Träning med syfte att skapa positiva erfarenheter


Hästar är minsann ingen dans på rosor stundtals och Misty är inget undantagsfall även om det för det mesta, går som i en dans. Misty är som ni vet en häst som länge reagerat kraftigt på små stimulus, (händelser i omgivning som orsakar en reaktion) hon har kallats för "nervig" samt har lätt för att stressa upp sig. Under ytan är hon dock en tuff häst med en rejäl skopa självsäkerhet och tillfällena hon får "stressattacker" sker mer sällan. 

Men nu har Misty i ett par veckor varigt riktigt tittig och "spökig". Hon som vanligtvis inte brukar reagera på obejekt, ser just nu spöken överallt. Det är inte bara spöken i konstiga mänskliga föremål (ex soptunnor, postlådor, lastpallar mm) utan även obetydliga och naturliga saker som hon annars inte brukar bry sig om. Hon reagerar just nu på allt i från vattenproppar som faller till marken, färgskiftningar i gruset, till kala buskar och träd.

Vi är väl alla dock överens om att ovan nämnda beteende inte är onormalt för en häst, de är "programmerade" för att reagera med flykt av väldigt små stimulus och det är så de överlevt genom evolutionen. Däremot kan det vara lite ansträngde för piloten att manövrera situationerna, speciellt när man visualiserat sig en lugn uteritt i solen...

Så oavsett om min hästs tillstånd beror på hormonella förändringar eller en dipp i självförtroendet, bestämde jag mig för att hjälpa henne utveckla sitt självförtroende lite. Kring inlärning och förstärkning av beteende finns det en hel del forskning och utan att bli för "poetisk" kan jag alltså förklara min träning i tisdags med att jag just förstärker det önskade beteendet. Jag kan även sväva i väg i "okända områden" med att tänka, att hästar i detta avseende är ganska lika oss. Jag relaterar där med till mig själv och hur jag skulle önskar mig, ta mig ur en självförtroende skava. Detta vill jag göra genom att utföra något bra, jag vill utföra något som ligger på en nivå som ger mig en utmaning men som inte är så svår att jag riskerar att misslyckas. Jag skulle dessutom vilja ha en bra support igenom processen och det viktigaste av allt. När jag genomfört uppgiften vill jag få beröm för min insats för att riktigt känna att jag gjort något bra, och skapat en positiv erfarenhet på mitt plus konto.

Precis så här la jag upp Mistys träning i tisdags då jag utgick från hennes starka sidor och vad hon är bra på. En speciell egenskap som växt fram i Misty, är att hon är nyfiken och gärna undersöker och interagerar med föremål och utefter detta valde jag att använda mig av en pilatesboll. Bollen ett föremål hon stött på tidigare, men som vi inte jobbat särskilt mycket med. Jag valde även att placera bollen ute på ängen, istället för på ridbanan, för att lite mer efterlikna en situation som kan uppstå utanför "tryggheten".

Mitt primära syfte med övningen var att Misty själv skulle våga närma sig bollen för att inse att den typen av reaktion och beteende skulle ge en lönsam förstärkning. För att supporta henne genom övningen använde jag mig därför av just positiv förstärkning (godis) vid varje steg i rätt riktning men stod för övrigt stilla och passiv bredvid. Denna typ av träningsmetod, när man väntar ut och belönar ett beteende kallas shaping, vilket är en fördelaktig metod just när man vill att hästen (eller andra djur) ska tänka själva och lösa uppgiften. Positiv förstärkning i djurträning har dessutom visat sig vara den mest framgångsrika träningsmetoden inte minst bland hästar och har visat sig vara effektivast vid inlärning, öka motivationen och skapa ett längre "minne" av övningen hos hästen. Dessutom har hästar som tränats med positiv förstärkning bevisligen även fått bättre positiva erfarenheter av människor.

Åter till träningen, allt eftersom blev Misty modigare och började prova sig fram med att sätta mulen mot bollen och jag kunde således börja fokusera på mitt sekundära syfte. Hon hade här redan förstått att mod, nyfikenhet och utforskandet lönade sig och börjat interagera med bollen. Med andra ord var hon nu i en sinnesstämning som tillät just de nämnda egenskaperna att träda fram och ta plats i stället för misstänksamhet, rädsla och andra adrenalin utsöndrande "redo för flykt" känslor. Det sekundära syftet var helt enkelt att förstärka interaktionerna med bollen, att dutta med näsan, sparka på den och sätta den i rörelse belönades. En boll i rörelse är självklart läskigare än en stilla, men genom att Misty själv orsakade rörelsen, fick hon således kontroll över situationen vilket gjorde att hon snabbt blev trygg i situationen och fortsatte att interagera med bollen.


Så vad har jag åstadkommit med detta? Nej, jag har antagligen inte löst hela världens alla bekymmer, eller ens Mistys tillfälliga "spökperiod". Men jag har för en stund hjälpt min häst att bryta sitt mönster och ändra sin sinnesstämning. Hon gick från i starten i inledningen av övningen försöka fly från föremålet till att i slutet bestämt sätta bollen i rörelse och följa efter den. Det enda jag gjorde var att närvara, uppmuntra och berömda samtidigt som jag såg min häst gå från en osäker sinnesstämning, till en positiv individ med beslutsamhet i blinken. Denna träning är inte unik på något vis, och typen av pedagogik kring övningar används av tränare i alla principer i hästsporten. Att låta hästen genomföra övningar den redan kan,eller liknande, om det så är en bomövning, dressyrrörelse eller seriehoppning så stärker detta och ger hästen positiva erfarenheter. Så om vi åter igen relaterar till oss själva, så vet vi att positiva erfarenheter har en stor betydelse både i hur vi beter oss och hur vi är som person, och detta vill jag uppmuntra hos min häst.


 

8 Februari 2015


Det bästa men bloggen är självklart att jag själv kan blicka bakåt och se utvecklingen. Hur resonerade jag och vad gjorde vi? Nedan har vi ett urdarg från ett inlägg i Februari 2015. 



"Travar vidare

"Snön ligger förhoppningsvis kvar ett tag till utan att smälta bort, för i så fall ska jag försöka ge mig ut på en skrittrunda PÅ min lilla häst i veckan. Åter igen för att passa på när man fortfarande kan landa mjukt ;). I övrigt har vi börjat komma i gång med ridningen lite igen och tränat på fler travstarter. I går var dock min lilla häst så där spänd, stressad och okontaktbar som bara hon kan och blev till följd av detta, superrädd och flydde för en sabeltandad talgoxe (?) som satt i en gran. Jag satt som tur var inte på vid denna flyckt och det fina i fågelsången var att jag åtminstone kunde jobba henne ur denna spända sinnesstämning från marken innan jag satt upp. Vi provade så klart också lite fler travstarter, inte många steg men fortfarande trav :)." 



Ridbilder II

 
Galoppbilder från samma dag januari som tidigare inlägg, något suddigare men det får duga. Man ser att Misty tar i både uppåt och framåt och bådadera samtidigt emellanåt, han är ialf med och försöker så gott hon kan. Jag är nöjd så länge hon gör just det och framåt Mars är tanken att vi ska gymnastisera och träna på att reglera galoppen borta på den lite större ridbanan, där vi har gått om plats.

Efter att jag tittade igenom dessa bilder slog det mig att jag håller väldigt krampaktigt i de där tyglarna. Det blir en del skutt i bland och jag antar att jag var lite nervös över att släppa efter. Nu har jag ialf provat ett par gånger och insett att jag sitter kvar med rumpan i den där morris & nolan sadeln utan att använda tyglarna som säkerhetsbälte, varpå Misty kunnat slappna av lite i galoppen och fått utrymme till att "känna efter själv".

Som ni säkert ser, så är min sits ingen höjdare, dels har jag en hel del "olater" i kroppen men jag misstänker även en låsning i höften då det märks även i annan träning. I övrigt försöker jag variera även hur jag sitter i galoppen sitta, stå, avlastningssits, ja ni förstår.













 

Gårdagens bravader!


Ibland blir man ju bara så himla glad av små, tillsynes obetydliga saker. Under kvällen skrittade vi ut med fullblodet som sällskap, tanken var att skritta fram ute för att sedan rida lite på banan. Men då temperaturen droppar ner till -12 och fullblodet frös (eller var det kanske ryttaren?) bestämde sig vårt sällskap för att gå in i värmen, varpå jag och Misty blev själva på gårdsplanen. Nu satt jag så fint och bekvämt på Mistys rygg men in på banan skulle vi.

Första gången vi öppnade grinden till paddocken när hon kom, höll hon mer eller mindre på att dö och en lång period har hela grind momentet väldigt läskigt. Men nu kände jag att det var dags att testa, så jag bad henne först att gå bort till hörnet på stallet, så jag kunde tända lampan uppsuttet vilket gick helt utan problem och hon reagerade inte ens över att jag sträckte mig ut och att knappen klickade till. Sedan skrittade vi fram till grinden och helt sonika, tillsammans, utan att Misty blev rädd men om än något spänd, öppnade vi grinden gick in, vände och stängde efter oss. Inget osäkert taktande och igen inga större reaktioner på ljudet av grunden som slog igen. Hon följde bara mina små signaler, slappnade av när jag klappade henne på halsen och litade helt på att jag visste vad jag höll på med. Ut kom vi också när vi var klara lika säkert och fint. Misty som behövt repetera nya saker, ljus och rörelser mängder med gånger, nedbrutna i små, små steg går i dag fram och bara gör detta enorma. Jag är så himla stolt över min lilla häst!

Fast så liten kanske inte hon är längre, det har vist hänt en hel del sedan hon kom i augusti 2014. Jag antar att ni kan urskilja mitt minspel något från denna dag, de inte är det fagraste då jag med skräckblandad förtjusning tittade på min vackra lilla häst och undrade vad jag gett mig in på. Men än så länge verkar det ha gått hyfsat bra. ;)

 




 


 

Ridbilder


När Robin var här över nyår var han så klart snäll och ställde upp med att fotografera lite, eller en massa faktiskt. Han är kanske inte värst intresserad av kameror, så det blir lite ur fokus, snett och tokigt stundtals, men tar man då en hel del bilder så är ju så klart sannolikheten större att han träffar rätt. Min kamera håller dessutom på att ge upp helt, auto fokusen står bara och tickar stundtals och ljusinsläppet har blivit påtagligt sämre, vi får väl se hur länge den hänger med. 

Bilderna är tagna ett par dagar innan vi åkte in till kliniken, främst för att jag ville se hur hon kändes samt för att se hur gallorna skulle "reagera". Misty var som vanligt att rida förutom lite ojämn i de olika varven och spänd men i övrigt pigg och obesvärad, så vi red på.  
 

 
 

winter wonderland


Sådär, pang på rödbetan är Misty utrustad med skor, snösula och brodd. Kanske inte det mest idealistiska att gå från barfota, till att slå på alla beslag möjliga på en gång, men passande och nödvändigt då vi åter igen har snö i Uppsala. Skoningen av trött häst gick ialf bra och på kvällen när jag de gick in fick jag ett skrattfyllt sms om att Misty vist blivit rädd för ljudet av sina egna steg när hon först klev in på stallgolvet, typiskt Misty. :p

Vi har dessutom hunnit prova våra nya "fötter" under en tur, vilket var en blandad upplevelse av väldigt långa welsh cob- travsteg (fullblodet hängde inte med) och stundtals lite ojämn takt i traven, speciellt första gången på frusen grusväg. Så hon behöver antagligen lite tid på sig att vänja sig med sina nya skor.


 

Resan var det...


Det gått väldigt upp och ner här sedan jag skrev sist och min hjärna har kunnat liknas med "scramble eggs" eller har åtminstone känts som en enda röra. Tillståndet har helt med studier att göra och Misty är helt oskyldig, men har dessvärre blivit ganska försummad under tiden. Jag gick nämligen från att ha full koll på hur våren och det kommande exjobbet till att planen ändrades helt på grund av yttre omständigheter. Choken har nu lagt sig och jag har börjat förstå allas uppmaningar om att detta snarare öppnar upp för nya möjligheter, istället för att vara den befruktade apokalypsen. Men helt släppte inte ångesten förens i går kväll, då bästa hyresvärden spände ögonen i mig -"Men Emma du är ju aldrig rädd för saker annars" och tryckte på lite ömma punkter tills jag själv kom fram till vad prestationsångesten och rädslan berodde på.

-Så, nu har polletten trillat ner och jag ska självfallet fokusera på själva resan och inte målet (det här har vi aldrig hört förut va?) och därmed kunde jag äntligen sätta mig ner och diktera mina tankar. Bollen är nu i rullning och jag har förhoppningsvis lämnat mitt sjunkande skepp till vattufolket.

På tal om vatten..
I dag har vi haft det roligt i pölen till ridbanan, skrattat, flugit och flummat. Misty var full av bus och hade ett sju jädra uppåt tänk i dagens galopp. Hon fick visserligen inte riktigt till samarbetet mellan fram och bakdel stundtals, så piloten var ovetande om vilken del som skulle fara och åt vilket håll, men det är försöka som duger.

P.s 
På fredag får vi äntligen skor, hovis blev sjuk sist men efter fredag är vi alltså -unstoppable!

 

Isregn stoppar inte en optimistisk häst och ryttare med ridabstinens och gummistövlar!
 

Vårens "planer"

 
Flera plusgrader, sol och snön smälter i en faslig fart, härligt och sorgligt på samma gång! 
Det höjs väl knappast några ögonbryn över att ytterligare detta inlägg börjar med en väderleksrapport. Jag gillar verkligen att höra om vädret, speciellt i från alla hemma i Skåne men även från andra delar av landet, så jag utgår liksom från att alla andra är lika intresserade över att höra min rapport. ;)

Jag har försökt fundera ut några mål för mig och Misty att satsa på under detta året, eller främst våren. Men jag har faktiskt inte lyckats fundera ut några. Enligt min mening vill jag säga att hon nu är inriden då vi kan röra oss obegränsat i alla gångarter och kommunikationen mellan oss i ridningen fungerar utmärkt. Galoppen är den gångart som vi inte "haft" så länge, men även med den har det hänt grejer under denna korta perioden. Faktiskt så ser jag till och med skillnad på hennes galopp när hon rör sig i hagen. Den har blivit luftigare och mer uttrycks full nu mer i stället för ett virrvarr av fyra raka ben. Så härnäst är det vidare utbildning som gäller, balansen och fattningarna i galoppen behöver tränas upp och vi behöver öva på övergångarna från trav till skritt eller galopp till trav, som ofta gärna blir slide stops. Sen längtar jag efter att bygga små teknikbanor med bommar, koner och kluriga övningar som jag brukar tvinga på mina små rid elever med ponnyn, typ flytta lite bollar och andra liknande grejer. Vi har lite småsaker att pyssla med jag och Misty och fler trillar antagligen in efter hand, så jag tror att detta blir planen tills vidare.

Så här såg Misty för övrigt ut strax innan jul, men vi får nog träna lite mer på det här med att ställa upp sig. 



 
 

Liten ska få skor.


Måndag eftermiddag och jag sitter här i full färd med att planera veckan mer ingående. Det ska jobbas, pluggas ridas och på torsdag blir det ett kväll på Stockholms nation för att att leva lite "student liv" på riktigt. Pluggveckan består helt av hemstudier och jag antar att jag nämnt ett par hundar gånger att min självdisciplin inte är den bästa, så planeringen måste bli bra.

Mistys veckoplanering känns inte lika noggrann, hon är under i gångsättning och vi har ridit ungefär var annan dag det senaste i olika tempon och miljöer så gått det går. Det som däremot ska prioriteras i veckan är att vi ska träna "skoning" då hovslagaren kommer den 5 Februari. Planen har en tid varigt att sko i vår, då vi vill kunna rida obegränsat. Misty har trots bra hovkvalitet inte alltid fungerar optimalt barfota och speciellt inte när marken blir hård i perioder. Svullnaden bak har ialf inte synts till sedan snön gjorde marken mjuk och fin så även om jag inte fått det bekräftat så misstänker jag ändå att underlaget var en delvis bov till det hela, så vi provar sko tills vidare.

Jag har varigt lite slarvig med Mistys träning vad det gäller att lyfta fötter längre stunder. Dels då hon varigt väldigt osäker med sina bakben och jag därmed gett henne tid till att "växa ur" rädslan. Men också för att det endast är jag som behövt hantera fötterna längre stunder och jag med mitt tålamod kan liksom stå ut med lite brötighet. Nu ska hon ju däremot hanteras av någon annan och då känns det viktigare att prioritera säkerheten både för henne och Hovis så vi behöver träna på att man ska kunna hålla på med hennes hovar längre helt enkelt. Men även att tolerera hammare, ljud och känsla samt att ha hovarna på ett hovstöd. Just på grund av säkerheten blev det dock bestämt att Misty ska sederas oavsett den 5e. En åtgärd som just nu är väldigt kortsiktig och som jag faktiskt inte har några problem med då jag har otrevliga erfarenheter från första gången vi skulle sko Trixi. Det slutade inte bra alls och får jag därmed välja mellan att Misty är "trött" och får uppleva en ny situation eller en situation som kan sluta väldigt farligt, väljer jag gärna det förstnämnda. Med Trixi gick det bra tillslut och jag tror egentligen inte att det kommer bli några större problem med Misty, då hon främst är ovan vid situationen och inte har ett lika stort bagage med dåliga erfarenheter. Men som sagt träna ska vi göra ändå.

En Robin som provar dra av skor och en Trix som äter hö, lös. 


och ett liknande tillfälle. 
 
 
 

-10 varmt


Förmiddagen började med en mysig stund med Misty i solen, då temperaturen var hela -10 i dag, jämfört med gårdagens -20 och med andra ord perfekt för en fika ute. Så vi dukade upp med en tuss hö till Misty och en kopp te till mig (eller var det tvärt om?) som vi mumsade på samtidigt som jag friserade Mistys hovskägg.


För att undersökningen i torsdags ens skulle vara möjlig blev hon så klart rakad på vänster bak och även lite på högra benet. Så nu ser hon såg minst sagt lustig ut och kontrasten mellan ett naket rosa bakben och ett svart väldigt fluffigt gjorde det hela inte direkt fagrare. Därför bestämde jag mig för att frisera ner hovskägget på resterande ben för att minska kontrasten och för att det helt enkelt kommer se jämnare ut tidigare när det börjar växa ut. I övrigt undrar jag om hon inte skulle behöva en raggsocka, det ser ju fruktansvärt kallt ut med ett naket bakben, jag har säkert någon socka att avvara..


Efter friseringen gick vi och lasttränade lite, främst för att repetera men även för att reparera hennes inställning till transporten igen. Hon gick raka vägen in på första försöket men var inte tillräckligt tillfreds för att gå in en andra gång men gick åtminstone in halvvägs och vi tränade en stund på lastnings hjälperna i stället samt att slappna av på rampen. När vi kände oss nöjda var det dags för mig att hålla veckans lektion för "gårdsbarnen med ponnyn + friends" då både leken, röda lyckan till häst och svärdfäktning stod på agendan. Min lilla barnskara på ursprungligen två barn har nämligen växt och i bland är de hela 5 stycken, vilket är jätte roligt!

Därefter var det äntligen tur för mig och Misty att ge sig ut i snön och fånga de sista solstrålarna med fullblodet som sällskap. Vårens mål är helt klart att jobba upp Mistys kondis, men förutom att hon flåsande som en ångvält emellanåt var hon pigg och glad och vi fick en trevlig tur i ett trevlig tempo.

 

Vet check!


I går tog vi oss slutligen fram och tillbaka till Universitetssjukhuset, resan kändes oändligt lång men Mistys diagnos var däremot kort; - Kärnfrisk och redo för våren. Jag väljer att se på det hela ur ett mer exklusivt perspektiv vilket innebär att min häst nu alltså fått en "vet check" i likhet med den Grand prix hästarna genomgång inför 2016 tävlingssäsong. Än som ett potentiellt "onödigt" och pengaslukande klinik besök.. Vet check it is och det är hon värld.

Mer specifikt, så var svullnaden dagen till ära, näst in till obefintlig. Men har man lagt ner både svett, blod och tårar under två veckors förberedande lastträning och dessutom fått ihop lån av bil, övertalat med en medhjälpare, hyrt transport och lyckats klaffa detta med tiden på kliniken. Skulle liksom inte ens en snöstorm, eventuellt frisk häst eller utbrottet av tredje världskriget stoppat mig från att åka in. Som tur var höll sig vädret någorlunda på "vår sida" vägarna var oskottade och temperaturen låg på -13. Men vinden var stilla och solens strålar höll framrutan tinad så vi behövde endast skrapa insidan av sidorutorna, vid varje stop då bilens värme helt lagt av. Thule släppet av modell något (mycket) mindre och o-lyxigare än det for William vi lasttränat i, lärde Misty en hel del om hur hon inte vill att hennes framtida låda ska se ut. Det var helt enkelt inte uppskattat att åka kanna baklänges nedför rampen, då den var lika hal som dagens väglag.

Men i väg kom vi och väl framme släpas jag in i dagstallet av en ångande Cob som minst sagt och högljutt livade upp stämningen på hela kliniken. Sockersöt som få, blir Misty trots fruktansvärt betyg i uppförande bemött med tindrande ögon, stora leende och utrop som "åå vad sööt" från alla vi möter i UDS labyrint av gångar. Därefter genom levde vi både böjprov och longering innan en mindre road matte äntligen kunde slappna av i takt med att sederingen av liten Cob började verka. Stackars häst ser nu endast ut som en Cob på tre av fyra ben, då det fjärde blev renrakat och ljuvligt rosa inför ultraljudet där inga onormala fynd hittades och diagnosen löd därefter.

Vi fick därefter den fantastiska iden att lasta den sederade hästen medans hon var "lugn". Detta gick tillsynes inte alls, då hon fastnade sovandes med frambenen på rampen en timme. Väl vaken var dagens passerad lunch vilket innebär att vi som lastsällskap hade snickrandes gubbar på taket, två slamsugande jätte lastbilar, en grävskopa med släp och skyttetrafik av diverse andra fordon precis bredvid. Misty var nu lite väl vaken, men efter lite ommöblerande av släpet bestämde hon sig slutligen för att bli kvitt sin rädsla att åter igen åka kanna ner för rampen. Hon sänkte huvudet, satte upp en bakhov på rampen, fick fäste och tog ett skutt in.

Gårdagen var en riktig pärs av flera olika anledningar, men jag går hellre igenom det än gång till än att leva i ovissheten. Självklart klandrar jag inte heller Misty för hennes beteende och jag är faktiskt superstolt över att hon trots rädsla och stress, hela tiden vill och försöker göra det jag ber henne om. Nu är vi en erfarenhet rikare och bara det att ha klarat av gårdagen tillsammans ger ett plus på kontot. Och det bästa av allt, nu kan vi ge oss ut på fler äventyr och mer av ↓ 

 
 




Gott nytt!


Hej och gott nytt år på er!
Som vanligt slutar inte höstterminen på universitetet förens två veckor in i Januari, vilket indirekt gör att vi inte blir riktigt lediga över jul och nyår. Dessutom försvinner lite av "nytt år, nya tag" känslan när man sitter och sliter med de sista resterna från hösten så här, lite väl sent. I övrigt är Uppsala just nu helt underbart, ca -20 grader, sol och snö synd bara att det inte blir så mycket galopperande i snön just nu. Mistys ben fortsätter att pendla i en obestämd form i och med det har jag nu bokat en tid inne på kliniken i nästa vecka.

I veckan har det därmed blivit en hel del lastträning och äntligen har jag och Robin lyckats kartlägga var Mistys rädslor i detta moment sitter. att gå in och det trånga utrymmet är egentligen inga problem, utan problemet sitter i att hon är bakskygg, väldigt bakskygg. Alla ljud och rörelser som sker bakom henne ger en direkt ångest så för att hjälpa henne med lastningen har hon fått öronproppar, vilket bara det hjälpe enormt och sedan har vi börjat jobba med bakskyggheten parallellt med lastningen. Jag har tidigare inte brytt mig särskilt mycket om bakskyggheten, utan tänkt att det växer bort i takt med att hon blir tryggare, vilket den gjort delvis. Men nu ska vi hjälpa henne i rätt riktning. Om man inte klarar av att stå utanför transporten, med baken mot transporten och höra på när bommen stängs, då förstår jag att det är omöjligt att begära detta av henne när hon står i transporten. Så nu experimentera vi med Mistys kognition, genom att titta och lyssna till bommen och lämmens ljud när dessa stängs från olika vinklar med mål att kunna göra detta med rumpan mot och slutligen i transporten.

 
 

God Jul kära vänner!


 

Vänta, vila och prova


Gallorna hänger envist kvar, dock har de flyttat sig från centrum på kotan till något längre bak. Hon är inte varm, öm, har puls eller haltar och har varigt piggare under de senaste promenaderna. Gallorna är ju dock ett tecken på att det är något stör. Marken är tinad och jag har fått lägga ner förhoppningarna på att de skulle försvinna lika fort som de dök upp. Så antingen får vi försöka ta oss till UDS, vilket kräver både lån av bil och släp samt att detta behöver klaffa samtidigt som det finns en tid ledig tid på kliniken. Dessutom är Misty något osäker i lastningen så att "bara åka in" blir liksom ett ganska stort projekt. Alternativen är att ta ut de mobila, vilka inte har samma resurser samt har en betydligt längre väntetid eller ringa ambulansen, vilket känns minst sagt over kill. Suck. Hade jag varigt hemma (läs Skåne) hade jag ringt Eqimed också hade det varit fixat.

Nu har jag gnällt färdigt kring detta och det löser sig säkert, men kanske inte över en handvändning pga av jul och nyår. Tror bestämt jag får sätta mig ner och prata allvar med mina tjejer, de får gärna leva livet som både katt och häst men de kan väl ta det lite lugnt innan högtiderna.

Jag, Misty och Labrador tog ialf dagens promenad bort till grannen och stora ridbanan för att smyg prova sadeln lite. Misty fick helt kontroll över både tempo och hur länge jag skulle sitta i sadeln, så det blev mest skritt samt lite kort trav men även en sida med lite ökad trav sammanlagt en stund på några minuter. Hon höll tillbaka lite i stegen, var spänd pga vinden men verkade annars nöjd och frustade flera gånger så jag tror att sadeln fick godkänt betyg. Jag kan ju knappast kräva ett perfekt rörelsemönster när jag vet att det är något som stör kring bakbenen men jag kan ialf uppfatta en känsla tillsvidare också får vi rida och test mer när hon är 100% okey. Matte gillade sadeln ialf och den korta biten med ökad trav gav en härlig känsla. Vet inte om jag berättat det här tidigare, men jäklar vilken kraft denna lilla häst kan lägga i traven, en riktig Welsh Cob show trav med power.

På onsdag åker jag ner och firar på jul och till den 27e är jag med Robin till sällskap tillbaka i Uppsala, antingen är Misty gall fri, eller så löser jag och R tillsammans resan till kliniken. Så länge får M vila, och jag känner mig helt trygg med att min kära hundspecialists-veterinärs utbildade hyresvärld håller ett vakande öga över de där bekbenen, med kortnummret till Ambulatoriska i mobilen om det skulle bli värre.  

 
 

Årets julklapp!


Här har vi den, årets julklapp till mig själv! Givetvis är den även Mistys julklapp, men då hennes önskelista är väldigt lång och i en enda röra. Var just en sadel väldigt ensam och definitivt högst upp på mattes önskelista. 
 
Vår egen Morris och Nolan, dressyrsadel, haha. både färgen och modelen var kanske lite otippat med tanke på att jag planerat att skaffa en hopp/allround. Men faktum är att jag bestämde mig för en dressyrare för ett bra tag sedan och speciellt efter att provat den tidigare M&N sadeln. Misty är trots allt ingen vidare hopphäst (än) samt att vi kan nog ta oss fram i skogen med denna ändå. 


 

Promenader ordinerat


Halloj!
Det var inte riktigt meningen att det skulle vara så tyst här sedan förra inlägget men så klart är oturen framme igen. Jag förstår inte vad det är med att mina djur alltid ska skada sig innan jag ska åka bort? Tanken var först att vara i Uppsala under julen, men då jag berättade för gårdsägarna att jag då skulle behöva sitta själv över jul blev jag kommenderad att åka hem. ;) Så jag knep den sista biljetten till Skåne och planerade den kortaste julhelgen som var möjlig anpassad efter flygtrafiken.

Det som har hänt är att Misty i söndags hade gallor i kothöjd, bak och var framförallt mer svullen på vänster bak. Minimal värmeförändring i vänstern och inte synbart halt på rakt spår men är ovillig till att röra sig, speciellt på hårt underlag som grus. Suck.
Svullnaden går ner efter en promenad på gärdet där hon rör sig som bäst och det är inte värre efter en natt på box men oförändrat efter utevistelsen där hon är något besvärad och håller sig till gräset. Efter ett samtal till UDS's hästavdelning fick jag rådet att avvakta och promenera vidare. Dels då svullnaden inte ansågs vara akut samt då det inte finns några tider förens i efter den 11 januari, skulle det däremot bli värre var det en akut tid som gällde.

Så en del promenader innan jul lär det bli och mycket "hålla tummarna" för att det inte blir värre, speciellt inte medans jag är bortrest. Jag har några teorier om vad det är som spökar, vilka främst är hovrelaterade. Det ska tina igen från torsdag och över helgen och blir hon bättre i anslutning till det så får jag lite bekräftelse på om jag funderar i rätt banor. Gallorna dök nämligen upp i samband med frusen hård mark och är det så att hennes fötterna ömmar (trots att hin inte visar direkta tecken på det) så får vi åtgärda detta.

Nu; vänta, promenera och hålla tummarna.

Vi önskar oss tö eller snö, bild från i fjol på en lite mindre Misty. 
 
 
 

Jullov


Här ekade det härligt tomt!
Jag har i princip gått på "jullov" förutom den lilla detaljen att höstterminen inte sluter förens den 15 januari. Så vi har jullovet innebär att vi är fria from obligatoriska moment på Ultuna fram tills den 11/1 men tills dess ska ett projektarbete i etologi, en rapport kring praktisk träning av kvigor och en hemtenta skickas in. Detta hade så klart varigt härligt att få klart redan innan jul. så det är just det jag håller på med, slutspurten i kursen.

Misty har alltså behövt ta det väldigt lugnt och vi har endast ridit ut och motionerat väldigt kravlöst för motionens skull. Hon är ett riktigt energi knippe nu när de står i vinterhagen och dagar som denna då det blåser ställer man inte gärna upp som kamikaze pilot. Dessa dagar hade det varigt perfekt att tömköra, förutom det faktum att jag inte har tillgång till en gjord. Så jag tror bestämt jag kommit på vad Misty vill ha i julklapp!

 

Vintertider


I Skåne ligger snön tjock med upp till 3 dm och här i Uppsala har vi endast frost, sol och ca 5 minus, haha. Borde det inte vara tvärt om?

Har ialf nyss kommit in efter en lugn tur i det glittrande landskapet och äter saffranspannkakor med egengjord blåbärssylt till lunch. Mums! Ridbanan är nu mer stelfrusen och mina planer på att eventuellt ta ut sadelprovarna ligger därmed på is. Förstår inte att tiden går så fort, nyss var det augusti och jag var stensäker på att vi skulle ha en sadel till vintern. Så vi kunde åka till ridhus och träna. Å andra sidan så växer sadelbudgeten för varje månad, vilket skapar en stor fördel med att vänta.

På lördag är det äntligen SIHS och jag ska åka dit med jobbet och tillhörande elever som avslutning på terminen. Kvälls showen är bokad så jag kommer få se både Lorenzo och Alize'e samt join the cirkus med rashästarna, ska bli spännande och se vad de hittat på i år. Hur som helst ser jag väldigt fram emot lördagen både vad det gäller sällskapet, showen och mässan. Ska dock hålla hårt i slantarna. Håller dock ögonen öppna efter prisvärda säkerhetsvästar då jag behöver en ny. Min vinröda från i fjol har blivit alldeles för stor så jag delar nu västar med stallkompisarna, vilka alla har västar i storlek S, ytterst smickrande och förvånande varje gång, då jag inte riktigt fattat att de passar.

 

Vårt första monster.

 
Med labradoren som sällskap har vi just varigt ute på vår andra uteritt själva. Vår första grunda var en kort och lugn runda på fältet där hon hela tiden såg sina kompisar. Men i dag gav vi oss i väg på annat håll. Hemifrån var Misty pigg och glad som vanligt och hon fick därmed sin vilja igenom med att få trava lite sträckor. Hon är himla rolig med det där, hon är alltid energisk när vi går i väg men så fort vi vänder hemåt drar hon ner på tempot avsevärt. Denna egenskap ser jag bara som positiv och känns lovande inför framtida äventyr. 

När ängarna tog slut vände vi slutligen hemåt och efter en stund började Misty skygga rejält för en hög med grenar. Det är faktiskt första gången hon skyggar för något "naturligt" och framförallt första gången med en så kraftig reaktion. Så det var bara till att hoppa av och undersöka läskigheterna. Dessvärre hade herr labrador hittat något spännande bakom dessa farliga grenar, så när jag och Misty kom fram kom en svart skepnad skuttandes ut från läskigheterna varpå Misty fick en mindre hjärtattack. I sin flykt undan vålnaden lyckades hon välta matte som krampaktigt höll i tygeländen. Så om det inte var läskigt nog med en vålnad och ett monster så skulle hon behöva uppleva en fallande matte med tillhörande ljudeffekter. Efter några meter stannade hon dock och tittade tillbaka för att upptäcka att det just bara var herr labrador och matte kvar och diverse vålnader försvunna. Vilken tur! 

Därefter kunde jag bara kalla på henne så kom hon gåendes med en blick som sa "hjälp" då hon hade tyglarna runt frambenen och en misstänksam blick riktad mot grenarna. (Tack vet jag när frihetsdressyren blir användbar i praktiken.) När hon var från tyglarna gick vi åter fram och studerade grenarna. Vi luktade, rörde, smakade och frustade slutligen och konstaterade att vi därmed lyckats besegra den skrämmande besten och Misty väldigt nöjd med sin insats. Matte satt upp, herr labrador tog täten och vi promenerade lugnt hemåt.

 

All in!


I går blev en riktig "allt eller inget" tur i skogen. Nämnas bör att jag haft feber hela helgen, vilket kanske förklarar min tillfälliga omdömeslöshet. Först bestämde jag mig nämligen för att rida ut med bett för första gången, vilket jag kanske gjort en gång tidigare. Misty blir super rörig i munnen och verkar ganska besvärad av bettet överlag, så jag har som ni vet låtit bli bettet helt. Men på något sätt måste hon få en chans att vänja sig vid det. Eftersom hon främst skulle hänga efter fullblodet så tänkte jag att det var en bra ide då jag inte häller behöver inverka så mycket i bettet och hon naturligt kan få lära sig förstå dess inverkan. Utmaningen till följd var ju dock att jag inte kunde lita på att men handen varken kunna styra eller bromsa och vi var därmed helt beroende av att kommunicera endast med rösten och sitsen. Vilket kändes lite spännande på sin relativt gröna fyraåring.

 

Men vi gav oss ut och red en väg jag inte tidigare ridit på och när vi kommit en bit kom vi till en rejäl backe varpå jag fick frågan om vi skulle ta en galopp. Jag kunde faktiskt inte låta bli, så för första gången har jag och min lilla häst nu galopperat i skogen och det var såå härligt! Misty fattade galoppen först lite förvånat och blev ännu mer förvånad när jag bad henne öka några steg senare för att vi skulle orka upp för backen. Men hon hittade inte på några konstigheter utan fattade galoppen på en gång och saktade av igen på ljudsignal. Vid en nästa backe fick vi chans att prova igen och det gick lika bra då. Vi har tränat fattningar kanske tjugo gånger och aldrig har det hänt att hon fattat fel eller plöjt vidare i trav. Härliga häst!

 

Nu har jag alltså överlevt galopp även utomhus i vår tillfälliga sadel, som faktiskt blev lite bekvämare sedan jag fick hem mina sneda stigbygelplattor jag beställt. Suveräna är dem och jag skulle behövt beställt dem för länge sedan till mina stackars fötter.

 
 


 
 




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0