Ja det finns ju faktiskt sina anledningar till att hon är namngett just, Trixi.

Den senaste veckan har travar pojkarna, Pinglan och Bellis fått gå i hagen med mest gräs. Medans Trixan, Camaron/ Sir Ballong och Ebony/ Miss Tunna då får gå kvar i en aningen mer nerbetad med stor hage. Framförallt fuskigt tycker fröken Röd, som tydligen inte bryr sig om sina extra kilon. 

Så i två veckors tid har hon studerat ut och testat en rad olika knep för att ta sig ut till gräset. Lättast är när matte tycker att det är tränings tid. Då träningen oftast sker i fållan som är en inhägnad ansluten till just gräshagen, vars dörr matte dessutom är slarvig på att stänga.

Knep 1: Att stå sovandes och lydigt i gången, för att så fort matte tittar bort galoppera ut till gräset.

Knep 2: Att låsas följa med löst hack i häl på matte, för att sedan finta av och råka galoppera ut i ”fel” hage,

Knep 3: Att vänta på rätt tillfälle, vid avtagning av eksem täcket, som nämligen måste träs över huvudet. Så även om jag skulle sätta fast henne i en stolpe eller dyl, så måste täcket av. Snäll ponny låter sig hjälpa till genom att sänka huvudet så att det lättare går att ta av täcket. På den millisekund det sedan tar för mig trä av det, slänger hon upp huvudet – täcket flyger över min syn och när jag får tillbaka synen är ponny nöjd ute på gräset.. 

Suck, xD Men det är bara till att gå ut och hämta henne, då följer hon gärna med lös dessutom, nöjd med sitt spratt belönat med några tuggor gräs!

 

  Ett annat Trixi spratt som är mer vanligt på vinterhalvåret, vår och höst. Är att stå längst ner, längst bort i hagen. Man ropar på henne och hon rör inte en min ”jag hörde inget” så man trasar neråt. Ungefär tre meter i från höjer hon huvudet och tittar på en med spetsiga öron, fortfarande tuggandes. För att sedan när man är en meter ifrån, klippa med öronen göra ifrån sig ett ”pip” och sätta av upp till stalldörren i fullfart... Där står hon sedan, med huvudet högt, tittandes på en när man går själv genom hagen med en min som -” Kommer du snart eller? Vi skulle väl göra något”!