Just nu är jag häst lös. Ett mycket märkligt tillstånd som kommer att bestå en tid framöver. Ja, som ni vet var min önskan att flytta upp Trixi till Skara så fort som möjligt. Men på grund av en extra flytt så har tidsperspektivet blivit lite längre. Till råga på allt så har min kära vän fått en fångkänning. Ett tillstånd som hon aldrig upplevt under våran tid. Som tur är, är Trixi en häst som faktiskt säger till direkt när något inte står rätt till. Sedan är det klart upp till människorna runt om kring att förstå hennes budskap.

Vad jag förstått så började med att hon markerade att hon inte ville gå ut i hagen med gräs. Därefter hade hon dessvärre hamnat i gräshagen ändå, vilket ledde till ömma fötter, ett stött rörelsemönster och stelhet. Min kära stallägare hörde då av sig, berättade om läget och tog dessutom av henne skorna för att se till hovarna. Trixi har som tur är inte några som helst förändringar i bärranden, vilket talar för sig att någon direkt fång inte blommat upp helt. Hon vart sedan bättre ett par dagar och släpptes ut på gräs i någon timma och genast visade hon fångsymptom igen.

Orsaken är lite svår att sätta fingret på. Men mina tankar har att göra med sommarens vistelse på en mark med mycket magrare bete. Det är välkänt att betet på Oppegård är oörhört frodligt och trots att vi var väldigt försiktiga ett par veckor med gräset när vi kom hem igen, så kan det vara denna förändringen som nu kommit i kap henne något. Av erferenhet så vet jag att hon är väldigt känslig. Efter de tre månaderna vi bodde på Gotland så var hon också känslig och i obalans på en del punkter. Vilket dock syntes mest på hovkvaliten och hennes eksem.

Nu är ialf Trixi komenderad in i den rejält nerbetade hagen tills hennes kropp har fått ordning på sig själv igen. Samt till att gräsets växtlighet avtagit. Hur lång tid detta kommer ta, vet vi så klart inte. Men jag vill inte riskera att flytta henne till ett helt annorlunda bete i Skara när hon inte är i balans. Jag vet ialf att hon är i goda händer nere hos mina fantastiska vänner.

Sedan saknar jag henne väldigt mycket förstås. I helgen och vid de andra tillfällena jag hälsat på henne har hon mött mig med en brummande gnäggning och t,om, stått ut med en stunds kramade, haha.

Men så ser det ut i tiden och hennes hälsa sätts så klart som första prioritet.