Roger Sandberg är versamhetschef på Sveriges enda hästkrematorium, Ellenberga gård vilka tar emot ca 800 hästar i från södra Sverige varje år. 

Det var just Roger som kom och hämtade och tog bort Camaron den där kvällen... Något han gjorde med stor vördnad och med omtanke till mig och framförallt Camaron och var otroligt stöttande igenom hela processen. Något som jag uppskattade enormt den kvällen. Han är noggrann med hur det går till och då kroppen ska förflyttas till lastbilen är han lika försiktig som om hästen skulle vara i sömn.

Personligen nu i efterhand är jag verkligen glad över att gården endast ligger en kvart i från där jag bor, (Jag kör praktiskt taget förbi nästan varje dag). Då jag tycker att det är ett värdigt sätt att ta farväl vän, som både sluter den etniska kedjan samt gynnar livets kretslopp. Väljer man dessutom separatkremering kan du behålla askan i urna om så önskas.

Men nu är det just i efterhand jag har fått reflektera kring hela denna händelsen. För det är ju just lite tabu belagt, att diskuttera kring det här med att ta bort hästar. Och innan denna hösten hade jag verkligen inte en aning, trotts 3 årig gymnasieutbildning med inriktning Hästhållning. Vilket är helt absurt då det är en så stor del av att ha en häst som vän. Så jag uppmanar er nästan. Ta en titt på Ellenberga gårds hemsida och läs om de olika sätten att sända din vän till himlen, sök kunskap redan nu. Vad finns det för alternativ där du bor? Har du en plan?

Jag vet, det är ingen rolig uppgift, men den är lika viktig som att skriva ett testamente. Du är ändå ansvarstagare och den bästa livsförsäkringen till din häst. Så om olyckan är framme, är det bättre att veta, vara säker och kunna engagera de sista minuterna åt att stötta din vän.  

Trixan har just nu en liten semester. 

Frökens hovar är nämligen i behov av att skos om, innan hon helt enkelt får lov att göra några avancerade övningar som går ut på att röra sig snabbare än i skritt. Hennes hovar har växt som ogräs denna sommaren, vilket helt klart är en stor framgång och ett väldigt bra täcken. Min egen analys på hennes välväxta hovar denna sommaren går hand i hand med hennes eksem och välbefinnande. Då hon under de tidigare somrarna har haft ganska stora problem med eksemen med stor svullnad/infektion i mankam och svansrot. Jag tänker att hennes kropp har haft så pass fullt upp med att få bukt på eksemen så att energin och resurserna helt enkelt har fått skäras ner på andra områden. Och vist brukar man säga att hästens ”hjärta” sitter i hovarna – inga hovar, ingen häst. Jag tror definitivt att denna tanke är korrekt på mer än ett sätt.

Hon har nu haft skor i mer än ett år. Beslutet om att sätta på skor fram, tog jag förra våren, då hennes hovväxt var minimal och knappt täckte upp för den lilla förslitningen hon hade. Hon var i princip öm i hagen, vilket jag inte tycker är värt. Under ialf 6 år har vi från och till försökt ha henne barfota. Med ”vi” menar jag, mig själv och min stallägare som är utbildad hovslagare och barfotaverkare. Det har gått hyffsat vintertid när hon inte haft eksem, fram tills just den vinter då eksemen slog ut under januari, med 3 dm snö, solfritt och 16 minus som kallast. Och när sommaren kom efter det var hovskicket kört. Men då hon efter nästan två år med om ändrad kost är som ni vet hennes eksem Mycket bättre och därmed hennes hovar.

Nackdelen med skor, är klart att det inte är lika lättarbetat när man inte är utbildad och det är inte lika lätt för mig att bara göra det en kväll. Min stallägare jobbar oftast till ganska sent och har klart med sig sin utrustning under dagarna, så helger är det som gäller. Min lilla Donna är klart såklart även känslig vad det gäller hennes fötter när det gäller trakter och tår. De behöver varken vara så långa eller höga för att hon ska uppleva att hon går ”på styltor”. (Vilket direkt får mig att börja tänka på de gamla skolhästarna i från gymnasiet vars fötter alltid såg ut sådana, med lite för höga trakter och långa tår.) Trixans gräns emellan ”för långa” och ”helt ok” fötter är väldigt liten och kan slå över på bara några dagar så fort som hennes hovar växer just nu. Vilket kräver en tät omskoning. Detta ska hur som helst fixas så fort som möjligt, så länge får hon hålla sig på mattan ett par dagar. Och som sagt är jag väldigt glad över att jag har fått sko om så pass mycket denna sommaren. Fortsätter det så här kan vi kanske överväga att prova barfota igen!

Vi är i dag väl medvetna om vad en Problemhäst är. Speciellt i nutid, då vi mer och mer tvingar in hästarna i ett liv som är mestadels anpassat för människor. Faktum kvarstår att ”problemhästar” inte fanns förens efter den tid då vi människor trampade in i deras liv. Logiskt kan man då dra slutsatsen om vad som orsakar problemet..

Jag råkade nyss halka in på ett You Tube klipp med följande otrevliga ”behandlingsmetoder” till just problemhästar. Främst fastnade jag för uppladdaren beskrivning av det hela:

”Innan ni kommenterar klippet. Många hästmänniskor har försökt bota denna häst med olika metoder, men utan verkan. Detta var hans sista chans innan avlivning”

- Just den där sista meningen... Jag vet inte hur många gånger jag hört människor säga ”hans sista chans innan avlivning”

Någon stans på vägen har vi människor glömt bort att hästar inte är maskiner, de är inte heller människor på fyra ben, utan de är just hästar. Det tragiska i dessa situationer är att det inte alltid handlar om särskilt stora problem, eller direkt livsnödvändiga saker för hästarna. Oftast så är problemet relaterat direkt till människans intresse om vad hästen ska kunna göra. Hästen ska kunna lastas, ridas, hoppas, gå i form, spolas av, ridas ut på mm. Så fort hästen däremot inte fyller upp till människans intressekrav, så har hästen ett problem.

Nu vill jag dra detta paralert med hur vi människor lever. Utan att ge hästarna förmänskligade egenskaper, utan mest som en jämförelse. Är alla vi mänskor modiga, utan rädslor, stora atleter ut i fingertopparna och utrustade med välorganiserade hjärnor som kan räkna ut svåra ekvationer? Svaret är ganska enkelt: -Nej det är vi inte. Ser vi till människor, så har vi ett fåtal som kan hoppa längdhopp flera meter, vi kan ha fysiska fel, svårigheter med att både räkna och skriva. Alla kan inte vissla, knäppa med fingrarna eller hjula. Vi kan även vara rädda för allt i från tandläkare till att flyga. Personligen är jag väldigt rädd för vatten, och skulle troligtvis få fullständig panik om någon tvingade ut mig i vatten som var djupare än 3dm. Däremot är jag tex inte ett rädd för höjder.
Hur skulle vårat liv se ut om vi hade en art över oss på näringskedjan? Någon som skulle tvingat och taglat oss till att göra sådant vi är rädda för och helt enkelt inte kan. Jag skulle säkert kunna lära mig att inte vara rädd för vatten, eller ialf acceptera det. Men inte skulle det göra mig till en lycklig elitsimmare för det.

Varför inte låta de flygrädda ta tåget i stället? Låt dyskalkyliker eller dyslektiker göra de praktiska saker de som så oftast är bra på. Eller låt de med svagare kropp men starkt sinne och inre glöd jobba med att förändra världen. Hur skulle det se ut om vi avlivade och rensade bort de av oss som hade svagheter, då alla har svagheter....

Själv är jag visserligen förespråkare för att hjälpa hästar komma mer eller mindre över sina rädslor och både fysiska och psykiska hinder i den mån de kan. Detta då jag har kunskap om hur jag ska hjälpa dem till viss mån. Samt att ge dem tid att bearbeta detta med mig bredvid som stöd och vägvisare. Men då jag vet att även jag själv har begränsningar i vad jag kan göra och vågar göra, så måste jag även ta hänsyn till att hästarna har sina begränsning och sina special områden.

Men där kunskapen inte finns om hur man ska hjälpa hästen komma över rädslan.. Ska man då envisas med att fokusera på problem? Speciellt om det inte ens är en fara för varken häst eller människa? I detta fall tycker jag att man kan leva runt problemet. För har man en svagare sida så har man också en stark, det gäller bara att hitta rätt plats för den starka sidan att få växa. Varför ska man tvunget ruta in en viss personlighet i en speciell ruta, när den är sitt eget mästervärk? Då även trasdockor kan ge kärlek och göra underverk, de ska bara finna rätt hem, eller framförallt rätt syfte och inte bara kastas bort..

Vi tre... trasdocks trion!

förutom 3 matte tal på första kapitlet i C boken som ska göras i morgon. Kapitel två ska jag visserligen jobba på under sommaren, (så gott det nu går..). Sedan är det en självklarhet att nästa år blir tuffare än detta. Jag ska läsa ca 110% studier... Heltid på Folkhögskolan samt tre kurser (Kemi A-B och Fysik A) via kommunens komvux. Fast jag ska inte ”ropa hej” än med det där. Jag ska ringa CSN i veckan och höra med dem om hur jag annars kan göra. Det vore tex suveränt om jag kunde stryka svenska C i från schemat nästa år även om det ingår i min profil, men det känns fullständigt onödigt att läsa den en gång till :P (Jag har redan ett par kurser som jag läst mer än en gång trots godkänt betyg). Efter Matte C är det D kursen som gäller. Sedan blir det banne mig inte mer mattematik räknande i mitt liv!

Det är knappt en vecka kvar av terminen, däremot har jag så klart givit mig in på att arrangera två aktivitets dagar nu i slutet, nästan själv... så jag har allt att göra! XD

Sommarjobbet börjar sedan redan den 2:e juni men förhoppningsvis ska jag kunna få ha ledigt lite i sommar!

Ingen rast ingen ro!... Tänk om man var på en grön äng som en ko!..
Haha Nej vad dålig! XD

Fanny vid 13 års ålder, tagen år 2004 ca

Eller i alla fall så har jag hittat henne! Efter flera års undrande och letande, som endast ledde mig till en återvändsgränd, så har jag i dag läst ett mejl i från hennes nuvarande ägare. Jag grät floder av lycka! och fick se underbara bilder på henne. Gud vad glad jag är. Jag hade nästan givit upp hoppet men nu har verkligen en sten lyfts i från mitt hjärta.

Jag behöver inte skriva hela vår historia. Det räcker nog med att skriva att hon betydde mest under ridskoletiden och var min den första häst som verkligen var ”min”. Min egen sköthäst i tre år och somrar på ridskolan. Det hon lärde mig under de tre åren har jag haft otroligt stor nytta av. Efter ett år med, bett, knuffningar och platta fötter insåg hon att jag aldrig skulle ge upp om henne, som många andra gjort. Och kärleken hon gav tillbaka till mig var tusenfaldig. Underbara ponny!

Tyvärr lämnar ju de flesta flickor ridskolan, även jag. Jag köpte min Trixi. Men besökte Fanny regelbundet, oftast bemöt med en gnäggning.
Hon såldes däremot en sommar utan min vetskap... hade jag vetat hade jag tagit henne direkt..
Men nu är det helt underbart att historien fått ett bra slut. Jag vet att hon har det bra i ett bra hem, och i sommar ska jag åka upp till huvudstaden och besöka henne!

21 år är hon i dag som bilden visar, och hon är lika vacker i mina ögon fortfarande!

Hoppas det var ok att jag lade upp din bild M :)

Det är nu nästan 8 år sedan jag lämnade Ausås ridklubb, då för att gå vidare och ta hand om min egen häst. Med trotts att det gått så många år, känns det som att tiden på ridskola var i går. Jag har inte kunnat ens vara medläm de senaste åren, och det var ett tag sedan jag äns promonerade ner på ett besök. Men ändå finns det där i varje minne. Varje gång det blir sommar, varje gång jag känner doften av häst och hö, varje gång jag träffar en ny häst. Så är tiden i från ridskolan där.

Första gången jag vistades på gården så låg jag i barnvagn, jag började rida så fort jag fick, t,om tidigare än som åldersgränsen var satt, jag mockade en box i för första gången i mitt liv, jag hade kjol och sandaler på mig och gud vad lycklig jag var. Jag kunde springa genom sommarhagen för att komma dit, jag kunde se hästarna varje dag och nästan varje lediga stund spenderade jag på ridskolan. Jag struntade i om jag fick rida, bara jag fick vara på gården, bland minna vänner och hästarna. Ridklubbens atmosfär och ande har påverkat mig genom hela mitt liv och är en stor del av det jag är i dag.

Just nu önskar jag att jag kunde göra något, eller gjort något innan. Jag vet inte hur många år jag tänkt att jag borde gått ner till klubben och anmält mig i styrelsen... men det har aldrig blivit av....
Jag är verkligen tacksam till min lilla bys ridklubb. Det är på en mindre klubb man får chansen att utvecklas. Utan alla människor och hästar jag lärde känna som liten, utan alla mina galna ideer om häst hantering. Som jag fick en chans att prova, utveckla och fundera över på den tiden. Jag skulle inte varit ens i närheten av där jag är i dag, om det inte vore för klubben. Ridklubben gav mig det utrymme jag behövde för att lära mig och ta mig dit jag är i dag.

Det är svårt att beskriva och det är helt obegripligt att förstå. Det är verkligen sorgligt det som hänt, då jag tänker på hur många andra flickor och pojkar som nu säkert förlorar sitt andra hem. Och för mig, som inte gillar förändringar känns det som att en stor del av min barndom slås itu.

Men endå, kan jag inte bli tacksammare det som klubben har givit mig i mitt liv är omöjligt att åtgärda. Det är en stor del av mitt liv och mitt jag. Det är en tid full med kärlek, lycka och glada minnen. Det är en tid som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Min underbara skötthäst Fanny i från ridklubb tiden, i tre år lärde du mig allt om hur ett häst hjärta fungerar.
Nu vet jag inte var du befinner dig, troligtvist i himelen. Men jag är även dig evigt tacksam för att du lärt mig, Tack <3

 Hej!

Mitt namn är alltså Emma Kulla och jag är född 1990 och fyller då 23 år i sommar. Jag bor i en liten by, i Ängelholms kommun nere i Skåne. Jag är just nu student vid Munka folkhögskola, högskoleförberedande linje där jag jobbar hårt för att nå vidare mot mina mål i livet, då jag har som avsikt att studera vidare på högskolan senare.

Mina två hästar bor på en gård ca 5 minuter i väg med bil.
Mitt hjärta och själ är min kära Trixi. Eller Wild Beatrix af Friesland som hon heter (berättelsen om hannes namn är lång.. den tar vi en annan gång) Hon är född 1998 , och blev importerad i från Holland av en häst handlare och hamnade därefter i min ägo den 8 april 2004. Att det gått 9 år sedan vi först sågs, är näst intill obegripligt. Vi har haft en väldigt vinglig väg, då hon haft en del i sitt bagage och räknades som problem häst, en stämpel som inte alls stämmer överens med mitt hjärta i dag. 

Camaron är min lilla skyddsling, min duva och fågelunge, som jag håller hårt under mina vingar. Han är född 1992 i Spanien, går under ras-samlingsnamnet Andalusier och han blev importerad till Sverige ca år 2004. Han är en känslig herre som inte haft det så lätt i sitt liv. År 2009 flyttade han hem till mig för att få fortsätta sitt liv. Vi kämpar dagligen med alla hans järnspöken och har fått en stark relation redan på dessa tre år tillsammans.

Min vackra underbara vita ängel, somnade in i hagen en regnig mörk kväll den 27 september 2012. Han hade brutit lårbenet i hagen samt förlorat känsel i hela höftpartiet och kunde således inte komma upp. Jag och Trixi var med honom in i det sista, då jag satt med hans huvud i mitt knä några timmar i väntan på veterinär. Otroligt nog behöll han både lugn och humor in i det sista och drog sig inte för att hitta på buss och sno äpplen där han låg, min fina. <3

1992 - 2012