Okey, ser man ut om jag som drar storlek 40/42 i stuss och en midja på 36/38 är det inte helt lätt att hitta bra ridbyxor. Av den anledningen är alla mina ridbyxor av varianten "så billiga som möjligt" av bomull och främst knäskodda då jag inte brukar "få plats" i mockakodda som saknar elasticitet i rumpan. Det finns liksom ingen vits med att lägga stora pengar på byxor som riskerar att antingen inte gå över lår och rumpa, eller ve och fasa glappar i midjan!

Men så satt jag i exjobbs stress hetsen och tja, stressade varpå jag såg att Eponia hade halva priset på sina bambu ridbyxor... och min stressade hjärna tänkte att jag vist behövde tröstshoppa... och innan jag tänkt tanken så hade jag råkat trycka på *köp*..

Ridbyxorna kom och dom *trumvirvel* satt helt perfekt! Inte bara det, de var till och med skönare än mina träningstights (vilket säger en hel del) och grymt snygga. Jag var verkligen helt såld, då de verkligen sitter riktigt tight utan att bli obekväma eller hindrar en på något vis.

Efter några dagar då jag levt i byxorna kunde jag inte göra något annat än att klicka hem även det sista grå/bruna paret i st 40, Mohaha!
- Ja ni ser ju bara hur bra de sitter!

 

Sedan 2006 har mitt största livsmål varit att komma in på Etologi & Djurskyddsprogrammet via SLU för att ta del av" läran om djurs beteende och orsakerna till dem" och därmed få lov att titulera mig som Biolog/ Etolog.

- I fredags tog vi examen!

Däremot har jag inte hunnit förstå eller ställa om efter dessa tio års strävan. Vad gör man nu liksom? efter att ha haft ett så tydligt mål i tio år. Jag tänker i alla fall stanna upp och njuta av livet en stund, för det tycker jag man är värd när man lyckats uppfylla sina drömmar!

Självklart har jag planer på hur jag vill förvalta min utbildning och använda mig av den i framtiden. Men mina planer behöver lite tid på sig att gro och slå rot vilket jag tror är en viktig del av procesen.  

Det gått väldigt upp och ner här sedan jag skrev sist och min hjärna har kunnat liknas med "scramble eggs" eller har åtminstone känts som en enda röra. Tillståndet har helt med studier att göra och Misty är helt oskyldig, men har dessvärre blivit ganska försummad under tiden. Jag gick nämligen från att ha full koll på hur våren och det kommande exjobbet till att planen ändrades helt på grund av yttre omständigheter. Choken har nu lagt sig och jag har börjat förstå allas uppmaningar om att detta snarare öppnar upp för nya möjligheter, istället för att vara den befruktade apokalypsen. Men helt släppte inte ångesten förens i går kväll, då bästa hyresvärden spände ögonen i mig -"Men Emma du är ju aldrig rädd för saker annars" och tryckte på lite ömma punkter tills jag själv kom fram till vad prestationsångesten och rädslan berodde på.

-Så, nu har polletten trillat ner och jag ska självfallet fokusera på själva resan och inte målet (det här har vi aldrig hört förut va?) och därmed kunde jag äntligen sätta mig ner och diktera mina tankar. Bollen är nu i rullning och jag har förhoppningsvis lämnat mitt sjunkande skepp till vattufolket.

På tal om vatten..
I dag har vi haft det roligt i pölen till ridbanan, skrattat, flugit och flummat. Misty var full av bus och hade ett sju jädra uppåt tänk i dagens galopp. Hon fick visserligen inte riktigt till samarbetet mellan fram och bakdel stundtals, så piloten var ovetande om vilken del som skulle fara och åt vilket håll, men det är försöka som duger.

P.s 
På fredag får vi äntligen skor, hovis blev sjuk sist men efter fredag är vi alltså -unstoppable!

 

Isregn stoppar inte en optimistisk häst och ryttare med ridabstinens och gummistövlar!

 

I måndags startade vårterminen, min sista termin på Etologi och Djurskydds programmet. Nyårs känslan har börjat infinna sig och kalendersiffrorna har tickat över till 2016. De senaste 6 åren av 7 sedan gymnasiet har jag levt som student, ett av dem visserligen var ett kravlöst år "utan regler" som konststudent, en givande tid men det räknas knappast som studier. År 2016 är dock året då allt kommer förändras, då den sista och viktigaste terminen har börjat. Jag är livrädd och taggad på samma gång över detta och ångesten avlöses vartannat av lyckorus, vilket inte gör det lättare att fokusera och hålla känslorna i styr.

Jag är Taggad, då jag detta år äntligen får "komma hem" vilket innebär att återförenas med alla vänner, min familj och så småningom bli sambo med R. Efter 6 år slitet studentliv känns Dolly Partons "- 9 to 5" som rena drömmen och det samma gäller känslan att få landa i ett stabilt vardags schema.

Men Livrädd då jag inte har den blekaste hur jag ska gå till väga med allt och har ett viktigt examensjobb mellan mig och mina drömmar. Men jag har också en stor rädsla för att misslyckas. Jag hade så gärna velat gå in i 2016 med känslan av "-jag ska göra allt" men sviterna från vårterminen förra året håller sig envist kvar. Då jag pga studierna (samt röran efter flytten av utbildningen) fick göra en kraftig nerväxling och styra om från känslan; "-jag ska göra allt" till att "-jag ska klara det lilla". Något om var nödvändigt i det skedet men som jag prestationsmässigt inte är särskilt nöjd över. Detta avspeglar fortfarande min vardag då jag ännu inte har energi till att "-göra allt" hur jag än skulle vilja och det gör mig väldigt nervös inför denna termin.

Nu har jag alltså två val, antingen så kryper jag i hop på golvet i ett hörn och inväntar apokalypsen..
Eller så fortsätter jag äntra 2016 på samma sätt som jag gjorde under nyårsafton. Med med glittrande lockar i håret, skratt, västerbottenpaj, glädje, hummer, kyssar, champagne, hästar och barfota(ful)dans hela natten lång med underbart sällskap. En fantastisk kväll vars minnen ger mig så himla mycket motivation och livsglädje.

Självklart väljer jag att se på det hela med en positiv attityd, dock kanske inte bokstavligt talat likt nyår, då kombinationen champagne och exjobbs skrivande inte låter helt vetenskapligt. Men även om 2015 studie/ framgångsmässigt inte gick som planerat lyckades jag ändå uppnå 4 av mina 6 personliga mål för 2015. Planen nu, är att diktera årets mål, planera och fundera ut de bästa sätten att ta sig an denna utmaning. Det härliga är att jag ändå känner att det kommer lösa sig, det gör det ju alltid efter lite hårt slit och panik. ;) 

 

Skulle gärna vilja lägga upp en välplanerat schema inför veckan men faktum är att både denna veckan och nästa blir lite speciell av olika anledningar. Dels väntar jag på ett samtal angående när sadlarna jag vill prova är åter i butiken och sedan är jag inte särskilt sugen på att rida i min befintliga sadel, alls. Jag vet dock inte när sadlarnas återkomst är beräknad eller hur jag ska lyckas och hinna prova typ fyra sadlar ordentligt denna vecka. Så veckans planering får tas lite dag för dag. En återkoppling på lösshoppningen ska ialf hinnas med och sen tror jag min kära häst skulle uppskatta lite lek i paddocken, då det var ett tag sedan sist.

Nästa vecka får Misty helt ledigt då vi ska iväg på "skolresa" hela vägen ner till Skåne! Själva skolresan är från tisdag till torsdag men jag tänkte stanna kvar i Skåne över helgen, vilket känns ganska självklart när jag ändå är nere liksom. Dessutom fyller min bror år och min kära kusin har fyllt år, dessutom måste hon fira min födelsedag då hon missade den i somras ;) så en hejdundrande kusinfest är därmed ett måste. Ååå det ska bli så mysigt att få "komma hem" igen är dock lite ledsen över att jag inte kan stanna längre så jag kan träffa de bästa av vänner. Usch man känner sig verkligen som en värdelös vän, syster, kusin, flickvän och dotter när man bor 36 mil bort.. Hur bra jag än trivs här i Uppsala så är hemlängtan ett ständigt faktum speciellt när man har så många fantastiska människor som väntar på en nere i Skåne. Men nu är det faktiskt bara ca 8 månader kvar tills jag är nerflyttad och kring årsskiftet är det hög tid att börja lista ut var jag ska ta vägen där nere.

Nu svävade detta inlägg i väg något mer än jag tänkt, men så har jag nu också avslöjat min första planen efter studiernas slut och det vet jag många som är nyfikna på och nu lättade över. ;*

Så vi avslutar med något helt annat. Jag tvingade nämligen upp Anna på Misty för första gången i lördags innan hon fotograferade, med motiveringen att hon var tvungen att prova sadeln. För personligen har hon hållt sig på ett säkert avstånd i från min lilla häst och över lag verkligen inte varigt imponerad över henne alls. Anna och jag har Helt olika preferenser vad det gäller hästar och är överlag väldigt olika så det är underförstått naturligt att det är som det är. Så döm av min förvåning då hon ett tu tre uttalade, -"hon var ju lite rolig att rida." samt satt där en bra mycket längre stund än vad jag trott innan jag slutligen fick tillbaka henne, vilket även det var knappt. Där ser man! Jag tar det helt klart som en komplimang att min lilla knubbiga häst upplevs som mjuk och följsam även av fröken kräsen. ;)

Jag trivs som bäst i en vardag som är ganska enkel, strukturerad och enhetlig. Upp samma tid varje morgon och i säng lika så. Ni förstår säkert vad jag menar och kanske låter det i dina öron tråkigt, men jag tycker det är så skönt att ha tider och planer att förhålla mig efter. En planerad vardag behöver häller inte vara tråkig, speciellt inte om det finns utrymme till att sätta in lite vad som helst i den. Är det något jag älskar så är det kontraster, helst med så stora skillnader som möjligt för att sätta färg på vardagen.

Att ena stunden/dagen ägna sig åt studier, för att i nästa lära barn att skjuta pilbåge, klä sig i medeltidskläder, gå på stan finklädd med sin älskade, träna sin häst i skitiga kläder, bada i guldglitter inför en uppvisning i Pole dance och dagen efter stå i ett grisstall på Lövsta i overall med glitter kvar i hela håret!

Det är något med dessa kontraster som verkligen får en att njuta av ögonblicken och skillnaderna som jag bara älskar!

 

 

Hej på er!
Här kommer ett snabbt inlägg innan jag kör för att hämta Robin på Arlanda, har funderat hela dagen på att skriva men inte riktigt fått det gjort förens nu. Jag tror inte det finns någon tråkigare månad än Februari. (?) Den ligger liksom inklämd mellan vår/vårtecken och jul/vinterlov och trotts sina ynka 28 dagar så känns den såå lång för mig. Jo vist det har blivit ljusare och vi har till och med varigt några dagars sol men jag är helt tom energi och självdisciplin efter alla ofrivilliga träningsavbrott pga väderförändringar. Jag har tom rotat fram min gamla musiksamling (rock, post-hardcore, screamo mm) en fas i mitt liv som jag trodde jag inte kunde hitta mer inspiration i från. Plötsligt känns låtarna rätt och jag har ialf fått en lite skjuts framåt och en "jäkla anmma" som min kära gammelmormor skulle uttryckt sig, men det räcker inte hela vägen fram.

Tränat själv har jag däremot fått gjort, sprungit, styrka och Pole dansen så klart, något som självklart är positivt i detta läge och just nu riktigt kul och motiverande! Vill även poängtera att Misty är fortsatt helt fantastisk och går från klarhet till klarhet och inte verkar allt för ledsen av att spendera dagarna i hagen lekandes med liten vit ponny (ser dem i från skrivbordet och de är en fröjd att se ) utan det är matte som inte når upp till sin fina hästs kvalitéer just nu. ;)

Ja. Hela planen med inlägget var att reservera mig för kommande "tomma dagar" utan att bli för långdragen (tveksamt om jag lyckades med det sistnämnda). Nej nu måste jag köra, ha en härlig helg allesammans! :D

                                                               Min fantastiskt vackra vän. 
Och den tillfälliga rockbruden från i morse, i sängen med stickade hörlurar i sin egen lilla värld.

2015.. Året då jag fyller 25... jösses vad tiden går fort. 
Runt nyår började tankarna spinna för fullt, kanske lite mer än vanligt. Jag är lika bra på att rusa hejdlöst framåt som på att skjuta upp saker, en kombination som inte är allt för lyckad. När jag fyllde 20 år, hade jag en tydlig bild på var och vem jag ville vara vid åldern 25. Genom flytten till Uppsala, SLU studierna, införskaffandet av Misty och mitt stadiga förhållande är jag nu fysiskt där. Men vad det gäller den mentala biten, så har jag en bra bit kvar.

- Jag vill förbättra min kunskap inom entreprenörskap:
Att starta eget företag, är för mig självklart, idéer finns, men rädslan och känslan av otillräcklighet trycker ständigt på. Självklart vet jag lösningen på problemet: Övning och utbildning!

- Jag vill hitta motivation och glädje inom någon typ av träningsform: 
Forskningen visar att lyckoämnen som dopamin utsöndras efter träning, detta är en fysisk funktion som så klart även jag innehar. Då jag däremot alltid kämpar med en smärtupplevelse under de flesta fysiska aktiviteterna. Räcker inte denna "dopamin belöning" riktigt för att jag ska få motivation och tycka det är värt att träna. 

- Jag vill bygga upp min fysiska grundstyrka: 
Det är nu, medans jag fortfarande kan kategoriseras som "ung" som kroppen är enklast att anpassa och förändra. Jag ser det som en försäkring inför framtiden, att kroppen ska vara i en god fysisk kondition klara av framtida uppgifter som hör livet till. Jag vill hjälpa och stötta upp mina övriga fysiska svagheter med denna styrka och vara i god kondition för att kunna leva livet fullt ut genom alla åldrar. Punkten är rejält anknuten och ger en liten gnutta motivation till den ovan, förhoppningsvis ska jag kunna samla på mig fler motivationspunkter för att lyckas.

- Försöka hitta en balans i vardagen där jag får tid till alla viktiga komponenter och kämpa för att bevara denna: Studier, häst, socialt umgänge, hålla ordning och hinna laga ordentlig hälsosam mat. Jag har inte ens ett 7-16 jobb och har ändå problem med att få ordning på detta? Så tanken är att hela tiden och varje dag försöka göra det bästa av situationen och bli bättre på att planera.

- Jag vill kunna stanna upp och njuta av tillvaron lite mer: 
Trixis bortgång bidrog till att jag för första gången på riktigt började uppskatta det jag har, och just stanna upp och njuta av det. Jag fick en rejäl insikt då sådant man tror man kommer ha för evigt, eller åtminstone i flera år till, plötsligt kan ryckas i från mig. Självklart är jag ledsen över att hon är borta, men samtidigt vill jag se det som en sista gåva i från henne, insikten om att hon har gett mig ledtrådar och hjälp till livets lycka.

- Jag vill försöka hitta en väg mot ett lugn, som innebär mindre mental stress: 
Det här är troligen den svåraste punkten, speciellt då jag hädanefter måste klara mig själv. Trixi kunde läsa av mig på ett sätt som ingen annan varelse någonsin kunnat, hon var min spegel där jag kunde skåda mitt inre och hon har hjälpt mig igenom en rad identitets och självkänslo-kriser. Men så länge jag inte glömmer det hon lärt mig och fortsätter jobba på mina rädslor så ser jag ett ljus även i denna svåra punkt.


                                                      Mina livs stöttepelare och älskade! ♡ 

Önskar jag, Misty, Shira och Trixi (från sin stjärna) till alla er härliga okända läsare och goa vänner! Hoppas er jul blir härlig och glöm inte andas, ta det lugnt och njuta av tiden!

Jag flyger ner till Skåne tidigt i morgon bitti och anländer till Uppsala igen den 29:e, så bloggen tar julledigt förutom något enstaka tidsinstält fram tills nästa år. Misty blir omhändertagen av våra härliga hyresvärdar under tiden och Shira kommer bo hos vår granne som praktiskt nog driver ett djurpensionat i liten skala. Kommer sakna mina båda väldigt mycket! Men det är bara för en knapp väcka och begge kommer få allt de behöver och lite till!

Det gör bara så ont i mattehjärtat utan dem! <3

 

 

Halva dagen har spenderats på Ultunas djursjukhus med Shira. I går kväll började hon nämligen salivera kraftigt och har gjort under hela natten och dagen. Man har kunnat följa hennes väg med hjälp av dessa fina "vatten pölar" över allt. Hon var även matt, med förstorade pupiller och ville inte äta torrfodret (vilket är det godaste som finna annars). så med risk för att hon fått i sig något konstigt eller att hon skulle ha ett neurologiskt fel åkte vi in.

Fem timmar, fyra provtagningar och två röntgenbilder senare är vi nu hemma. Det positiva är att inget allvarligt fel hittades, inget neurologiskt, inget som satt fast i svalget och alla organvärden samt blodkroppsvärden var som det skulle. Det negativa, är väl då att symptomet består och vi inte vet vad som är fel... I övrigt hittades endast några små svullnader och irritationer i tandköttet som enligt vetrinärn inte borde orsaka problem. Ni ska vi därmed avvakta en vecka och se vad som sker.

Mottagningen på kliniken var verkligen suverän! Så trots alla jobbiga stunder har jag blivit rejält med erfarenheter rikare. Shira är jag också mäkta imponerad och stolt över som använt sin nyfikna utforskarsida, för att hantera stress, i stället för att vilja gå och gömma sig. Sen var det visserligen inge kul att få kanyl, men det hade inte en annan häller tyckt.

Nu håller jag tummarna för att det mirakulöst går över av sig själv och att både Shira och Trixi blir friska. Det känns så jobbigt när mina allra närmaste hjärtan mår dåligt. Speciellt Shira som jag ändå spenderar hela mina dagar med och som är mitt lilla lurviga hjärta och ständiga följeslagare. Vi har en ganska speciell relation hon och jag (+ säkert en hel hög med moderskänslor i från mig). Trixi är jag klart också orolig för, men hon är mycket äldre och klockare än min lilla katt, så jag litar mer på att Trixi klarar sig i de flesta lägen eller åtminstone vet jag att hon är vis nog att be om hjälp och acceptera läget.

Så kära vänner, hjälp mig gärna hålla tummarna!

 

 

Ja det blev ju faktiskt lite sol igen!
I dag gick jag ut i endast tjocktröja för att fixa stallet, i strålande solsken och med Shira i hälarna som sällskap, så himla mysigt!
Så bor vi alltså, Anna, Shira och jag där uppe och hästarna där nere. 

Här kommer ett inlägg främst riktat till min älskade Mormor. Men även till andra släktingar och vänner som kanske inte har möjlighet att hälsa på av olika anledningar. Så här bor vi. :)

- Hej Mormor! :) Hoppas du har det bra. Här kommer lite bilder i från hur lägenheten ser ut inifrån, jag ska fota omgivningen nästa dag solen är framme. Dessvärre har alla vackra löv redan fallit av träden så det är nästan vinterlandskap här uppe.
Men bilder kommer så småningom. :)

 

Hej alla tappra själar! :D

För er som inte haft en aning om vad jag sysslat med i sommar så ska jag berätta det nu. Jag har för andra sommarn i rad varigt stallansvarig under Lindebolarnas rid- och musikförenings ridläger. Lägren slutade egentligen förra söndagen men där emellan har jag och Robin varigt på semester samt att jag har passat på att fylla 24 år ung.

Det har varigt ett par väldigt bra, varma och roliga lägerveckor med full rulle non stop.Vilket jag tänkte presentera med ett gäng bilder som jag lånat i från Lindebolsbloggen. Där fotograferna verkligen lyckats fånga mina bästa sidor. ;) På bloggen hittar ni även fler bilder. om ni vill se vad de härliga lägerdeltagarna hittat på. :)

Vill du komma i kontakt med mig, har du någon fråga, fundering eller annat att dela med dig av? 
Då är det bara till att mejla!

epost: [email protected]
Mobil: 0709548742

Vi hörs! 

 

Jag borde väl inte alls hålla på med det här just nu..
Det tog ett tag att erkänna det för sig själv, men det är oerhört sant.
Det är helt rätt tid men ändå fel. Jag är helt slut, utpumpad, skoltrött..
Jag hör inte till dem som är väl anpassade till skolmiljön. Det har jag aldrig varigt.

Det som är rätt är dock miljön. Ett miljöombyte har jag länge behövt. Men jag skulle också behöva en tid för mig själv. Jag längtar åter igen efter en tid till att få uttrycka sig själv, växa och utvecklas som person. Jag tänker tillbaka på mitt sabbatsår och mitt år på Konstlinjen. All kraft den tiden gav mig.

Förra läsårets tempo tog helt enkelt musten ur mig..

Att det sedan finns änu fler skäl till att detta är rätt tid, gör det hela bara förvirrande.

Jag längtar verkligen tills jag kan återförenas med min kära Trix. Hennes närvaro tillhör den bästa av världar nä det gäller att rensa och sortera sina tankar. De finns de som får agera psykologer till sina hästar. Medans våran relation är ömsesidig. Det går varken att ljuga eller låtsas när man är med henne. Hon hävdar och kräver att jag ska veta min plats och att jag ska tro på mig själv.
En sådan fantastisk vän!

 

 

Nu har vi ialf hunnit landa något och jag tänkte bjuda på ett par bilder i från lägenheten, med något bättre kvalite än de på facebook. Shira är nu på plats i hemmet och verkar faktiskt trivas. Jag har gjort lite anpassningar specielt för henne. Men mer om det tar jag i ett annat inlägg. 

Det är något svårt att ställa om hjärnan dock, den her lite gran fastnat i flyttläge och det är svårt att få den att fokusera på studier istället för inredning just nu. :P Men så är det väl när man är nykär! 

 

 

Sedan programmet började har jag sätt varje säsong och granskat varje avsnitt. Den grova förändringen mellan första säsongen och de senare säsongerna är så klart tydlig. I de senare säsongerna är att det är mer ”Tv” fokus på barnens aktiviteter runt omkring hästarna, samt deras sammanhållning och vise versa. Detta för att det förstås är ett TV program, som förutom dess ursprungliga tanke måste underhålla. Tyvärr tycker jag att fokusen har flyttats för mycket till att underhålla dem i soffan. Mycket som sker under de två veckors gång ser vi inte i från soffan, och om detta kan inte uttalas oss. 

Många har så klart, uttryckt sina åsikter om programmet, på både det ena och andra åsikts hållet. Främst har ämnet blivit ett hett samtalsämne hästmänniskor emellan, vilket jag anser är positivt. De senaste åren har jag haft privilegiumet att ha en alldeles grön ryttare, en total nybörjare bredvid mig när vi sätt på programmet. Vilket även har gett mig andra infallsvinklar och fått mig att fundera lite extra då jag fått frågor som, ”-så man ska göra så?” av denna person. Många gånger har svaret blivit ”- nej jag skulle inte gjort så vid detta tillfället”. Jag har fått förklara för min vän, att även om programmet går på TV så ska man inte sluka allt med hull och hår, precis som med all information. Någonstans i mitt inre hoppas jag att dessa oförstörda barn i programet, provar och så småningom vågar tänka själva. Då även om jag vet att hästmänniskor är av ett hemskt trångsynt släkte. Tror (hoppas) jag att det är få, som just slukar programmets tränings taktiker rakt av. 


Så till att börja med, så vill jag så klart understryka att jag som många andra är emot våld både psykiskt och fysiskt. Jag föredrar träningsmetoder som ger hästen en motivation till att arbeta, och inte metoder som gör att ”arbetet” är den sista utvägen för hästen att bli lämnad ”i fred”. Så, jag vill att när ni läser detta, ha i åtanke att jag inte uppskattar alla tränarna i programmet och därmed de exempel av träningsmetoder där våld och tvång förekommer. 

Några av tränarna har en fruktansvärt dålig pedagogik. Bara för att man anses vara bra på något behöver inte det betyda att man kan lära ut den kunskapen. Och som alla vet, där kunskapen tar slut tar våldet vid, detta menar jag, gäller även inom pedagogiken. 

Följande tankar kring programmet är därför en grov generalisering och min personliga överblick av programmet. Jag tänker alltså inte fokusera på enskilda fall. 


Om vi tänker oss att vi har en utgångspunkt. Där människan du ser framför dig, är lärd enligt en kultur som bygger på, ”att du lär ut vad du har fått lära dig”, utan att analysera. (för just så ser hästutbildningen ut). Det gör människan trångsynt och säker på att ”så här ska det gå till”. Efter tre år på ett gymnasium med utbildare som är härdade på detta sätt. Har jag fått erfara ett och annat. Det är näst intill omöjligt att ändra på dessa människors infallsvinkel och synsätt. Och det kommer att bli ännu omöjligare att få dem att öppna deras ögon om du kommer inridande på en lurvig häst, iförd endast halsring eller repgrimma. Om du så utför den mest slående piaffen och de renaste bytena. Kommer de se dig som en utomjording, som någon i från en annan värld, som någon de inte kommer lyssna på just därför. Du kanske tycker det låter sjukt? Vist borde någon öppna ögonen vid denna händelse. Och jo, det tycker jag med, men efter att ha träffat allt för många människor som just inte har gjort det, så kan jag garantera att du ändå kommer att få slängt uttryck som ”skogsmulle” i nacken när du rider ut. 

Det som jag alltid har varigt så bra med Tobbe, är att han har fattat den grejen. Han har lagt sig på en nivå som gör att hans träningsmetoder rankas högre utav utförare av engelskridkonst. Än vad andra tränare med liknande metoder men på ”skogsmulle” sätt skulle bli rankade. Detta gör att han också har en större chans att påverka och nå dessa människor. För jo, det kan vara så enkelt som att han använde ”rätt” (läs engelskt) utrustningen, har ett snyggt stall och ett pampigt hästsläp. Människan är ju tyvärr så närsynt, att det är det första uttrycket som ofta bestämmer hela hennes bedömning av det hon ser. 

Den mer lärda hästmänniskan, den som redan vågat ta stegat med att utforska andra metoder, kommer se ur en helt annan synvinkel på programmet. Med ett öppet sinne och en vanhet av mycket mindre metoder, kommer programmet att ses som hårt och fyrkantigt. Men jag säger så här, av de metoder jag har sätt genom mina år. Är de som syns i ponnyakuten väldigt milda och nyskapande om man jämför med vad som händer i många stall runt om kring oss, tro mig det är en lättnad att se.


Tillbaka till ponnyakuten. Nu har vi vår utgångspunkt, och vi har dessutom fångat dess intresse genom att vara på samma nivå. Dessutom har vi påverkat människan så långt att de bestämt sig för att fråga efter hjälp. Detta tycker jag är det största steget i rätt riktning. Speciellt då vi i utgångspunktens bagage oftast har ett ”problem” som kan innebära en stor olycksrisk för individen. 

Jag menar, att bara genom att öppna sinnet för dessa barn på det sätt som programmet gör, så har de kunnat ta ett stort steg framåt. Och vem säger att utvecklingen slutar bara för att de två veckorna tar slut? Vissa menar att man inte alltid tar hänsyn till hästens perspektiv i problemen. Självklart vore det en dröm om de även kunde göra det. Men tro mig, linjen är hårfin här. Det går inte att alltid att prata om en stor äng med gröna skogar och personen i fråga som lyssnar endast är öppen för ett par träd. 

Men om man på ett sätt, kan hjälpa dessa individer med att minska olycksrisken och få dem att känna sig säkrare med sin häst. Kommer de känna ett stort välbehag över den nyfunna kunskapen. Även om den kanske inte räknas som stor av andra och även om det i det tillfället kanske gör ett övertramp på hästens individ. 

Skulle jag börja analysera min egen utveckling, så kan jag svära på att även jag har försökt hitta kunskap som på vägen har krängt eller gjort övertramp på min häst. Utan att det för den saken har inneburit våld. Jag menar att om vi måste åsidosätta hästens tycke för en liten stund, (vilket då även kan ske omedvetet) om resultatet blir att vi minskar olycksrisken. Så är det okej i detta låga skede av den personliga utvecklingen. Hästen finns där, och accepterar att människan gör små fel på vägen. 

Då människan fått känna detta välbehag, av att nu kunna utföra något med sin häst som hon inte kunnat tidigare. Kommer hon som oftast att vända sig om till sin häst och säga. ”- titta vad jag kan, och vet du vad, jag kommer att göra mer, för att lära mig hur du och jag kan kommunicera bättre”.
Här tror jag, att har man bara fått upp ögat, så kommer det ena så småningom leda till det andra. Och det är det som gör att jag uppskattar programmet så mycket. För om man ser till resultatet, så är det som oftast bättre i slutet än utgångspunkten. Det sker som oftast en förändring, och olycksrisken har minskat för de medverkande. Kvar blir glädjen över att ha lärt sig något samt en öppen dörr för att lära sig mer. Därefter är det upp till den enskilde individen, hur de vill gå vidare. Men jag vill i alla fall slå ett slag för det ända programmet som i dag öppnar dörrar och når ut på en nivå som berör otroligt många hästintresserade i Sverige.

Nu har jag tagit mig tid för en liten summering över mitt 2012. Aningen ”student skadad” som man är efter alldeles för många år i skolbänken (och fler kommer) så blir ialf jag lite förskjuten med det här med ”nytt år” i januari. Nej, som student vill jag påstå att mitt år ligger vänt på andra hållet, sommarlovet blir ett naturligt avbrott och där efter är fallenheten för att något nytt ska påbörjas större. Det hela förstärks med min födelsedag som är placerad den 30 juli, men då jag inte har makten att ändra hela världens ”års uppfattning” efter mina villkor så blir det en årskrönika nu i alla fall. ;)

2012 har Verkligen (med stort V) varigt både toppar och dalar.. Balansen har varigt väldigt knepig att bibehålla då jag även är maktlös inför flertalet yttre omständigheter.

Hur som helst vill jag väl inte påstå att det varigt något fel på den tidiga våren av förra året. Jag behöver väl knappast säga mer än att man var nykär och levde livet på små rosa fluffiga moln tillsammans med hästarna? Haha, nej riktigt så kanske det inte stod till egentligen då jag hade ganska svårt att anpassa mig och mitt stenhjärta till att matcha min underbara bättre hälft. Men som så ofta, så är det de bra bitarna som fastnar starkast i minnet. :) 

Jag kämpade en hel del med prestations ångest den våren.. vilket resulterade i att jag tog avstånd till allt matreal som fans tillgängligt på internet, la av att uppdatera och efter ett tag släppte flera års naglade prestationsångest. Och träningen med hästarna blev Så mycket bättre!  

 

När sommaren närmade sig, så bröt helvetet mer eller mindre lös.. under vintern hade jag fått acceptera att studierna skulle ta längre tid än beräknat, något som jag anat och förberett mig för. Den stora frågan var hur det skulle genomföras rent ekonomiskt. Men redan innan jul 2011 fick jag talat om för mig att det då inte skulle bli några problem med den biten. Men när sommaren kom, visade sig att det hela var ett enda stort missförstånd.. CSN kunde inte stödja mig ett år till. Något som jag egentligen varigt väl medveten om, då jag är införstådd i reglerna, men då jag och min syo missförstått varandra hade det fallit bakom byrån. Jag klandrar verkligen inte min kära syo för det som hände, då ens studier är ens eget ansvar. Jag borde så klart ha dubbelkollat med en gång och på så vis kunnat avleda en katastrof. Men nu var det som det var, jag satt i båten, full till bredden med ångestmoln av en ekonomisk kris.

Istället för min någorlunda lugna sommar jag hade hoppas på, fick jag kasta mig in i ett av Sveriges skamlösaste sommarjobb.. igen. Och på en sommar försöka jobba ihop den summan pengar som behövdes för att hålla två hästar, en bil och sig själv i rullning (tacka gudarna att jag bor ”grattis mot arbete” hos mamma!) Visserligen hade jag redan levt ett år på existensminimum (med hästar som lyx vara) under det gångna året. Men som sagt då hade jag ialf CSN i ryggen som hjälp. Min käraste Robin kan intyga att jag inte varigt riktigt mig själv sedan denna dag. Sommarlovet fullständigt led jag igenom, med arbetstider som inte riktigt följer regelboken om man säger så.. - Men vad gör inte en desperat student!

Jag nådde inte hela vägen med min insamling, Men det löste ju sig tillslut, med lite hjälp av min underbara far! Ett lån är ett lån, oavsett vart det kommer i från så ska pengarna återbetalas. -Tack för chansen och att du tror på mig Pappa!  

 

Men dallandet fortsatte, som ni ju vet. Min äldsta fluffiga vän lämnade jordelivet och lämnade ett hål i hjärtat. Ett hus är verkligen inte ett hem utan en katt, speciellt inte när katten i fråga har varigt en i familjen i 20 år, finaste Missan.  <3 

Studierna satte fart, med både 100% studier på Folkhögskolan och mer kurser parallellt med komvux. Något som visade sig vara liite tuffare än jag tänkt mig. Lagom till den andra inlämningen på distanskursen kom olyckans korp, åter igen förbi. Camaron, min vackra vita, får ett radikalt avbrott i livet och lämnar oss.  <3

Tiden har gått, och många har försökt få kontakt med mig. Även jag själv har försökt ringa på klockan. Jag har grävt ner mig i studierna, vilket visserligen inte är något dåligt. Men det är väldigt tufft och nästan det enda jag gör om dagarna. Är Robin här så fixar han med annat, tills han kommer förbi och ger mig en puss på kinden, där jag sitter med näsan i böckerna. Haha bedrövligt. Några gånger har mina underbara vänner ruskat tag i mig och kidnappat mig till platser långt i från böckerna. Tack! säger jag bara, jag är verkligen lyckligt lottad med så fantastiska underbara vänner omkring mig.

Shira har så klart även varigt en ljuspunkt denna höst. Att man kunde börja älska ett sådant litet knyte på så kort tid visste jag inte. Men gud vad jag tycker om henne, men egen lilla katt. Hon är där och jagar mina skosnören när jag åker hemifrån, kommer springandes så fort jag kommer hem, håller en sällskap i studierna och ligger och kurrar bredvid i sängen. Dessutom ser hon till så att jag kommer upp på morgonen. Hon är utan tvekan den bästa väckarklocka med znoozer jag haft. Punktlig så det är obegripligt. Klockan 7.00 hoppar hon upp i sängen ”dags att gå upp” kurrar hon. Går jag inte upp gör hon jäklar i det ett försök en timme senare. Och klockan nio igen, skulle man inte gå upp frivilligt då, ja då blir hon ett litet monster haha och det vill man inte. :P 

Robin har också varigt underbar, det är ju han som får ta hand om min där emellan allt. I Mina väldigt fagra tillstånd där ångesten och paniken har greppat tag. Han inte bara stöttar mig utan han ser till att jag tar emot berömmet också. Vi båda vet att jag kommer närmare och närmare mitt mål. Och inte då, ska livets svårigheter få stoppa mig. För varje dag med näsan i boken, blir jag kanske inte klokare men jag kommer just närmare. Det är ett halvår kvar på detta studie året. Sedan den 1 januari har jag loggat in på Antagning.se för att se om det går att ansöka. På SLU's informations sida står det ”sista anmälningsdag” Men det är ju verkligen inte det jag vill veta. Kan jag inte få ansöka redan nu? Om annars när får jag? Jag kan lova er, att så fort den där lilla pricken blir grön trycker jag på skicka!