Utan i dag är det 10(!) år sedan det taniga lilla stoet med en dassig fuxfärg staplade ut ur transporten som hästhandlarna kom med.

Efter att i flertal år ha frågat pappa om att få en egen häst. "-Du kommer att tröttna med tiden" eller som övriga släktingar sa "-Om några år är det bara killar som gäller då är hästen bortglömd" (Gud vad den meningen fortfarande kan göra mig arg) Men jag önskade och jag lovade. Jag lovade att jag aldrig skulle tröttna och att jag och hästen skulle vara tillsammans under hela livet.

Men det var när jag plötsligt fick en ny klasskamrat, som bodde på gård och vars mamma hade hästar som alla bitar föll på plats för mina föräldrar. Slutligen kom vi fram till vilka regler som gällde. Skolan skulle alltid komma i förstahand, jag skulle cykla till stallet själv så ofta som möjligt och jag skulle betala hälften utav hästens inköpspris. Total lycka!

Trixi var den tredje ponnyn jag tittade på. Hon låg ner i sin box när vi kom och hon hade inte särskilt bråttom med att resa sig. Först då tog jag det som ett tecken på att hon var lugn. Men i efterhand minns jag hur matta hennes ögon var och hur obrydd hon var till allt, instängd i sig själv och okontaktbar. I ärlighetens namn "kände" jag inte något speciellt första gången jag träffade henne. Men hennes tomma blick, den består och redan där hade jag nog redan bestämt mig. Jag kände mig nöjd på hennes rygg under provridningen och jag mins Shania Twain's låt "Man, I feel like a woman" i bakgrunden under den första galoppen. Jag kunde inte ge ett besked med än gång, utan vi bestämde oss för att komma tillbaka även nästa helg. Även den helgen var hon instängd i sig själv, hon gjorde det man bad om men inte mycket mer. Det var dags för mig att bestämma mig, vilket var svårt, men vi var erbjudna att ha henne på prov i två veckor. Så även om jag inte var säker, då vi hade inte "klickat" som flickor och ponnysar ska göra enligt alla hästböcker. Men känslan av att jag inte kunde lämna kvar henne var mycket starkare.

Så för att göra en lång historia något kortare. Här är vi i dag! Jag har aldrig tröttnat och hon kommer att få vara med mig tills hennes sista andetag. Vägen har varigt krokig, ojämn och verkligen inte som i en Pollux roman. Men det har också varigt 10 underbara år och jag har fått se min lilla häst blomma ut till den Trixi hon är i dag. Självsäker och med en blick av både buss och kärlek.

                           Trixi i April år 2004