Så i går sprang jag omkring på SIhs mässa, förvånande nog halt fri, så nu har jag friskförklarat mig själv. Det var hur som väldigt trevligt även om planeringen i nya arenan hade en hel del barnsjukdomar med bristande skyltning, ologisk utrymmes planering och sätt att ta sig till arenan i från diverse parkeringar. Stämningen var lätt kaotisk i emellanåt vilket tyvärr försämrade upplevelsen.

Men i övrigt var det alltså trevligt, vi fick till exempel super häftiga platser väldigt högt upp på arenan under hoppningen och kvällshowen, ett perspektiv som gjorde arenan väldigt mycket mäktigare i sin storlek. Däremot missade jag både Trassel och "stor och liten's" uppvisningar pga dålig info.. Synd då dessa var något jag gärna ville se.

Lite shopping blev det ialf, i form av praktiska saker. Fick med mig en ful/snygg säkerhetsväst för halva priset ( grå och vinröd) och förvånades över hur himla dåligt utbudet av västar var på mässan.. En sadelgjord i läder, lite nya reflexer (då mina befintliga är ca 8 år gamla, hehe), en stor vinröd höpåse i från granngården, vinrött grimskaft med silvertrådar, gratisprov på kraffts nya mash foder samt de i somras omtalade (som vi väldigt gärna behövt men inte hade) Voltige böckerna för 20:- styck. Här ska det läras ut voltige till kidsen! :)

Äntligen! Fick vi vår grimma i från Hästshopens rea.. bara så där två månader senare..
De skickade nämligen till fel adress först (Skara) och sedan antar jag att den föll i skym undan i deras flytt röra.. men ändå, lite tjurig har jag rätt i att va över detta..

Så nu har vi grimma och grimskaft som matchar dressyrschabraket i samma färg, blackberry vilken går i samma ton som allt annat "plommon lila" jag äger. Dessvärre så hör färgen till höst kollektionen 2013.. så grejerna är nu mer lite svåra att få tag på.

Fin blev hon i alla fall och lite snobbig så klart, då det är första märkesgrimman jag någonsin köpt. ;)

 

I tisdags gjorde jag en dunder klump tabbe och är nu halt, :P haha.

Jag hade ridit färdigt Misty (vilket gick super) men hade endast testat att sitta upp i från ena sidan, så bestämde mig för att hoppa av och sedan även sitta upp på högersidan. Sagt och nästan gjort, precis när jag lägger över benet flyttar hon på sig någon cm, vilket i sig inte var något problem, utan snarare att jag inte hade något koll på var pallen slutade. Vilket resulterade i en vält pall som delvis landar på samt under Mistys mage. Så jag ser nu mer ut som en skäckig smurf från naveln och ner pga blåmärken, bra där! Antar att Misty lyckades sparka mig på benet när hon flydde i väg, då det värsta blåmärket är där, men då jag slog i bakhuvet ganska rejält har jag liksom ingen aning. :P Hjälm hade jag ju givet vis och efter detta har jag inga fler ursäkter och en väst ska införskaffas snarast! Är en fara för mig själv med denna klumpighet om inget annat vilken är en själig orsak i sig. 

Misty var söt ialf, och kom fram med sadeln på sniskan så fort jag började kravla mig upp. Sedan var det bara till att med god min kravla upp snurrig på den nu trebenta pallen för att se så att hon inte blev rädd av händelsen samt träna vidare en stund med något annat för samma syfte.

Det roliga är att detta hände mig och Trixi en gång, fast det slutade liksom lite bättre den gången. Jag var 15 år och Trixi 7 och jag hade haft henne ungefär ett år. Jag var extremt klumpig i tonåren och hade konstaterat ganska snabbt att jag var tvungen att gör min kära unghäst bombsäker om jag skulle överleva. Så vi hade miljötränat rejält mycket med allt "läskigt" jag kunde hitta och med alla konstiga ljud jag kunde uppbringa. Sedan en dag skulle jag även här sitta upp, fast med en gammal hederlig plaststol till hjälp. (smart ide liksom..) Vilken så klart kollapsade med ett brak så fort jag fått upp ena benet över Trixis rygg. När jag tittade upp, låg hela jag under Trix mage, intrasslad i hennes ben och stolens kvarvarande delar, i ögonvrån ser jag en mule som sänkt ner mellan två framben och två ögon med en uttråkad blick som sa -" Suck.. vad håller du på med?" Jag föll ut i gapskratt och kravlade mig sedan ut under min kära ponnys mage konstaterande: Mission completed! Nu var hon banne mig bombsäker!

Detta innebär ju att Misty inte är där ännu ;) men jag får nog fundera ut ett annat sätt att ta reda på när de är "redo" att trilla ner för diverse uppsittnings-hjälpmedel är en lite väl smärtsam teknik. :P

           En inte lika säker Misty.. <3

Tre dagar gick då jag endast gjorde det som krävdes för Mistys skötsel och sa hej till henne på morgonen. Dag fyra tvingade Anna ut mig i stallet på riktigt och det var som behövdes för att bryta mitt mönster.

Och tur var väl det då min lilla häst under veckan visat att hon "min själ" är en ridhäst! Här sitter jag upp på min treåring efter nästan två veckors vila (och ännu längre sedan jag satt på henne senast) och hon bara traskar i väg lugnt och fint vid första smackningen. Två varv sammanlagt skrittade vi vid första försöket helt själva och i söndags blev det fler varv med både svängar, volter och test av bromsen. Hon började dessutom trava på eget bevåg ett par steg men saktade fint när jag bad henne, då jag visserligen uppskattade försöket men ansåg att det var ett något väl stort steg att gå. ;) Det roliga är att hon är en helt annan häst när jag väl sitter på ryggen, hon känns mognare, tryggare och är elementärt i balans.

Sedan har hon fått löshoppa vid två tillfällen i helgen. Först fick hon titta på när de mer rutinerade hoppgrabbarna på gården hoppade, i hopp om (haha) att hon skulle lära sig något. Hon är nämligen inte väst smidig när det gäller att ta sig över bommar, som jag nämnt tidigare. Efter det fick hon prova att ta sig över markbommar samt kryss och rättuppstående på svindlande 25 cm!  Problemet är att få "travarhästen" att välja galopp vilket inte är det lättaste när föregående gångart är en klar favorit. Men hon lyckades åtminstone ta sig över dessa monster hinder i båda gångarter. Dagen efter höjde vi successivt och slutligen hoppade hon ett rakt på 40 cm och ett kryss på drygt 60 cm. Nu började hon faktiskt hoppa, förvånande nog och för att vara en cob vill jag allt påstå att hon hade en del scoop. ;) (så mycket som en cob nu kan ha, då) Hon hoppade en bra bit över hindren och verkade bli mer bekväm för varje runda, då hon glatt vände och kom över hindren igen utan att vi behövde uppmuntra henne. Jag försökte filma spektaklet men misslyckades tyvärr, kan väl säga som så att jag var glad över att jag inte satt på, då det inte var särskilt vackra språng, hon får allt träna vidare på det där. ;)

 

Hej kära vänner!
Här sitter jag en regnig måndag omgiven av värmeljus i fina lyktor och lyssnar på Omi's - Cheerleader på repeat. Mysigt faktiskt men främst för att hålla liv i höstens och vinterns positiva anda. Jag som vanligtvis blir uppslukad av en enorm höst/vinter depression varje år, har i år trots förlusten av min bästa vän, varigt ovanligt pigg och framåt denna höst. Kanske för att jag flyttat till jordens bästa plats och har en chans att få röra mig fritt över oändliga ytor. Samt att jag har en häst och katt som lockar på min uppmärksamhet och tvingar mig att gå ut varje dag. Tänk att frisk luft, i vilket rusk som helst kan gör en så glad tillsammans med sina två vänner! Eller tre.. Jag ser Trixi bakom varje träd, i varje skogsbryn, glänta och på varje äng just nu. Så på sätt och vis är hon med mig hela tiden nu mer, men i en, inte lika fysisk form. Jag saknar henne nått så fruktansvärt men även om jag just nu går runt med en suddig ridå framför ögonen vägrar jag deppa i hop, utan försöker se på det hela som en händelse med en större betydelse och ett syfte som jag kanske inte ännu kan se.

Det kommer dyka upp ett helt minnes inlägg från Trixis och min tid, så fort jag får min gamla hårddisk att samarbeta. Har nämligen en väldans massa gamla bilder på den, som jag inte sätt på evigheter så de ska bli kul att titta igenom dessa.

(Helena; det roliga är att jag skrev detta innan vi pratade i går, det var skönt att få höra det från dig med :)

 

Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat detta inlägg i mitt huvud.. men det är många. Att skriva dagbok är något som funnits med mig sedan barnsben och det är mitt sätt att processera svåra saker. Därmed har jag faktiskt inga problem att bara dagar efter, sätta mig ner och diktera detta. Jag har häller inga problem med att dela detta med er, sorg är något som alla får uppleva och att prata om de saknade är ännu en del av min process. Så är det något ni undrar eller vill fråga om vad som hänt, så är det bara till att göra detta.

Tio år, tio år, sex månader och tre dagar fick vi tillsammans. Det är halva min livstid och en stor del av hennes. Men det är även alldeles för kort tid, om du frågar mig. När jag fick Trixi avgav jag ett löfte, ett löfte om att hon skulle få vara under min vård i resten av hennes liv, jag skulle vara med till slutet och hon skulle aldrig få bli utsatt för mänsklighetens grymheter igen.

Jag har länge vetat att hon har problem med sin kropp, den extrema överkännsligheten för insektsbett, eksemen, den något sämre hovkvaliten och troligtvis fången är bara symptom för detta. Jag har vetet att hon kunde bli sämre med åldern, men hade inte räknat på att detta skulle ske så tidigt, för mig är 16 år ingen ålder för sin älskling. Men så är kanske inte alltid fallet. Om hon hade tagit sig igenom detta, är jag nästan säker på att det skulle följts av svåra konsekvenser och mer sjukdom. På så vis, var det kanske lika bra att det nu blev oundvikligt. Men tanken på att få vara med henne, bara ett par år till. Behöver jag ens formulera över hur tacksam jag skulle varigt. Med kriterium att hon skulle få vara frisk.

Under måndagen kom veterinär ut med röntgen, i hopp att hältan berodde på en hovböld. Dessvärre gjorde den inte det.. Jag behövde inte ens en förklaring till bilden jag såg. Prognosen var väldigt dålig, men enligt vet fanns en liten chans som vi kunde testa. Självklart ville jag ta chansen, det var min första reaktion, än något självisk, men något annat vore kanske omänskligt i denna situation. Trixi var fortfarande sitt bestämda och pigga jag, med glimten i ögat och den röda räven bakom örat. Om än i smärtor... Vi fick alltså först fem dagar på oss för att se om det kunde ske en förbättring med hoven. Fem dagar smärtstillande och krav på att en veterinär bunden Hovslagare skulle komma ut och lägga ordentligt sjukbeslag. Sagt och gjort, jag satte mig ner och grät en stund, för att sedan åter ta tag i situationen.

Tisdagen kom, och så gjorde även veterinär och hovslagare. Hovslagaren var för mig bekant sedan tidigare och inte av den utåt sätt, känsliga typen, men när till och med han började oja sig över hennes hälta bet jag mig hårt i läppen. . Hon hade ont, rejält ont, men jag som lovat mig själv och henne så mycket kunde inte ans förmå mig att känna detta, att inse hennes verkliga smärta, jag skäms något så otroligt över detta och kommer ha svårt för att sluta anklaga mig själv. Speciellt när jag fortfarande känner att valet jag gjort, genom att låta min bästa vän få sluta sitt liv, känns så fel…

När vi började med sjukbeslag er tog det ingen lång stund innan vi avbröt det hela. Hovbenet låg nästan direkt än på sulan och prognosen gick från "en liten chans, till omöjlig under samma stund. Det fanns inget att göra, hon hade ont trotts smärtstillande, det handlade inte längre om dagar, utan om nu, eller inom några timmar... Jag fick därmed avgöra om det skulle ske med veterinäreen på plats eller av hästkrematoriet senare under dagen. Efter att ha låtit det sjunka in någon minut, ringt fodervärden och Robin med meddelandet –”Hej jag tar bort henne nu, vill du vara med?” och nickade menande till veterinären ringde jag sedan Hästkrematoriet om förfrågan om de hade möjlighet att hämta henne, så snart som möjligt.

En stund senare haltade ut på gräs platsen mellan ridhuset och hagarna, platsen vi så ofta stått och borstat på, men utsikt över hagarna och hennes Häst vänner. Hon fick beta sitt sista långa gröna gräs, fick mängder av pussar och kramar. Jag viskade i hennes öra, ”Förlåt.. jag älskar dig”. Jag kunde inte hålla grimskaftet, även om jag sa många gånger lovat mig själv att jas g skulle göra detta. Stakars hovslagaren fick göra detta istället, medans jag stod några meter ifrån, vid hennes sida skulle jag åtminstone vara och så var även Robin, vars hals jag grävde in mitt ansikte och mina tårar när skottet gick av.

Hon var hemma, på den plats hon älskade och kände sig trygg. Hennes plats på jorden som varigt hennes i mär än tio år. Jag höll mitt löfte om att hon skulle få vara med mig hela livet ut, till slutet. Jag trodde dock aldrig att löftet skulle fullföljas kvar på Oppegård, utan på någon annan plats om ett par år. Samtidigt känns det rätt, att avsluta vårt gemensamma liv, där det började, hemma, trygg, älskad… Men allt för tidigt…

Ja kommer stanna i Skåne hela veckan för att njuta så mycket som möjligt.. av vår tid tillsammans, oavsett utgång... 

 

 

Hej på er.
Är just nu på snabb visit över helgen och måndag i Skåne. Har fått träffa Trixan i dag som dessvärre är blockhalt vänster fram, vi har ingen aning om det är fången som spökar, eller en hovböld.. Vi hoppas dock på en hovböld ,då den är lättare att hantera.. I övrigt var hon en pigg och glad tjej på tillfällig boxvila, som trots ont i foten gärna ville visa upp hur hon mådde för matte och skuttade glatt ut i stallgången på tre ben. Hon blev väldigt glad över att se mig faktiskt, blev riktigt rörd då hon knuffade undan Robin för att nå fram till mig, och jag fick Krama henne! Det händer typ aldrig annars. :')
Veterinären är tänkt att komma på måndag, så får vi ser hur diagnosen lyder.

Tänkte att jag skulle berätta var Mistys snygga repgrimma kommer i från.
Den kommer hemifrån (Skåne) och är handgjord på Mistys egna mått av Paulina, som ni hittar under hemsidan Playlovelern.se. Jag har ju fastnat för färgerna vinrött och mörk-plommonlila på sistone, (det är allt tur att dessa färger passar riktigt bra till Mistys mörka fuxfärg) så vart väldigt glad när Paulina fick in denna färg på lager tidigare i höstas, repet är dessutom i toppkvalite och jag kommer definitivt beställa fler repprodukter i från henne.

(Är grymt sugen på hundkopplen i samma färg, problemet är väl bara att jag inte äger någon hund.m Men det kanske funkar på pojkvänner och katter med? ;* )

Hej kära vänner.
Tiden går så fort när dagarna blir kortare. Just nu lever jag med två understimulerade djur.. vilket är lite av en cirkus. Katten har bestämt sig för att det är för kalt för att gå ut.. och hänger endast med ut i fall jag går ut. Men då även jag tycker det är blä att gå ut längre stunder än nödvändigt blir det liksom inte så mycket av det hela. Misty å andra sidan tycker sin hage är pyton, tråkig och liten. Nu håller vi verkligen tummarna för lite tjäle och vinter här på gården, gärna så fort som möjligt. Jag försöker åtminstone aktivera min lilla häst lite om dagen, men är rädd för att den ynka timmen inte riktigt räcker till i det avseendet. Men det är förhoppningsvis bättre än inget. Hon har därmed varigt ganska explosiv på ridbanan det senaste så just nu försöker vi hitta en balans i träningen mellan att få utlopp för energi, tankeverksamhet och konkret träning, där vi försöker behålla en trevlig attityd och fokus. Det går väl lite så där halvbra, och hon flyger gärna ut på en volt i visninstrav, runt,runt,runt,mig och är allmänt okontaktbar. (Y) Har fått "koppla" henne på ridbanan för att ens få en chans till fokus. I övrigt har jag övergett longering på lina helt, då jag inte blir klok på hur jag ska jobba för att inte förstöra lösarbetet. Därmed har vi i stället börjat jobba vid hand, för att lära oss framåt signaler och svänga. Tanken är att jag ska ta tag i min sambo (Anna) som faktiskt är utbildad inom trav och körning för att få hjälp med att tömköra Misty. Nu vet Anna dock inte om denna plan ännu, så jag för väl börja bearbeta henne så hon går med på att hjälpa mig med mitt eldshäst(monster). ;P

Hejsan.

Veckan har varigt fullspäckad med långa skoldagar samt ett grupparbete som bli klart på det. Därav har det inte hänt så mycket här, Misty har faktiskt fått stå ett par dagar, vilket jag haft lite dåligt samvete över då de just nu står i en ganska liten hage. Jag har nämligen fått bekanta mig med uttrycket "upplands" lera, vilket är en lera som påminner om den sorten som vi hade att skulptera i på konstskolan.. Extremt envis och suger fast i både päls, stövlar, täcken och hästskor som Karlssons klister. Dessutom torkar den ut hovarna något så kopiöst vilket inte fullblodet på gården som har typiska fullblodshovar. Så nu står det uppe på en grusad kulle i väntan på lite tjäle.

I torsdags blev det åtminstone lite träning och planen var att även i dag ge mig ut. Skillnaden gentemot videon är väl dock att det hell regnar dagen till ära. Anna var vänlig nog att filma en snutt på hur lösarbetet ser ut just nu. Först är det lite grundträning inför den spanska skritten. Mittdelen är lösarbete i skritt då vi växlar lite positioner (var dock tvungen att hålla mig i ljuset så det blev lite trångt). Sista delen är en snutt i trav, som inte alls var meningen att hamna på film, då jag endast tränat travstarter vid två tillfällen. Detta travarbete bjöd hon där med på helt själv, så jag var väldigt glad att Anna var snabb nog att få upp mobilen och spara detta ögonblick.