Sådär!
Sommarens ridlägerjobb är nu avklarade, plugget kickar igång i slutet av augusti och det blir inte fler veckolånga resor hemifrån. Med andra ord livet börjar återgå till en normal vardag. Nästan, detta kommande år kommer bjuda på en hel del utmaningar vad det gäller planering för mig då tredje och sista kandidatåret är tuffast. Detta (och till våren en C-uppsats) ska kombineras med helgjobb, utbildning av unghäst, framtida projekt och förhoppningsvis mer Pole dance! Det kanske inte låter speciellt tufft, men med rädslan för att utbrändhetssymptomen skall komma tillbaka med en smäll nu efter sommaren gör mig faktiskt lite nervös. Så jag är noga med att inte plocka på mig mer "jobb" en så här.

Förutom en sak till. På onsdagar kommer det nämligen en dressyrtränare till gården och på onsdag är det tänkt att jag och Misty ska delta, eller rentav få en kortare privatlektion. Vi får väl se hur det går och om jag och tränaren i fråga lyckas förstå varandra. Men jag har tittat en del på de andras lektioner och känner mig optimistisk inför onsdagen. Sedan får vi se hur ofta vi rider lektion, vilket beror helt på hur jag klarar planeringen (då jag inte får känna mig stressad av för många punkter i kalendern.) men ett alternativ är att ha planeringen lite öppen eller rida varannan/tredje vecka.

Senast jag red, alltså för någon vecka sedan, så gick det verkligen fruktansvärt. Misty var inte alls med på noterna, var väldigt seg och allmänt mentalt ostabil. Min frustration till följd gjorde verkligen inte det hela bättre och slutligen fick jag ge upp. Onsdags träningarna kändes därmed väldigt behövliga. Men så satt jag upp igår igen, helt utan förväntningar. Redan när jag sitter upp inser jag att Mistys hals känns mycket längre. Hennes huvudföring var också annorlunda och hon kändes jämn och mjuk. Senast fick jag inte igenom en ända fråga om huvudsänkning och i går behövde jag inte ens fråga(?). Det samma skedde i traven då hon förstod hjälpgivningen med en gång, stegen blev längre, ryggen kom upp och hon sänkte halsen. Hon var som en helt annan häst att sitta på, så maffig och där satt jag och flinade lycksaligt. Jag fattar fortfarande ingenting, samtidigt som jag inte borde bli förvånad, då hon har gjort så här ett antal gånger, gått från total förvirring till klarhet över en "natt". Jag nöjde mig ialf med ett kort pass och endast ett par varv i traven varpå hon som belöning fick en massa klappar, godis och beta gräs på backen.