Ibland blir man ju bara så himla glad av små, tillsynes obetydliga saker. Under kvällen skrittade vi ut med fullblodet som sällskap, tanken var att skritta fram ute för att sedan rida lite på banan. Men då temperaturen droppar ner till -12 och fullblodet frös (eller var det kanske ryttaren?) bestämde sig vårt sällskap för att gå in i värmen, varpå jag och Misty blev själva på gårdsplanen. Nu satt jag så fint och bekvämt på Mistys rygg men in på banan skulle vi.

Första gången vi öppnade grinden till paddocken när hon kom, höll hon mer eller mindre på att dö och en lång period har hela grind momentet väldigt läskigt. Men nu kände jag att det var dags att testa, så jag bad henne först att gå bort till hörnet på stallet, så jag kunde tända lampan uppsuttet vilket gick helt utan problem och hon reagerade inte ens över att jag sträckte mig ut och att knappen klickade till. Sedan skrittade vi fram till grinden och helt sonika, tillsammans, utan att Misty blev rädd men om än något spänd, öppnade vi grinden gick in, vände och stängde efter oss. Inget osäkert taktande och igen inga större reaktioner på ljudet av grunden som slog igen. Hon följde bara mina små signaler, slappnade av när jag klappade henne på halsen och litade helt på att jag visste vad jag höll på med. Ut kom vi också när vi var klara lika säkert och fint. Misty som behövt repetera nya saker, ljus och rörelser mängder med gånger, nedbrutna i små, små steg går i dag fram och bara gör detta enorma. Jag är så himla stolt över min lilla häst!

Fast så liten kanske inte hon är längre, det har vist hänt en hel del sedan hon kom i augusti 2014. Jag antar att ni kan urskilja mitt minspel något från denna dag, de inte är det fagraste då jag med skräckblandad förtjusning tittade på min vackra lilla häst och undrade vad jag gett mig in på. Men än så länge verkar det ha gått hyfsat bra. ;)