I går kunde jag inte bestämma mig för vart vi skulle rida, så jag lät Misty välja varpå hon styrde stegen längs en grusväg vi endast gått på en gång tidigare, då en slutar vid ett hus och man får vända hemåt. Misty skrittade på i sitt vanliga tempo men när vi kom till vändplatsen strax innan huset fick hon i stället syn på en stig, som hon bestämt styrde in på i samma friska tempo och det stundade äventyret var ett faktum. 

Hon är ju lett galen den där hästen, stigen var mer lämpad för bergsgetter än en häst med skor. Vid flera tillfällen funderade jag på om vi inte skulle vända, men innan jag tänkt tanken hade Misty tagit sig fram. Över klippblock, stenrös, rötter, små bäckar, upp för sluttningar och ner för branta backar. Behöver jag nämna att jag var livrädd mer än en gång? Vid ett tillfälle hoppade jag av, då det gick brant nedför och klippblocken liknade ungefär en trappa, jag han dock knappt komma ner själv innan Misty med säkra steg var på väg, totalt orädd. Efter en timme på stigen hittade vi ut på en bekant väg och kunde börja ta oss hemåt med plan mark under hovarna.

Men så imponerad jag är över henne. Hon vill alltid upptäcka nya stigar och tvekar sällan för något utan tar sig verkligen fram överallt. Jag är stensäker på att hon kan gå i trappor och att hon inte ens skulle fundera över att gå på en vippbräda. Dessutom är hon oftast framåt och pigg när vi rider i väg, däremot går det vääldigt långsamt när vi går hemåt, så vida men inte gör en avstickare då kommer bjudningen åter och öronen åker fram.

Att ta mig tid till att andas, leva i nuet och samtidigt ta tillvara på ögonblicken, är något jag verkligen behöver bli bättre på och att Misty kommer kunna lära mig massor om livet är det inga tvivel om.


Trött tjej innan tur.