Med labradoren som sällskap har vi just varigt ute på vår andra uteritt själva. Vår första grunda var en kort och lugn runda på fältet där hon hela tiden såg sina kompisar. Men i dag gav vi oss i väg på annat håll. Hemifrån var Misty pigg och glad som vanligt och hon fick därmed sin vilja igenom med att få trava lite sträckor. Hon är himla rolig med det där, hon är alltid energisk när vi går i väg men så fort vi vänder hemåt drar hon ner på tempot avsevärt. Denna egenskap ser jag bara som positiv och känns lovande inför framtida äventyr. 

När ängarna tog slut vände vi slutligen hemåt och efter en stund började Misty skygga rejält för en hög med grenar. Det är faktiskt första gången hon skyggar för något "naturligt" och framförallt första gången med en så kraftig reaktion. Så det var bara till att hoppa av och undersöka läskigheterna. Dessvärre hade herr labrador hittat något spännande bakom dessa farliga grenar, så när jag och Misty kom fram kom en svart skepnad skuttandes ut från läskigheterna varpå Misty fick en mindre hjärtattack. I sin flykt undan vålnaden lyckades hon välta matte som krampaktigt höll i tygeländen. Så om det inte var läskigt nog med en vålnad och ett monster så skulle hon behöva uppleva en fallande matte med tillhörande ljudeffekter. Efter några meter stannade hon dock och tittade tillbaka för att upptäcka att det just bara var herr labrador och matte kvar och diverse vålnader försvunna. Vilken tur! 

Därefter kunde jag bara kalla på henne så kom hon gåendes med en blick som sa "hjälp" då hon hade tyglarna runt frambenen och en misstänksam blick riktad mot grenarna. (Tack vet jag när frihetsdressyren blir användbar i praktiken.) När hon var från tyglarna gick vi åter fram och studerade grenarna. Vi luktade, rörde, smakade och frustade slutligen och konstaterade att vi därmed lyckats besegra den skrämmande besten och Misty väldigt nöjd med sin insats. Matte satt upp, herr labrador tog täten och vi promenerade lugnt hemåt.