I går tog vi oss slutligen fram och tillbaka till Universitetssjukhuset, resan kändes oändligt lång men Mistys diagnos var däremot kort; - Kärnfrisk och redo för våren. Jag väljer att se på det hela ur ett mer exklusivt perspektiv vilket innebär att min häst nu alltså fått en "vet check" i likhet med den Grand prix hästarna genomgång inför 2016 tävlingssäsong. Än som ett potentiellt "onödigt" och pengaslukande klinik besök.. Vet check it is och det är hon värld.

Mer specifikt, så var svullnaden dagen till ära, näst in till obefintlig. Men har man lagt ner både svett, blod och tårar under två veckors förberedande lastträning och dessutom fått ihop lån av bil, övertalat med en medhjälpare, hyrt transport och lyckats klaffa detta med tiden på kliniken. Skulle liksom inte ens en snöstorm, eventuellt frisk häst eller utbrottet av tredje världskriget stoppat mig från att åka in. Som tur var höll sig vädret någorlunda på "vår sida" vägarna var oskottade och temperaturen låg på -13. Men vinden var stilla och solens strålar höll framrutan tinad så vi behövde endast skrapa insidan av sidorutorna, vid varje stop då bilens värme helt lagt av. Thule släppet av modell något (mycket) mindre och o-lyxigare än det for William vi lasttränat i, lärde Misty en hel del om hur hon inte vill att hennes framtida låda ska se ut. Det var helt enkelt inte uppskattat att åka kanna baklänges nedför rampen, då den var lika hal som dagens väglag.

Men i väg kom vi och väl framme släpas jag in i dagstallet av en ångande Cob som minst sagt och högljutt livade upp stämningen på hela kliniken. Sockersöt som få, blir Misty trots fruktansvärt betyg i uppförande bemött med tindrande ögon, stora leende och utrop som "åå vad sööt" från alla vi möter i UDS labyrint av gångar. Därefter genom levde vi både böjprov och longering innan en mindre road matte äntligen kunde slappna av i takt med att sederingen av liten Cob började verka. Stackars häst ser nu endast ut som en Cob på tre av fyra ben, då det fjärde blev renrakat och ljuvligt rosa inför ultraljudet där inga onormala fynd hittades och diagnosen löd därefter.

Vi fick därefter den fantastiska iden att lasta den sederade hästen medans hon var "lugn". Detta gick tillsynes inte alls, då hon fastnade sovandes med frambenen på rampen en timme. Väl vaken var dagens passerad lunch vilket innebär att vi som lastsällskap hade snickrandes gubbar på taket, två slamsugande jätte lastbilar, en grävskopa med släp och skyttetrafik av diverse andra fordon precis bredvid. Misty var nu lite väl vaken, men efter lite ommöblerande av släpet bestämde hon sig slutligen för att bli kvitt sin rädsla att åter igen åka kanna ner för rampen. Hon sänkte huvudet, satte upp en bakhov på rampen, fick fäste och tog ett skutt in.

Gårdagen var en riktig pärs av flera olika anledningar, men jag går hellre igenom det än gång till än att leva i ovissheten. Självklart klandrar jag inte heller Misty för hennes beteende och jag är faktiskt superstolt över att hon trots rädsla och stress, hela tiden vill och försöker göra det jag ber henne om. Nu är vi en erfarenhet rikare och bara det att ha klarat av gårdagen tillsammans ger ett plus på kontot. Och det bästa av allt, nu kan vi ge oss ut på fler äventyr och mer av ↓