God kväll i bloggen!

Jag ser att det är ett gäng tappra själar som hållt kontinuerlig uppsikt här inne efter inlägg, vilket värmer i hjärtat. Dessvärre har jag inte mycket att komma med.

Påsklovet spenderades i Skåne med härliga ridturer, underbart väder, shopping och umgänge. Egentligen så hade jag en rad planer, om både inlägg och fotograferingar som skulle genomföras men det föll liksom bort. För ovanlighetens skull har jag bara njutit av livet och bara gjort det jag känt för. Samma anda har gått vidare här i Skara där jag befinner mig nu. Jag konstaterade under påsk att jag nu endast har en månad kvar som Skara bo och att jag faktiskt ville hinna med att se en del platser som jag inte haft/tagit mig tid till. Så samtidigt som jag längtar hem till sommarlovet i Skåne så har jag en del separations ångest till Skara.

Dessutom har jag börjat se fram emot att bli Uppsala bo till hösten, vilket är en förbättring jämfört med tidigare tankar kring flytten. Faktum är att jag ska upp och kika på ett boende med stallplats om två veckor. Det känns både lovande, pirrigt och förvirrat. Men jag håller tummarna för att det ska gå vägen. Helst vill man ju kunna ta "sommarlov" sedan och därmed även slippa oroa sig över om man har något tak över huvudet till hösten, så håll tummarna för mig!

Avslutar med en bild på min kära kusse, Trixi och hästkompisen liss från en av påskens turer.

Utan i dag är det 10(!) år sedan det taniga lilla stoet med en dassig fuxfärg staplade ut ur transporten som hästhandlarna kom med.

Efter att i flertal år ha frågat pappa om att få en egen häst. "-Du kommer att tröttna med tiden" eller som övriga släktingar sa "-Om några år är det bara killar som gäller då är hästen bortglömd" (Gud vad den meningen fortfarande kan göra mig arg) Men jag önskade och jag lovade. Jag lovade att jag aldrig skulle tröttna och att jag och hästen skulle vara tillsammans under hela livet.

Men det var när jag plötsligt fick en ny klasskamrat, som bodde på gård och vars mamma hade hästar som alla bitar föll på plats för mina föräldrar. Slutligen kom vi fram till vilka regler som gällde. Skolan skulle alltid komma i förstahand, jag skulle cykla till stallet själv så ofta som möjligt och jag skulle betala hälften utav hästens inköpspris. Total lycka!

Trixi var den tredje ponnyn jag tittade på. Hon låg ner i sin box när vi kom och hon hade inte särskilt bråttom med att resa sig. Först då tog jag det som ett tecken på att hon var lugn. Men i efterhand minns jag hur matta hennes ögon var och hur obrydd hon var till allt, instängd i sig själv och okontaktbar. I ärlighetens namn "kände" jag inte något speciellt första gången jag träffade henne. Men hennes tomma blick, den består och redan där hade jag nog redan bestämt mig. Jag kände mig nöjd på hennes rygg under provridningen och jag mins Shania Twain's låt "Man, I feel like a woman" i bakgrunden under den första galoppen. Jag kunde inte ge ett besked med än gång, utan vi bestämde oss för att komma tillbaka även nästa helg. Även den helgen var hon instängd i sig själv, hon gjorde det man bad om men inte mycket mer. Det var dags för mig att bestämma mig, vilket var svårt, men vi var erbjudna att ha henne på prov i två veckor. Så även om jag inte var säker, då vi hade inte "klickat" som flickor och ponnysar ska göra enligt alla hästböcker. Men känslan av att jag inte kunde lämna kvar henne var mycket starkare.

Så för att göra en lång historia något kortare. Här är vi i dag! Jag har aldrig tröttnat och hon kommer att få vara med mig tills hennes sista andetag. Vägen har varigt krokig, ojämn och verkligen inte som i en Pollux roman. Men det har också varigt 10 underbara år och jag har fått se min lilla häst blomma ut till den Trixi hon är i dag. Självsäker och med en blick av både buss och kärlek.

                           Trixi i April år 2004

På lördagen förra helgen så blev det även en tur tillsammans med Robin i det vackra vädret. I och med att det mesta denna helg var spontant så fick vi även tillgodo se oss med de hästar som var lediga för dagen. Dessa var då Trixi och stallägarens häst Ebony. Stallägaren, var/är som sagt utomlands så min och Trixis medis hade fått ansvaret även för Ebony dessa veckorna och hade då tre hästar att sköta + mycket av ansvaret av stallet, fodring, in/utsläpp mm, så jag kunde ialf hjälpa till lite med avlastningen av två hästisar.

För dem som inte känner Ebony kan jag tala om att hon och hennes matte har gjort en rejäl resa igenom livet redan sedan E's födsel. E är en typisk fuxdam med vita tecken om man säger så ;) men ändå väldigt osäker i många sammanhang. Man kan väl också påstå att hon har två lägen, ett där hon inspireras av någon typ av snigel och den andra går att likna med en grodda eller gummiboll. Gummibolls varianten är oftast den som kommer fram i skogen.

Jag har inte suttit på Ebony på ett par år, men då vi bara skulle ta en liten tur bestämde jag mig för att rida barbacka och även prova mitt hackamore på madammen. (Robin funderade på hur normalt funtad jag var kring dessa val.) Men hur som helst så gick det hela otroligt bra och jag var riktigt stolt över hur duktig hon var. Lite rund och väldigt hal var hon att sitta på, men jag höll mig på plats även i traven när hon gjorde några små glädje skutt. Andra traven "råkade" dessutom Robin göra Trixis galopp ljud (pussljud) i stället för trav kommandot vilket resulterade i att en viss ponny flög i väg. xD Ganska kul ändå, för både jag och R är ju något tunga för Trixi enligt mitt tycke och vi diskuterade innan ridturen kring hurvida R som väger lite mer än jag skulle rida henne eller ej. Men med tanke på hur lite uppmuntran det behövdes för att Trixi själv skulle välja att fara i väg i sin "galopp-ponny-växel" så verkade hon inte vara så störd över lite extra tyngd, utan var lika pigg som vanligt!

 

 
Våren är verkligen här! Vitsipporna blommar och tranorna står redan här ute på hornborgasjön. Den 12e april är det dags för kårens "Trandans" en sittning som delvis börjar på morgonen med ett besök till just hornborgasjön. Trandansen blir min första sittning och är av det fina slaget, vilket innebär långklänning...

Ni som känner mig vet ju att jag inte är mycket till klänningstjej och en långklänning känns sju gånger värre. Men efter flera månaders ångest och letande hänger det ialf en klänning som är godkänd enligt klädkoden i min garderob. Roligare är dock, att klädkoden även innebär maskerad mask. Vilket gav mig ett ypperligt tillfälle att renovera min gamla Venezia mask, som faktiskt hittades slängd/tappad på medeltidsveckan för ett par år sedan. Nu passar den klänningen i fråga något bättre samt mig mycket bättre. ;)