Man bara måste älska ponnier! 

I tisdags var det helt underbart väder och jag kunde inte låta bli att lägga i från mig studieböckerna och övertala Robin åt att stallet var mycket viktigare denna dag. Han var visserligen inte så svårövertalad och följde gärna med. 

Min plan var att kicka lite på Trixans form just nu, då hon gått väldigt fint den senaste tiden i från marken. Detta ville jag göra på ridbanan och med sadel och träns för ovanlighetens skull. Så jag och Robin klädde på båda ponnysarna full mundering och skrittade glatt i väg mot ridbanan. Däremot så är jag inte säker på att våra pollar hade samma uppfattning om hur dagen skulle spenderas. För när vi kom fram till banan växte både ponnysarna fast i marken.. Vi provade alla sätt vi kunde för att försöka väcka liv i deras energi, men det var lön löst. De var inte bara sega utan helt plötsligt hade både glömt allt vad form och skolor heter. Både Trixi och Willie föll ur formen, snubblade och förstod inget alls av det vi skulle utföra. 

Efter en stund full med frustration, besvikelse och på randen till irritation gav jag och Robin upp. Vi skylde på det kraftiga väderombytet eller att de inte fått sova ordentligt, och alla andra ursäkter åt deras vägnar. Men då vi ville avsluta den fina dagen i frustration, bestämde vi oss för att skritta ut en lite runda i skogen som avslut och styrde ut från banan. 

Ponnyerna lunkade sakta bred vid varandra, en snigel hade säkert kunnat springa om oss. I ett sista desperat försök frågade jag Robin om vi skulle prova att ta en galopp upp för kullen och se om de skulle uppskatta det. Robin svarade -Ja, och vi fattade galopp precis som vi satt med långa tyglar och ingen större förväntan på rörelse.... Men då jävlar.. Pang!! sa det bara och båda ponnyerna satte av med full fart! Verkligen från noll till hundra! Och gissa om de gick och stoppa sen? -Jo till sist fick vi stopp på dem, men det var låångt efter den uttänkta punkten. Haha! Skit ponnys! När de ändå var i farten så skulle det gärna tacktas, springas på sidan, låsas bli rädda för saker och hoppa jämfota samt göra fler försök till vansinnes galopper! Haha!! 

Arg, kan man då inte bli på dem, vi får helt enkelt ta med denna lärdom. :P Oavsätt hur väldresserade våra kära veteranponnys är, så är de fortfarande just. Ponnys! Det var flera år sedan jag hade problem med att Trixi stack för mig. Och jag kan bara skratta åt hennes djävulskap denna gången. Så nästa ridtur blir definitivt helt på deras villkor!

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan programmet började har jag sätt varje säsong och granskat varje avsnitt. Den grova förändringen mellan första säsongen och de senare säsongerna är så klart tydlig. I de senare säsongerna är att det är mer ”Tv” fokus på barnens aktiviteter runt omkring hästarna, samt deras sammanhållning och vise versa. Detta för att det förstås är ett TV program, som förutom dess ursprungliga tanke måste underhålla. Tyvärr tycker jag att fokusen har flyttats för mycket till att underhålla dem i soffan. Mycket som sker under de två veckors gång ser vi inte i från soffan, och om detta kan inte uttalas oss. 

Många har så klart, uttryckt sina åsikter om programmet, på både det ena och andra åsikts hållet. Främst har ämnet blivit ett hett samtalsämne hästmänniskor emellan, vilket jag anser är positivt. De senaste åren har jag haft privilegiumet att ha en alldeles grön ryttare, en total nybörjare bredvid mig när vi sätt på programmet. Vilket även har gett mig andra infallsvinklar och fått mig att fundera lite extra då jag fått frågor som, ”-så man ska göra så?” av denna person. Många gånger har svaret blivit ”- nej jag skulle inte gjort så vid detta tillfället”. Jag har fått förklara för min vän, att även om programmet går på TV så ska man inte sluka allt med hull och hår, precis som med all information. Någonstans i mitt inre hoppas jag att dessa oförstörda barn i programet, provar och så småningom vågar tänka själva. Då även om jag vet att hästmänniskor är av ett hemskt trångsynt släkte. Tror (hoppas) jag att det är få, som just slukar programmets tränings taktiker rakt av. 


Så till att börja med, så vill jag så klart understryka att jag som många andra är emot våld både psykiskt och fysiskt. Jag föredrar träningsmetoder som ger hästen en motivation till att arbeta, och inte metoder som gör att ”arbetet” är den sista utvägen för hästen att bli lämnad ”i fred”. Så, jag vill att när ni läser detta, ha i åtanke att jag inte uppskattar alla tränarna i programmet och därmed de exempel av träningsmetoder där våld och tvång förekommer. 

Några av tränarna har en fruktansvärt dålig pedagogik. Bara för att man anses vara bra på något behöver inte det betyda att man kan lära ut den kunskapen. Och som alla vet, där kunskapen tar slut tar våldet vid, detta menar jag, gäller även inom pedagogiken. 

Följande tankar kring programmet är därför en grov generalisering och min personliga överblick av programmet. Jag tänker alltså inte fokusera på enskilda fall. 


Om vi tänker oss att vi har en utgångspunkt. Där människan du ser framför dig, är lärd enligt en kultur som bygger på, ”att du lär ut vad du har fått lära dig”, utan att analysera. (för just så ser hästutbildningen ut). Det gör människan trångsynt och säker på att ”så här ska det gå till”. Efter tre år på ett gymnasium med utbildare som är härdade på detta sätt. Har jag fått erfara ett och annat. Det är näst intill omöjligt att ändra på dessa människors infallsvinkel och synsätt. Och det kommer att bli ännu omöjligare att få dem att öppna deras ögon om du kommer inridande på en lurvig häst, iförd endast halsring eller repgrimma. Om du så utför den mest slående piaffen och de renaste bytena. Kommer de se dig som en utomjording, som någon i från en annan värld, som någon de inte kommer lyssna på just därför. Du kanske tycker det låter sjukt? Vist borde någon öppna ögonen vid denna händelse. Och jo, det tycker jag med, men efter att ha träffat allt för många människor som just inte har gjort det, så kan jag garantera att du ändå kommer att få slängt uttryck som ”skogsmulle” i nacken när du rider ut. 

Det som jag alltid har varigt så bra med Tobbe, är att han har fattat den grejen. Han har lagt sig på en nivå som gör att hans träningsmetoder rankas högre utav utförare av engelskridkonst. Än vad andra tränare med liknande metoder men på ”skogsmulle” sätt skulle bli rankade. Detta gör att han också har en större chans att påverka och nå dessa människor. För jo, det kan vara så enkelt som att han använde ”rätt” (läs engelskt) utrustningen, har ett snyggt stall och ett pampigt hästsläp. Människan är ju tyvärr så närsynt, att det är det första uttrycket som ofta bestämmer hela hennes bedömning av det hon ser. 

Den mer lärda hästmänniskan, den som redan vågat ta stegat med att utforska andra metoder, kommer se ur en helt annan synvinkel på programmet. Med ett öppet sinne och en vanhet av mycket mindre metoder, kommer programmet att ses som hårt och fyrkantigt. Men jag säger så här, av de metoder jag har sätt genom mina år. Är de som syns i ponnyakuten väldigt milda och nyskapande om man jämför med vad som händer i många stall runt om kring oss, tro mig det är en lättnad att se.


Tillbaka till ponnyakuten. Nu har vi vår utgångspunkt, och vi har dessutom fångat dess intresse genom att vara på samma nivå. Dessutom har vi påverkat människan så långt att de bestämt sig för att fråga efter hjälp. Detta tycker jag är det största steget i rätt riktning. Speciellt då vi i utgångspunktens bagage oftast har ett ”problem” som kan innebära en stor olycksrisk för individen. 

Jag menar, att bara genom att öppna sinnet för dessa barn på det sätt som programmet gör, så har de kunnat ta ett stort steg framåt. Och vem säger att utvecklingen slutar bara för att de två veckorna tar slut? Vissa menar att man inte alltid tar hänsyn till hästens perspektiv i problemen. Självklart vore det en dröm om de även kunde göra det. Men tro mig, linjen är hårfin här. Det går inte att alltid att prata om en stor äng med gröna skogar och personen i fråga som lyssnar endast är öppen för ett par träd. 

Men om man på ett sätt, kan hjälpa dessa individer med att minska olycksrisken och få dem att känna sig säkrare med sin häst. Kommer de känna ett stort välbehag över den nyfunna kunskapen. Även om den kanske inte räknas som stor av andra och även om det i det tillfället kanske gör ett övertramp på hästens individ. 

Skulle jag börja analysera min egen utveckling, så kan jag svära på att även jag har försökt hitta kunskap som på vägen har krängt eller gjort övertramp på min häst. Utan att det för den saken har inneburit våld. Jag menar att om vi måste åsidosätta hästens tycke för en liten stund, (vilket då även kan ske omedvetet) om resultatet blir att vi minskar olycksrisken. Så är det okej i detta låga skede av den personliga utvecklingen. Hästen finns där, och accepterar att människan gör små fel på vägen. 

Då människan fått känna detta välbehag, av att nu kunna utföra något med sin häst som hon inte kunnat tidigare. Kommer hon som oftast att vända sig om till sin häst och säga. ”- titta vad jag kan, och vet du vad, jag kommer att göra mer, för att lära mig hur du och jag kan kommunicera bättre”.
Här tror jag, att har man bara fått upp ögat, så kommer det ena så småningom leda till det andra. Och det är det som gör att jag uppskattar programmet så mycket. För om man ser till resultatet, så är det som oftast bättre i slutet än utgångspunkten. Det sker som oftast en förändring, och olycksrisken har minskat för de medverkande. Kvar blir glädjen över att ha lärt sig något samt en öppen dörr för att lära sig mer. Därefter är det upp till den enskilde individen, hur de vill gå vidare. Men jag vill i alla fall slå ett slag för det ända programmet som i dag öppnar dörrar och når ut på en nivå som berör otroligt många hästintresserade i Sverige.

  

För några veckor sedan kickade jag igenom mina samlande favorit ”hästklipp” på youtube. I jakt på något helt annat än det jag hittade. Bland dessa samlande videors finns både nyfunna filmer och de som är lite äldre, och på den tiden var en stor inspirationsskälla för mig. Samtidigt som jag tänkte ”-Suck, jag kommer aldrig att nå dit”. Men, när jag nu tittade igenom mina äldsta tillägg, kunde jag faktiskt konstatera att. -Jo jag är ju inte särskilt långt i från dessa i dags läget, och några av filmerna har jag faktiskt omedvetet utvecklas förbi. 

När jag gick lite närmare nutid på listan hittade jag denna film under. Jag kommer i håg när jag såg den och hur imponerad och långt i från detta tillstånd jag var. När jag däremot kikade på den nu, för några veckor sedan. Insåg jag att jag och Trixi är mitt uppe i det mesta som utförs i filmen, vår fokus ligger på precis samma saker som klippet visar. Lite chockad blev jag faktiskt när jag upptäckte det, innan jag avfärdade det hela med att tanken: ”- fast nej, ligga på sidan är vi ju långt i från, och det har jag inte ens börjat fun...dera... på..... ” - Eller har jag?? Däremot så är det sant att det är en lång väg ditt. 

Lite för sammanträffandets skull, blir denna film ett typexempel för årets delmål. Tänkte att det kunde vara spännande att se hur nära jag kan komma och vilka som vart svårigheterna på vägen.