Sedan programmet började har jag sätt varje säsong och granskat varje avsnitt. Den grova förändringen mellan första säsongen och de senare säsongerna är så klart tydlig. I de senare säsongerna är att det är mer ”Tv” fokus på barnens aktiviteter runt omkring hästarna, samt deras sammanhållning och vise versa. Detta för att det förstås är ett TV program, som förutom dess ursprungliga tanke måste underhålla. Tyvärr tycker jag att fokusen har flyttats för mycket till att underhålla dem i soffan. Mycket som sker under de två veckors gång ser vi inte i från soffan, och om detta kan inte uttalas oss. 

Många har så klart, uttryckt sina åsikter om programmet, på både det ena och andra åsikts hållet. Främst har ämnet blivit ett hett samtalsämne hästmänniskor emellan, vilket jag anser är positivt. De senaste åren har jag haft privilegiumet att ha en alldeles grön ryttare, en total nybörjare bredvid mig när vi sätt på programmet. Vilket även har gett mig andra infallsvinklar och fått mig att fundera lite extra då jag fått frågor som, ”-så man ska göra så?” av denna person. Många gånger har svaret blivit ”- nej jag skulle inte gjort så vid detta tillfället”. Jag har fått förklara för min vän, att även om programmet går på TV så ska man inte sluka allt med hull och hår, precis som med all information. Någonstans i mitt inre hoppas jag att dessa oförstörda barn i programet, provar och så småningom vågar tänka själva. Då även om jag vet att hästmänniskor är av ett hemskt trångsynt släkte. Tror (hoppas) jag att det är få, som just slukar programmets tränings taktiker rakt av. 


Så till att börja med, så vill jag så klart understryka att jag som många andra är emot våld både psykiskt och fysiskt. Jag föredrar träningsmetoder som ger hästen en motivation till att arbeta, och inte metoder som gör att ”arbetet” är den sista utvägen för hästen att bli lämnad ”i fred”. Så, jag vill att när ni läser detta, ha i åtanke att jag inte uppskattar alla tränarna i programmet och därmed de exempel av träningsmetoder där våld och tvång förekommer. 

Några av tränarna har en fruktansvärt dålig pedagogik. Bara för att man anses vara bra på något behöver inte det betyda att man kan lära ut den kunskapen. Och som alla vet, där kunskapen tar slut tar våldet vid, detta menar jag, gäller även inom pedagogiken. 

Följande tankar kring programmet är därför en grov generalisering och min personliga överblick av programmet. Jag tänker alltså inte fokusera på enskilda fall. 


Om vi tänker oss att vi har en utgångspunkt. Där människan du ser framför dig, är lärd enligt en kultur som bygger på, ”att du lär ut vad du har fått lära dig”, utan att analysera. (för just så ser hästutbildningen ut). Det gör människan trångsynt och säker på att ”så här ska det gå till”. Efter tre år på ett gymnasium med utbildare som är härdade på detta sätt. Har jag fått erfara ett och annat. Det är näst intill omöjligt att ändra på dessa människors infallsvinkel och synsätt. Och det kommer att bli ännu omöjligare att få dem att öppna deras ögon om du kommer inridande på en lurvig häst, iförd endast halsring eller repgrimma. Om du så utför den mest slående piaffen och de renaste bytena. Kommer de se dig som en utomjording, som någon i från en annan värld, som någon de inte kommer lyssna på just därför. Du kanske tycker det låter sjukt? Vist borde någon öppna ögonen vid denna händelse. Och jo, det tycker jag med, men efter att ha träffat allt för många människor som just inte har gjort det, så kan jag garantera att du ändå kommer att få slängt uttryck som ”skogsmulle” i nacken när du rider ut. 

Det som jag alltid har varigt så bra med Tobbe, är att han har fattat den grejen. Han har lagt sig på en nivå som gör att hans träningsmetoder rankas högre utav utförare av engelskridkonst. Än vad andra tränare med liknande metoder men på ”skogsmulle” sätt skulle bli rankade. Detta gör att han också har en större chans att påverka och nå dessa människor. För jo, det kan vara så enkelt som att han använde ”rätt” (läs engelskt) utrustningen, har ett snyggt stall och ett pampigt hästsläp. Människan är ju tyvärr så närsynt, att det är det första uttrycket som ofta bestämmer hela hennes bedömning av det hon ser. 

Den mer lärda hästmänniskan, den som redan vågat ta stegat med att utforska andra metoder, kommer se ur en helt annan synvinkel på programmet. Med ett öppet sinne och en vanhet av mycket mindre metoder, kommer programmet att ses som hårt och fyrkantigt. Men jag säger så här, av de metoder jag har sätt genom mina år. Är de som syns i ponnyakuten väldigt milda och nyskapande om man jämför med vad som händer i många stall runt om kring oss, tro mig det är en lättnad att se.


Tillbaka till ponnyakuten. Nu har vi vår utgångspunkt, och vi har dessutom fångat dess intresse genom att vara på samma nivå. Dessutom har vi påverkat människan så långt att de bestämt sig för att fråga efter hjälp. Detta tycker jag är det största steget i rätt riktning. Speciellt då vi i utgångspunktens bagage oftast har ett ”problem” som kan innebära en stor olycksrisk för individen. 

Jag menar, att bara genom att öppna sinnet för dessa barn på det sätt som programmet gör, så har de kunnat ta ett stort steg framåt. Och vem säger att utvecklingen slutar bara för att de två veckorna tar slut? Vissa menar att man inte alltid tar hänsyn till hästens perspektiv i problemen. Självklart vore det en dröm om de även kunde göra det. Men tro mig, linjen är hårfin här. Det går inte att alltid att prata om en stor äng med gröna skogar och personen i fråga som lyssnar endast är öppen för ett par träd. 

Men om man på ett sätt, kan hjälpa dessa individer med att minska olycksrisken och få dem att känna sig säkrare med sin häst. Kommer de känna ett stort välbehag över den nyfunna kunskapen. Även om den kanske inte räknas som stor av andra och även om det i det tillfället kanske gör ett övertramp på hästens individ. 

Skulle jag börja analysera min egen utveckling, så kan jag svära på att även jag har försökt hitta kunskap som på vägen har krängt eller gjort övertramp på min häst. Utan att det för den saken har inneburit våld. Jag menar att om vi måste åsidosätta hästens tycke för en liten stund, (vilket då även kan ske omedvetet) om resultatet blir att vi minskar olycksrisken. Så är det okej i detta låga skede av den personliga utvecklingen. Hästen finns där, och accepterar att människan gör små fel på vägen. 

Då människan fått känna detta välbehag, av att nu kunna utföra något med sin häst som hon inte kunnat tidigare. Kommer hon som oftast att vända sig om till sin häst och säga. ”- titta vad jag kan, och vet du vad, jag kommer att göra mer, för att lära mig hur du och jag kan kommunicera bättre”.
Här tror jag, att har man bara fått upp ögat, så kommer det ena så småningom leda till det andra. Och det är det som gör att jag uppskattar programmet så mycket. För om man ser till resultatet, så är det som oftast bättre i slutet än utgångspunkten. Det sker som oftast en förändring, och olycksrisken har minskat för de medverkande. Kvar blir glädjen över att ha lärt sig något samt en öppen dörr för att lära sig mer. Därefter är det upp till den enskilde individen, hur de vill gå vidare. Men jag vill i alla fall slå ett slag för det ända programmet som i dag öppnar dörrar och når ut på en nivå som berör otroligt många hästintresserade i Sverige.