrunden. 
 


 
I november försökte vi göra en "morotsbild", särskilt bra blev den kanske inte och mamma frös om fingrarna men Trixi vart väldigt söt.  

Avslutningsvis blev det en fotografering i december snön, med snöfall och mantel. 
 

Walk through the memory lane, del I


Den 8e April år 2004 var jag en väldigt lycklig fjortonåring då det var dagen min första egna ponny skulle anlända till gården. Dagen har därefter firats i nu hela tolv år varav tio av åren tillsammans med min fina ponny. I år är inget undantag och vi kör med ett gäng bilder så här kommer ett gäng bilder med minnen från 12 år tillbaka.  

Så gott det nu går med tanke på att det inte finns så mycket foton från de första fyra åren då fotograferingsintresset var vagt i familjen och de foton som finns från denna tid ligger i framkallat format i Skåne. #stenåldern 


April 2004


Trixi 2005
 
2006 knäpptes den första bilden på mig och Trixi.
 
Sensommar 2006
 
2007
 
Runt 2008 hade det börjat hända saker med vår relation, som inte var allt för bra de första åren. Däremot ser man ju inte klok ut och det där med att jag ständigt skulle rida utan hjälm kan definitivt ifrågasättas.

 
2008
 
2009 var vi tre månader på Gotland 
 

Och fick med oss fina Camaron hem

Miljöträning var Trixis parad grej och något vi alltid jobbade med även de tidigare åren.
 

 
Och jag började fotografera mer och mer med hästarna, även om kompositionen kanske inte var särskiljt lyckad alltid. ;) 
 

Han är fri

 
Det har gått över en månad nu... till och med mer.

Camaron är i himlen, han tog sina sista andetag den 27 september..

Jag har förberett en text, berättelsen om mina sista timmar med honom. Hela förloppet så som jag mins in i minsta detalj. Men den har varigt mycket svår att skriva. Jag har fått berätta hela historien fler gånger än vad jag velat. Men att skriva den i ord.. Har varigt mycket svårare. Kanske för att det är just då jag får det ur mig på riktigt. Det krävs så otroligt mycket energi till att sätta sig in i det igen, speciellt vårt sista farväl. Jag hade tänkt posta det här, texten. Främst för att alla då kunde få tillgång till vad som hänt, så jag skulle slippa berätta det mer. Men tiden har gått och jag har börjat gå vidare, till sist kändes det dumt att skriva om det så sent, för att inte tala om jobbigt.

Så länge kan jag väl säga att jag satt med hans huvud i mitt knä in i det sista. Han var lugn och hade trotts sin skada inte ont. Jag var lugn och koncentrerad på att bara vara ett stöd för honom, även Trixi fans vid vår sida hela kvällen. Och det var hennes man jag grävde ner ansiktet i när skottet gick av och han drog en suck av lättnad.

I billycktornas ljus såg jag honom, alldeles gnistrande vit, som en fallen ängel. Nu var han äntligen fri.. Fri från alla tyngder och plågsamma minnen. Bara Kärleken till honom och kärleken och lyckan han givit oss fans kvar. I ljuset såg jag honom sakta resa sig upp, o ärrad och vacker. Han ruskade på huvudet så att den vita manen flög genom ljuset. Sedan såg han rakt in i mina ögon och igenom mitt hjärtan, han brummade lågt, nickade och gick sakta förbi oss med spetsade öron ut i mörkret.

På något sätt är han inte död, han kan aldrig dö. Han förblir alltid i våra hjärtan. Han återvände bara till den plats där han hör hemma. Hans ögon speglas i varje stjärna, hans kärlek lysser på oss från månens sken och varje hav av vita moln är en beskrivning om hans kraft och styrka.

Jag har sagt farväl så många gånger. Och jag tänker inte göra det igen. Då jag nu insett att han sänder oss en hälsning varje dag, om att han äntligen är fri.
 

Den vita springaren


Robin har faktiskt äntligen fått sitta upp på sin vita springare. Något han velat länge nu. Däremot var de ganska nervösa båda två, eller tja, Robin var både nervös och förväntansfull och råkade väl helt enkelt smitta av sig på herr C. Sedan hjälpte det inte att där kom en enormt stor broms/ hästfluga på flera cm som började jaga oss. Men efter en flykt in i stallet kunde vi ialf genomföra uppsittningen och några varv i skritt så harmoniskt som möjligt.

 

 











Helan och Halvan!


Robin och jag var inom stallet. Själv skulle jag träna Trixan medan han däremot inte hade värst stallvänliga kläder, så jag försökte förbjuda honom att vara i närheten av hästarna, speciellt en vit sådan, vars päls har en förmåga att sprida sig redan vid flera meters avstånd. Men tja, det gick väl inte så bra med det där förbudet. Pojkarna kunde helt enkelt inte låta bli att umgås en liten stund... tydligen :P Där stod jag och städade lite i sadelkamaren när jag plötsligt hör hovar tassa in i stallet. Mycket underligt då det bara jag vi två där. Förbryllad öppnar jag dörren ut och blir nådigt paff när Camaron står helt lös bredvid Robin i stallgången! Jag kan ju tala om att jag aldrig lyckats med bedriften att lyckas få Camaron att följa med in i stallet lös. Framförallt inte genom grinden då herr C brukar vägra gå in framför en. Men Robin hade inte bara hämtat honom utan även lotsat sig förbi de andra hästarna, öppnat grinden, släppt in Camie, stängt grinden och ställt upp honom snyggt i gången. Där stod de, nöjda och glada medan jag stod med hakan i golvet.

Mina fina pojkar! Deras relation tycks definitivt växa för varje tillfälle och det är verkligen underbart att se dem tillsammans.

 





Serreta

 
Har hittat ”boven” till Camarons trasiga näsa för övrigt..  Jag har inte riktigt velat söka på det, men råkade av en händelse ramla in på det rätta namnet till denna ”kapson” med metal dubbar på insidan.. De är dessutom tydligen mycket vanligare än jag trodde och hoppades på.. 

Den är förbjuden i Sverige med existerar fortfarande i Spanien, Portugal och Ungern.. Jag förstår visserligen inte vitsen med den, när det finns vanliga kapsoner. Men då jag även är förespråkare för mantrat ”det är handen som styr styrkan i bettet” så kan jag kanske tänka mig att det säkert går att rida ”rätt” även med en Serreta.

Men med den erfarenhet jag har av detta ”verktyg” är då inte positiv. Mitt levande bevis är i mitt stall och hjärta, då jag har en helt underbar vit springare med både ett förstört näsben och förstörd tillit till mäniskor på grund av detta missbruk av makt..

 

 


Meddelanden i från förr!


Det här är ju näst intill obegripligt! Här sitter man i soffan en helt vanlig kväll när mobilen ringer. Vilket samtal sen! Det var Camarons första svenska ägare som ringde, eller ja nuvarande ägare med, eftersom det är hon som står på pappret, (Haha) det är en röra det där. Men huvudsaken är ändå att Camaron har det bra. Hon var verkligen jätte trevlig och ville gärna komma förbi och hälsa på Camaron i sommar, Vilket hon givetvis får! Jag har länge varigt nyfiken på hur hans liv var innan jag träffade honom och hon lovade att berätta på plats.

Den här våren kan ju inte bli bättre! Jag fick kontakt med Fanny's nya ägare och nu ringer Camarons första. Ett helt berg av överraskningar och många frågor och undrande har äntligt börjat få svar, helt underbart!



Camaro- hästen


Denna stall dag började osäkert men slutade väldigt bra. Robin och jag gick ut för att hämta hästarna, Trixan gick R till mötes. Medan Camaron å andra sidan inte alls ville komma. Han flög i väg åt andra hållet. Vid sådana tillfällen brukar jag faktiskt bara strunta i honom. Då han av personliga själ själv får bestämma vilka dagar han känner sig mentalt stark till att hitta på något. Men då jag sedan en tid bestämde att det är dags för herr C att lyfta upp sin modhets tröskel ytligare och arbeta på ett lugnt sätt med sina begränsningar. Såg jag detta som ett ypperligt tillfälle. Efter ca 20 minuters lösarbete i skritt i hagen gick han i från att steppa på tå till att stå och sova och lätt mig knäppa på grimman. Detta är första gången på våra snart tre år jag lyckats övertala honom om att våga följa med in. Ett stort genombrott för vår del.


Det är andra gången jag rider honom sedan i september. Så mycket av harmonin som fanns då är borta, Han slappnar lättare av i skritt men traven är spänd och stressad igen. Så vi får helt enkelt börja om. I dag var Herrn dessutom väldigt pigg då vi red ute i blåsten i hagen, så det blev lite som det blev emellanåt. Överlag gjorde han stora försök att slappna av med tanke på omständigheterna och var väldigt duktig i mina ögon. <3


Jag bjuder på några bilder som fina Robin fotograferade. :)

Som ni ser, lite spänd med helt klart värd en applåd, min vackra vita häst! <3
 

RSS 2.0