Vi är i dag väl medvetna om vad en Problemhäst är. Speciellt i nutid, då vi mer och mer tvingar in hästarna i ett liv som är mestadels anpassat för människor. Faktum kvarstår att ”problemhästar” inte fanns förens efter den tid då vi människor trampade in i deras liv. Logiskt kan man då dra slutsatsen om vad som orsakar problemet..

Jag råkade nyss halka in på ett You Tube klipp med följande otrevliga ”behandlingsmetoder” till just problemhästar. Främst fastnade jag för uppladdaren beskrivning av det hela:

”Innan ni kommenterar klippet. Många hästmänniskor har försökt bota denna häst med olika metoder, men utan verkan. Detta var hans sista chans innan avlivning”

- Just den där sista meningen... Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga ”hans sista chans innan avlivning”

Någon stans på vägen har vi människor glömt bort att hästar inte är maskiner, de är inte heller människor på fyra ben, utan de är just hästar. Det tragiska i dessa situationer är att det inte alltid handlar om särskilt stora problem, eller direkt livsnödvändiga saker för hästarna. Oftast så är problemet relaterat direkt till människans intresse om vad hästen ska kunna göra. Hästen ska kunna lastas, ridas, hoppas, gå i form, spolas av, ridas ut på mm. Så fort hästen däremot inte fyller upp till människans intressekrav, så har hästen ett problem.

Nu vill jag dra detta paralert med hur vi människor lever. Utan att ge hästarna förmänskligade egenskaper, utan mest som en jämförelse. Är alla vi mänskor modiga, utan rädslor, stora atleter ut i fingertopparna och utrustade med välorganiserade hjärnor som kan räkna ut svåra ekvationer? Svaret är ganska enkelt: -Nej det är vi inte. Ser vi till människor, så har vi ett fåtal som kan hoppa längdhopp flera meter, vi kan ha fysiska fel, svårigheter med att både räkna och skriva. Alla kan inte vissla, knäppa med fingrarna eller hjula. Vi kan även vara rädda för allt i från tandläkare till att flyga. Personligen är jag väldigt rädd för vatten, och skulle troligtvis få fullständig panik om någon tvingade ut mig i vatten som var djupare än 3dm. Däremot är jag tex inte ett rädd för höjder.
Hur skulle vårat liv se ut om vi hade en art över oss på näringskedjan? Någon som skulle tvingat och taglat oss till att göra sådant vi är rädda för och helt enkelt inte kan. Jag skulle säkert kunna lära mig att inte vara rädd för vatten, eller ialf acceptera det. Men inte skulle det göra mig till en lycklig elitsimmare för det.

Varför inte låta de flygrädda ta tåget i stället? Låt dyskalkyliker eller dyslektiker göra de praktiska saker de som så oftast är bra på. Eller låt de med svagare kropp men starkt sinne och inre glöd jobba med att förändra världen. Hur skulle det se ut om vi avlivade och rensade bort de av oss som hade svagheter, då alla har svagheter....

Själv är jag visserligen förespråkare för att hjälpa hästar komma mer eller mindre över sina rädslor och både fysiska och psykiska hinder i den mån de kan. Detta då jag har kunskap om hur jag ska hjälpa dem till viss mån. Samt att ge dem tid att bearbeta detta med mig bredvid som stöd och vägvisare. Men då jag vet att även jag själv har begränsningar i vad jag kan göra och vågar göra, så måste jag även ta hänsyn till att hästarna har sina begränsning och sina special områden.

Men där kunskapen inte finns om hur man ska hjälpa hästen komma över rädslan.. Ska man då envisas med att fokusera på problem? Speciellt om det inte ens är en fara för varken häst eller människa? I detta fall tycker jag att man kan leva runt problemet. För har man en svagare sida så har man också en stark, det gäller bara att hitta rätt plats för den starka sidan att få växa. Varför ska man tvunget ruta in en viss personlighet i en speciell ruta, när den är sitt eget mästervärk? Då även trasdockor kan ge kärlek och göra underverk, de ska bara finna rätt hem, eller framförallt rätt syfte och inte bara kastas bort..

Vi tre... trasdocks trion!