Denna dag fick jag ta farväl av min äldsta vän..

Missan flytta in till oss när jag var två år och min bror bara någon månad. Missan född den 9 september min bror född den 21 oktober den hösten. Min mamma hade bestämt sig för att skaffa katt och hörde sig för i byn och fick till sist kontakt med en kvinna som nyligen fått kattungar, där bland en sköldpaddsfärgad hona. Så blev det bestämt, denna hona skulle bli vår, trotts ”uppfödarens” varnande ord om att höst katter oftast var av klenare slag och inte klarade sig särskilt bra i livet.   

Hon klampade fulständigt in i våra hjärtan med sina små vita tår och har tagit hand om oss sedan dess. Som den höstakatt hon var, låg hon gärna inne med oss i soffan på vinterhalvåret och följde med ut i trädgården på sommarhalvåret, präglad på hela familjen, som en i familjen.
 Hon har varigt med om två flyter inom byn. Vårt första hus var en mindre gård intill vägen, hennes rike. Hon var bästa vän med papegojan Pedro, vaktade kaninerna och hönsen. Hönsen tyckte hon väldigt bra om, speciellt mammas väldigt tama tupp fritts. En kväll satt Missan och jamade högt på fönsterbäcket och skrapade på rutan, helt tokig.. När mamma kollade ut var räven ute och jagade hönsen, ut for mamma och katten efter.. tyvärr var det redan försent för hönsens del.

Hon var byns drottning, hankatterna och honorna för den delen med som kom in på gårdsplanen viste inte vad de gett sig in på, stora hankatter fick pryl och kom aldrig tillbaka. Bara en pojk var Ok enligt vår drottning, nämligen grannens hankatt Svante, de kunde ligga och sola uppe på vedbon tillsamands, så länge han inte gick för långt in på tomten.

Hon var som fluffig syster, vi lekte tillsammans alla tre, hon min bror och jag, oftast var hon ett lejon som jagade oss, eller så var vi gömda i en buske på lejon safari. Ibland hände det att både jag och hon var på musjakt.. jag ville däremot rädda de små liven och blev nästan lika skicklig som hon på att fånga dem och släppa ut dem långt ifrån huset. Hon var alltid ett stöd när man inte kunde sova, då kom hon och la sig i sängen. Samma när man var ledsen eller sjuk, då låg hon bredvid en tills man mådde bättre. När vi var små sov hon i min docksäng. Hon har sätt till så att vi kommit upp i tid alla sovmorgnar, genom att högljutt jama när klockan blivit över 9 (säkert något hon lärde sig av tuppen).  Vi flyttade till en nederplanslägenhet i byn, något som inte direkt uppskattades av vår gårdsdrottning. Men desto lyckligare blev hon när vi flyttade till en villa tre år senare.

För ca tre år sedan fick hon sjukdomen KOL, pga dålig ventilation i villan, hon gick på medicin och blev ganska hängig en tid, men vi la alla våra besparingar på att fixa ventilationen och vår älskade katt blev frisk som en nötkärna igen. Hon har så klart varigt lite tröttare de senare åren men väldigt pigg med tanke på sin ålder, levt ovaccinerad i 20 år, inte varigt sjuk förutom då för 3 år, överlevt ett rottweiler bet i höften som ung varigt rädd för hundar sedan dess men drog sig inte för att ge mammas särbos vita schäfer några käftsmällar för bara en vecka sedan.

Hon var verkligen med oss enda in i slutet.. Det gick så fort.. de tre dagar hon blev sämre. Klart att vi har tänkt tanken många gånger, och vi hade börjat diskutera att detta skulle bli hennes sista sommar, då det är den tiden på året hon älskar. Men ändå var vi inte bereda, speciellt inte min bror då de två varigt riktigt sammansvetsade genom hela livet.  Hon var envis och hälsade som vanligt så fort man satte sig ner bredvid henne, trotts att hennes njurar var på väg att kollapsa och hon inte velat äta på två dagar och gått ner rejält i vikt, hon vägrade att bli matad och fast besluten om att hon skulle vara med och ta hand om oss ett tag till, trotts att hon mådde så dåligt. Det var ett svårt beslut att fatta men det gjorde så ont att se henne må som hon gjorde. Vi grät floder dessa dagar, av saknad, men även av lättnad, då vi viste att hon nu hade det bra i himlen.

Våran älskade Missan var med oss i 20 år, vår enda, och älskade katt <3