Det är nu nästan 8 år sedan jag lämnade Ausås ridklubb, då för att gå vidare och ta hand om min egen häst. Med trotts att det gått så många år, känns det som att tiden på ridskola var i går. Jag har inte kunnat ens vara medläm de senaste åren, och det var ett tag sedan jag äns promonerade ner på ett besök. Men ändå finns det där i varje minne. Varje gång det blir sommar, varje gång jag känner doften av häst och hö, varje gång jag träffar en ny häst. Så är tiden i från ridskolan där.

Första gången jag vistades på gården så låg jag i barnvagn, jag började rida så fort jag fick, t,om tidigare än som åldersgränsen var satt, jag mockade en box i för första gången i mitt liv, jag hade kjol och sandaler på mig och gud vad lycklig jag var. Jag kunde springa genom sommarhagen för att komma dit, jag kunde se hästarna varje dag och nästan varje lediga stund spenderade jag på ridskolan. Jag struntade i om jag fick rida, bara jag fick vara på gården, bland minna vänner och hästarna. Ridklubbens atmosfär och ande har påverkat mig genom hela mitt liv och är en stor del av det jag är i dag.

Just nu önskar jag att jag kunde göra något, eller gjort något innan. Jag vet inte hur många år jag tänkt att jag borde gått ner till klubben och anmält mig i styrelsen... men det har aldrig blivit av....
Jag är verkligen tacksam till min lilla bys ridklubb. Det är på en mindre klubb man får chansen att utvecklas. Utan alla människor och hästar jag lärde känna som liten, utan alla mina galna ideer om häst hantering. Som jag fick en chans att prova, utveckla och fundera över på den tiden. Jag skulle inte varit ens i närheten av där jag är i dag, om det inte vore för klubben. Ridklubben gav mig det utrymme jag behövde för att lära mig och ta mig dit jag är i dag.

Det är svårt att beskriva och det är helt obegripligt att förstå. Det är verkligen sorgligt det som hänt, då jag tänker på hur många andra flickor och pojkar som nu säkert förlorar sitt andra hem. Och för mig, som inte gillar förändringar känns det som att en stor del av min barndom slås itu.

Men endå, kan jag inte bli tacksammare det som klubben har givit mig i mitt liv är omöjligt att åtgärda. Det är en stor del av mitt liv och mitt jag. Det är en tid full med kärlek, lycka och glada minnen. Det är en tid som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Min underbara skötthäst Fanny i från ridklubb tiden, i tre år lärde du mig allt om hur ett häst hjärta fungerar.
Nu vet jag inte var du befinner dig, troligtvist i himelen. Men jag är även dig evigt tacksam för att du lärt mig, Tack <3