Hon börjar bli farligt rolig den där hästen!...
Roligt som i att vi börjat experimentera med olika positioner i lösarbetet, farligt då jag riskerar att fastna i detta och glömmer bort inridningen. ;) Nej riktigt så illa är det kanske inte, men sanningen är att jag tycker arbetet på marken är himla roligt och i de flesta fall roligare än uppsuttet. Tanken är väl dock att Misty och jag ska kunna komma lite längre i ridningen (än jag och tex Trixi gjort) samt även göra annat än främst dressyr, så ridningen lär väl få lite mer plus på kontot så småningom.

Det jag skulle komma till var att vi nu kan skifta mellan formerna; framåt neråt i båda böjningarna (då jag går baklänges), ut på en halv - 3/4 volt (runt mig) samt till att gå bredvid med böjning. Hon har i dag också fått till rundare och finnare svängar vid inkallningarna, i stället för de tvärvändningar hon kastat sig in i tidigare. Hon går enkelt upp i trav vid inkallningen, men själva lösarbetet håller vi i skritt ett bra tag till, då jag vill försäkra mig i att hon förstår. Jag blev himla glad i dag ialf, då detta innebär att vi snart kan börja laborera in mer saker i lösarbetet, som en sundare form och framåt nedåt. Ett stort grundsteg inför framtida lös-dressyr uppsuttet!

Halva dagen har spenderats på Ultunas djursjukhus med Shira. I går kväll började hon nämligen salivera kraftigt och har gjort under hela natten och dagen. Man har kunnat följa hennes väg med hjälp av dessa fina "vatten pölar" över allt. Hon var även matt, med förstorade pupiller och ville inte äta torrfodret (vilket är det godaste som finna annars). så med risk för att hon fått i sig något konstigt eller att hon skulle ha ett neurologiskt fel åkte vi in.

Fem timmar, fyra provtagningar och två röntgenbilder senare är vi nu hemma. Det positiva är att inget allvarligt fel hittades, inget neurologiskt, inget som satt fast i svalget och alla organvärden samt blodkroppsvärden var som det skulle. Det negativa, är väl då att symptomet består och vi inte vet vad som är fel... I övrigt hittades endast några små svullnader och irritationer i tandköttet som enligt vetrinärn inte borde orsaka problem. Ni ska vi därmed avvakta en vecka och se vad som sker.

Mottagningen på kliniken var verkligen suverän! Så trots alla jobbiga stunder har jag blivit rejält med erfarenheter rikare. Shira är jag också mäkta imponerad och stolt över som använt sin nyfikna utforskarsida, för att hantera stress, i stället för att vilja gå och gömma sig. Sen var det visserligen inge kul att få kanyl, men det hade inte en annan häller tyckt.

Nu håller jag tummarna för att det mirakulöst går över av sig själv och att både Shira och Trixi blir friska. Det känns så jobbigt när mina allra närmaste hjärtan mår dåligt. Speciellt Shira som jag ändå spenderar hela mina dagar med och som är mitt lilla lurviga hjärta och ständiga följeslagare. Vi har en ganska speciell relation hon och jag (+ säkert en hel hög med moderskänslor i från mig). Trixi är jag klart också orolig för, men hon är mycket äldre och klockare än min lilla katt, så jag litar mer på att Trixi klarar sig i de flesta lägen eller åtminstone vet jag att hon är vis nog att be om hjälp och acceptera läget.

Så kära vänner, hjälp mig gärna hålla tummarna!

 

Gud vilken häst jag har!.. Är verkligen helt lyrisk. I dag har vi haft en väldigt trevlig stund, mitt emellan två regnoväder.

Barnens ponny, har åter flyttat till gården, så Misty har fått sig en alldeles egen bff. På gott och ont. ;) Han nämligen för närvarande som ett litet plåster, vägrar lämna hennes sida. Vilket gör det lite svårare för mig att hämta endast henne ur hagen. Hittills har han provat knepen; att försöka valla bort mig, valla bort Misty, tackla/ knuffa bort mig, springa emellan mig och Misty samt ta tag i mitt grimskaft för att försöka dra i väg henne på annat håll.. haha, en riktig liten marodör. I dag lyckades han smita med ut genom grinden, så han fick följa med upp till stallet. Det är ju tur att han är så söt, om man säger så!

Jag som planerat att filma hur Misty beter sig i stallet själv nu mer. Fick på köpet ett extra stresspåslag (då jag gick ut med ponnyn igen) så med andra ord, var hon inte alls så lugn som hon brukar. Dock lugn med tanke på omständigheterna och fortfarande lugnare än när hon kom, då jag ständigt oroade mig för att hon skulle dra sönder uppbindningarna. Blöt var hon ju med, så då fick vi chansen att testa nya fleecetäcket. En gammal favorit i från hööks som jag fyndat på Tradera = nyblivna hästägar-studenters bästa vän!

(Ser du Helena? ;) Något bruunt! du hade rätt, hon är faktiskt fin i brunt.)
Ute på ridbanan (vattenbanan) åstadkom vi en hel del. Att trä på grimmor har varigt läskigt från och till, det samma gäller definitivt tränset. Så dag började vi med att klicka på grimman och kom så långt att hon satte på sig grimman själv en gång. Hon är sedan tidigare endast klickad vid två tillfällen där en av dessa tillfällen var en kort inklickning och den andra var här om dagen då hon fick lära sig sätta mulen mot bettet. Livet med klicker är verkligen enkelt! 

Sedan råkade jag påbörja inlärningen av den spanska skritten. ;) Hon är nämligen väldigt känslig för spön mm, trots att vi gör toleransträning med dessa vid nästan varje pass. Så min tanke med detta var att hon skulle få en mer positiv erfarenhet av att bli petad på, eller att själv få peta på spöna snarare. Även detta förstod hon väldigt fort och tar nu ett steg framåt med respektive framben vid touchering vilket är en bra början.

Jag har även suttit på henne en kort stund, som jag visserligen brukar göra. Men denna gången hade hon även barbackasadeln på ryggen så det var ju lite nytt. Det var farligt bekvämt alltså, framtida sadlar kommer ha väldigt svårt med att konkurrera ut kombinationen, cob-rygg och egensydd barbackasadel.

I övrigt tramsade vi mest omkring, badade fötterna i vattenpölar och lekte följa john i både skritt och trav. Försökte ha henne till att hoppa ett sockerbits hinder, men den där hoppningen är vist inte hennes grej. :P Hon är ganska duktig när hon väl hoppar, men verkar inte tycka att det är det roligaste man kan göra. Liggandes sockerbitar går bra, men sedan får hon inte rätt på det, saktar av och försöker gå över. haha. Tror att vi har för dålig fart, får lära mig att springa fortare i mina stövlar. :)

 

Ja det blev ju faktiskt lite sol igen!
I dag gick jag ut i endast tjocktröja för att fixa stallet, i strålande solsken och med Shira i hälarna som sällskap, så himla mysigt!
Så bor vi alltså, Anna, Shira och jag där uppe och hästarna där nere. 

Ja, nu äger jag min livs andra hoppsadel, och sammanlagt min tredje sadel totalt.. Lika många hästar som jag ägt med andra ord, fast senast jag ägde två hästar, ägde jag under en lång period ingen sadel alls. Så typiskt mig. :p

Jag hade ingen större förhoppning om att sedeln skulle ligga bra, och ärligt talat vet jag inte om den gör det heller. Det råkade bara var så att jag kom över denna, en av mina favoriter, begagnad till ett bra pris. Passar den så gör den, om inte, så blir den utbytt. Närmaste sadelutprovare finns endast ett par kilometer bort så när vi kommit lite längre anlitar jag henne till hjälp. Så länge har ialf Misty något att bära omkring på och jag något fint att titta på, alla nöjda!

Insåg dessutom att jag faktiskt köpt häst (häst som i = Stor häst (fast liten och kanske något tjock)) när min sadelgjord på hela 110 cm inte passade! :o Den brukar liksom nästan vara för lång för Trixi.... :p

Här kommer ett inlägg främst riktat till min älskade Mormor. Men även till andra släktingar och vänner som kanske inte har möjlighet att hälsa på av olika anledningar. Så här bor vi. :)

- Hej Mormor! :) Hoppas du har det bra. Här kommer lite bilder i från hur lägenheten ser ut inifrån, jag ska fota omgivningen nästa dag solen är framme. Dessvärre har alla vackra löv redan fallit av träden så det är nästan vinterlandskap här uppe.
Men bilder kommer så småningom. :)

 

Jepp, i dag blev jag tappad av liten häst för första gången. Det var dock inte hennes fel utan min oförmögenhet att tänka klart som ställde till det. För mig gick det ialf bra (har en stor mjuk rumpa att landa på) samma gäller för liten häst, Robin däremot skulle vara en gentleman och försöka bromsa liten häst efter att han råkade peta på henne med spöt, vilket resulterade i en styck brännskadad hand. Robin är fenomenal kring hästar och till en fantastisk hjälp i alla lägen, så bra att jag lätt glömmer att han inte har en lika stor hästvana som jag. Så av den anledningen var dagens situation helt mitt fel. Robin har ialf blivit omplåstrad, mutad med glass och snart serverad kvällsmat.

Misty var jag uppe på ett par gånger efteråt och hon var precis som vanligt vid uppsittning. Händelsen fick mig dock att tänka om något och återvända till nuet. Sedan Robin kom upp den sista september har vi blivit ledda med och utan grimskaft för att befästa framåt och halt kommandon. Här borde jag ju ha nöjt mig, och haft lite mer is i magen. Misty är väldigt lättlärd när det gäller många saker, men inte alla. Dessutom så är hon väldigt ung, speciellt med tanke på att hon troligen inte tränats så här aktivt tidigare i livet som hon gör nu. På dessa sex veckor har hon mognat rejält mentalt och lärt sig en uppsjö saker som rör den dagliga hanteringen. Samt att jag nu har en häst som är trygg att sitta upp på och skritta på. Om jag ska analysera min hjärna för dessa veckor, måste jag nog säga att det blivit lite för mycket fokus på ridningen och egentligen är jag väldigt nöjd med det vi åstadkommit. Så nu sätter jag foten på bromspedalen. För Mistys del är det nog ingen större skillnad på vad jag gör på hennes rygg, eller vilken gångart vi rör oss i. Så det får helt enkelt vänta lite, för just nu finns det andra fler saker som indirekt gynnar inridningen som vi kan lägga mer fokus på. När jag sedan är nöjd med detta kommer jag be om hjälp för att komma vidare av någon som har lite mer unghäst vanna. Det är en styrka att inse sina svagheter och jag kan omöjligt vara som Pippi Långstrump eller Lotta på Bråkmakargatan.

Dagens insikt: Det spelar ingen roll vem som stöder mig när jag har rätt, vad jag behöver är någon som håller med mig när jag har fel.

I dag blev det ett avbrott i från den uppsuttna träningen. Främst då det regnat hela dagen (jag skulle aldrig prisat vädret i går) och jag inte kände för att sätta mig på en genomblöt och hal häst. I stället skulle stallägaren lastträna, så vi hängde helt enkelt på.

Vid första anblicken av transport förvandlades min lilla häst till en *Fnork* sprutande drake! Med beteendet *Fnork*,piaff. halt, stirra....*Fnork* piaff, stirra, springa i väg. Så vi försökte koncentrera oss på att bara slappna av runt transporten, gå på presenningen som hon känner sig trygg med och försöka stå med rumpan vänd mot den läskiga transporten, avslappnad. Efter en stund gick vi fram för att nosa på rampen, det var tveksamt till en början men hon vågade nosa och gå nästan ända fram till sist. Så hon fick en massa uppmuntran och sedan var jag egentligen nöjd för dagen. Men efter att hon fått se stallägarens häst gå upp på rampen ett par gånger och hon kändes betydligt lugnare, kunde jag inte låta bli att prova igen. Nu gick jag hela vägen upp på rampen och halvvägs in i trailern. Helt sonika följde hon efter ialf så långt som hon kunde med bakbenen kvar på backen, men med en väldigt nyfiken och trevlig uppsyn. Förvånad blev jag allt och verkligen mer än nöjd då jag inte räknat med detta. Så med mer träning och positiva erfarenheter vad det gäller lastning från och med nu hoppas jag på att äga min första lättlastade häst så småningom. Hon är ju helt fantastisk den där Cobban.

           Ponny söt eller vaad?! :D

Hej på er!

Den varma hösten håller i sig även här uppe och det faktum att vi endast haft ett par morgnar med frost och iskyla, gör mig faktiskt förvånad. Men ack så tacksam! Jag är ju en sån där som vägrar bara ridvantar när jag tränar. Men när jag nämnt detta, och stolt stoltserat med att jag överlevt vintrar på hela 16 minus utan handskar (på bredaste Skånska) har folk bara skrattat åt mig. Fick faktiskt en rejäl chock (och extrem hemlängtan) när en tjej nämnde en vinter med - 30... 30 MINUS!!.... Vi får väl hoppas att det inte sker igen just denna vintern..

Jag, Misty och Robin tränar hur som helst vidare glada över plusgraderna. Just nu har vi kommit till läget då jag kommer upp själv, utan problem men inte mycket längre. Så vi har tagit hjälp av Robin och börjat lära oss hjälper och kommandon för att röra sig framåt . Nu till en början blir det att Robin leder oss, pga att Misty främst har koncentration som en 3 åring (döhh!) vilket innebär den där super charmiga grejen, med att inte kunna titta på ett håll och gå på ett annat. Vilket resulterar i att vi sicksackar fram över hela banan med avbrott då hon vänder huvudet mot mig och vill ha godis. Men med Robins hjälp går det hur som, bättre. Hon är väldigt trygg och avslappnad med mig på ryggen, vilket är väldigt trevligt. Till och med när jag i dag höll på att göra en flygtur, då hon blev rädd för fladdrande ensilageplast (samma ensilageplast som alltid är där) och jag hamnade rejält på sniskan lugnade hon ner sig fort och jag kunde komma till rätta.

Självklart hittar ni mig, Misty, Shira och även Trixi på instagram.
Misskulla går vi under där och det dyker upp lite bilder, filmer och annat mysigt.

Min instagram är dessutom öppen och du behöver inte själv ha konto för att gå in och titta utan man kan söka via google från både mobil och dator. Något min kära mor kommit på vilket gör att även hon kan se vad jag håller på med om dagarna, eftersom hon vägrar ha facebook, läsa bloggar eller ens ringa sin dotter mer än nödvändigt! ;)

Några bilder från dagen. Robin är på besök vilket resulterade i att vi skrittat ett par varv på ridbanan i dag, R gick helt enkelt före bad henne följa med, beröm och morot efter några steg och successivt ökade vi sträckorna. Först var jag bara passiv men började efter en stund röra mig uppe på ryggen. Testade även i fall bromsen fungerade vilket den absolut gjorde. Hon var helt enkelt super duktig i dag!

Men nu måste jag springa och rädda köket... R gör chokladbollar.. och passar riset samtidigt... så det är vist kaos! Haha!...